Hur är det egentligen ställt med arbetsmiljön i Svenska kyrkan och i andra samfund i Sverige? Är det mycket långtidssjukfrånvaro? Vad är orsaken till de problem som finns? Per Hansson, Ann-Sophie Hansson, Lars-Erik Warg redovisar här en undersökning om sjukfrånvaro/ohälsa och tänkbara orsaker till detta inom fyra kristna samfund. I en andra artikel, som kommer i nästa nummer av Svensk Kyrkotidning, diskuteras och redovisas mera ingående de upplevda problem inom de undersökta samfundens arbetsmiljö.
Det är ingen överdrift att påstå att kyrkornas arbetsmiljö under senare år stått alltmer i fokus. Arbetsmiljöverket publicerade 2007 en rapport där man konstaterar att det finns stora arbetsmiljöproblem inom Svenska kyrkan. Verket påpekade bland annat att det saknas åtgärder för systematiskt arbetsmiljöarbete i många församlingar liksom åtgärder mot stress och för stor arbetsbelastning. Otydligheter i organisationen anges som en av orsakerna. Ann-Sophie Hansson visade i en intervjustudie med yrkesinspektörer på följande problem:
- Samarbetsproblem
- Kommunikationssvårigheter
- Oklar organisation
- Arbetsmiljöfrågor är lågprioriterade och inte integrerade i linjeorganisationen
- Kunskaper om arbetsmiljöfrågor är bristfälliga
- Dåligt ledarskap (varför man har förordat chefsutveckling vid flera inspektioner)
- Utbrändhet och stress liksom att personalen har svårt att sätta gränser mellan arbets- och fritidsengagemang.
SACO rapporterade 2009 att långtidssjukskrivningar var vanligare inom Svenska kyrkan än inom andra områden. Försäkringskassan konstaterade 2013 att risken för sjukskrivning med psykiska diagnoser är högre i så kallade kontaktyrken (lärare, sjuksköterskor, vård- och omsorgspersonal) inom offentlig sektor. Högre risk finns också inom Svenska kyrkan och andra trossamfund.
Utifrån rapporterna om kyrkornas dåliga arbetsmiljö har vi undersökt sjukfrånvaro/ohälsa och tänkbara orsaker till detta inom fyra kristna samfund. Undersökningen har genomförts som en totalundersökning av samtliga anställda inom Svenska kyrkan, Svenska Baptistsamfundet, Svenska Missionskyrkan samt Pingströrelsen inom DUST-länen (Sörmland, Västmanland, Värmland samt Örebro län). Svenska Baptistsamfundet och Svenska Missionskyrkan gick efter att vi genomförde undersökningen samman med Metodistkyrkan i Sverige i Trossamfundet Gemensam Framtid (senare Equmeniakyrkan). Vi undersökte långtidssjukfrånvaron (via register och självrapportering) och sökte efter orsaker till sjukskrivningarna (via enkätundersökning med QPS Nordic 34+). Slutligen undersökte vi om arbetsmiljöproblem kunde relateras till en liberal/konservativ gradient. Enkätundersökningens svarsfrekvens var 56 % för frikyrkorna och 61 % för Svenska kyrkan, vilket vi bedömer vara en acceptabel nivå.
Långtidsjukfrånvaro – inget stort problem i kyrkor
För att undersöka om det fanns en överrisk för långtidssjukfrånvaro (90 dagar eller längre sjukskrivning) inom samfunden beställde vi via SCB registerdata för samfunden samt för en kontrollgrupp med samma ålderssammansättning som de anställda inom samfunden. Resultaten gick på tvärs mot vad som tidigare påståtts. Mellan 2001 och 2009 kan vi se att långtidssjukskrivningarna ligger relativt stabilt över den undersökta tiden. Det är knappast någon skillnad mellan kvinnliga präster och en kontrollgrupp av kvinnor. Manliga präster är snarast något mindre sjukskrivna än männen i kontrollgruppen. Dock är det så – såväl inom samfunden som i samhället i stort att kvinnor har högre andel långtidssjukskrivning än män. Våra resultat tyder således på att långtidssjukfrånvaron inom samfunden inte skiljer sig från sjukfrånvaron hos andra i arbetskraften. Antalet sjukskrivningstillfällen 2001-2009 är ungefär lika i samfunden och i kontrollgruppen, med en tydlig minskning vid mätningen 2009. Detta kan troligen förklaras med nya sjukskrivningsregler från 2008.
Sammanfattningsvis, resultat som erhållits i en del studier och som indikerat att anställda inom Svenska kyrkan/kristna samfund har legat högt vad gäller långtidssjukskrivningar, fick inte riktigt stöd i vår registerstudie. Vid en jämförelse med en åldersvägd referensgrupp av den arbetande befolkningen i DUST-länen, fann vi egentligen inga skillnader. Tidigare erhållna skillnader kan möjligen förklaras av att man använt enskilda yrkesgrupper som referenser (t.ex. civilingenjörer i SACO-rapporten, 2009). Såvitt vi vet är det här första gången man använt totalen av den arbetande befolkningen som referens. Vår slutsats baserat på en registerstudie rörande de fyra samfunden i DUST‐länen, är att samfundsanställda inte är mer långtidssjukskrivna än den arbetande befolkningen i stort.
Självrapporterad hälsa
Tidigare forskning har visat att det finns ett samband mellan självskattad hälsa och framtida sjuklighet och dödlighet. Den biologiska bakgrunden är relativt okänd, men det har föreslagits att det kan finnas kopplingar mellan hormonella och immunologiska markörer. När immunförsvaret aktiveras t ex i samband med en infektion lösgörs signalsubstanser som påverkar hjärnan. På så sätt har självskattad hälsa ansetts som ett bra sätt att identifiera riskgrupper för t ex framtida långtidssjukskrivning.
I vår undersökning angav nästan 76,9 % att de ansåg sin hälsa vara ganska bra eller mycket bra. I en undersökning i Uppsala, Sörmlands, Västmanlands och Örebro län angav 70 % av kvinnorna och 74 % av männen i ett allmänt befolkningsurval att deras hälsa var god. Vi kan alltså konstatera att något fler samfundsanställda i vår undersökning uppger att de har en god hälsa jämfört med denna undersökning. Resultatet antyder uppenbarligen att anställda inom samfunden inte på något sätt har sämre självskattad hälsa än befolkningen i stort.
Vi undersökte också hälsorelaterade symptom. Av tabell 1 (se PDF:en för tabellen) framgår att de samfundsanställda i samtliga fall angav att de ofta drabbades av olika symptom än deltagarna i referensgruppen (data erhållna från Metodicum AB).
Det är framför allt två resultat som tydligt sticker ut: för det första är det för 9 av de 13 symptomfrågorna fler än 25 % som anger att de har de aktuella symptomen. För referensgruppen är det endast för två frågor som 25 % som anger att de har symptomen. Flest ja-svar var det i båda grupperna på frågan om besvär från rygg, nacke, axlar. Här var det sammanlagt 47,6 % av de kyrkligt anställda som angav sådana besvär. Resultatet är föga förvånande då rörelseorganens sjukdomar enligt Försäkringskassan är den näst vanligaste orsaken till sjukskrivning. För det andra är det på samtliga frågor fler kvinnor än män som svarat ja på frågorna. Inte heller detta är förvånande då kvinnor generellt skattar sin hälsa sämre än män.
I jämförelse med den referensgrupp vi hade tillgång till uppgav de kyrkoanställda i mycket högre utsträckning att de hade symptomen. Det innebär att fler personer bland de samfundsanställda, relativt sett uppgav sig ha symptomen. Vi kan konstatera att det finns en skillnad på 10 procentenheter eller mer mellan grupperna på fråga 3,4 och 6. Samtliga dessa frågor gäller den psykiska hälsan. Vi kan således konstatera att de samfundsanställda anger att de har fler hälsorelaterade symptom är de svarande i referensgruppen.
Vi bad även de som någon gång under de senaste 12 månaderna varit sjukskrivna att ange vilken diagnos de haft. Tre diagnosgrupper samlade nästan två tredjedelar av samtliga sjukskrivningsdagar. Den diagnosgrupp som samlade flest antal dagar var psykisk besvär (26 %) följd av sjukdomar i rörelseorganen (20 %) samt infektionssjukdomar (17 %). Det finns inga andra resultat att jämföra med så några säkra slutsatser av dessa data kan ej göras.
Enligt Försäkringskassans rapport Sjukfrånvaro i psykiska diagnoser 2013 är sjukskrivningar för psykisk ohälsa och för rörelseorganens sjukdomar är mycket vanliga. Detta gäller även för samfundsanställda. Försäkringskassan konstaterar också att kvinnor löper större risk än män att sjukskrivas i psykiska diagnoser än män. Störst relativa risk (i fallande ordning) har präster, pastorer, psykologer och socialsekreterare, behandlingsassistenter, fritidsledare m.fl.
Resultaten vi här redovisar är paradoxala i två avseenden: dels, som ovan nämnts, att fler samfundsanställda än en referensgrupp i högre grad upplever att de har en god hälsa. För det andra tycks risken för långtidssjukskrivning med psykiska diagnoser inte vara större i den undersökta gruppen jämfört med kontrollgruppen. Möjligen kan svaren om de hälsorelaterade symptomen visa sig i en större korttidssjukfrånvaro så som Försäkringskassan visat gäller för alla så kallade kontaktyrken. Försäkringskassan menar att den upplevda arbetsmiljön här har stor betydelse. I en kommande artikel skall vi redovisa våra resultat vad gäller upplevda problem inom de undersökta samfundens arbetsmiljö.
PER HANSSON
Seniorprofessor
ANN-SOPHIE HANSSON
Med.dr.
LARS-ERIK WARG
Docent i psykologi
Per Hansson är seniorprofessor i pedagogik med inriktning mot organisation och ledarskap vid Uppsala universitet. Lars-Erik Warg är docent i psykologi vid Arbets- och miljömedicinska kliniken vid Örebro universitetssjukhus. Med.dr. Ann-Sophie Hansson, f.d. folkhälsochef i Västmanland, är knuten till Institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap, Uppsala universitet. Denna artikel baseras på forskningsrapporten ”Kyrkan är nog en lite speciell arbetsplats”. Arbetsmiljö, ohälsa, sjukskrivning i fyra kristna samfund (2013). Övriga medverkande i forskningsarbetet var forskningsassistent Ing-Liss Bryngelson, miljösköterska Göte Mölleby, leg läkaren Per Vihlborg, (samtliga Arbets- och miljömedicinska kliniken vid Örebro universitetssjukhus). Rapporten finns att hämta på Arbets- och miljömedicinska klinikens hemsida vid www.orberoll.se. Projektet finansierades av AFA Försäkring.
Den tryckta versionen av texten innehåller figurer och tabeller. Se PDF:en för dessa.