Artikel

Barnkonventionen och religionsfriheten

Samtidigt som barnkonventionen i sin helhet blir lag (så kallad inkorporering) ska de övriga lagtexterna successivt gås igenom och anpassas efter barnkonventionen (så kallad transformering).

Men barnkonventionen är inte bara en juridiskt bindande konvention. I många sammanhang i samhället används barnkonventionen som en normerande och inspirerande text i arbete för och med barn. Just nu samarbetar till exempel Kyrkornas världsråd med UNICEF för att ta fram ett dokument innehållande ”Principles for Child-friendly Churches”, som ska utmana och inspirera medlemskyrkorna att stärka sitt arbete för barns rättigheter i kyrka och samhälle. Här hemma i Svenska kyrkan har barnkonsekvensanalyser börjat bli en del av vardagsarbetet i samband med beslutsfattande på olika nivåer. Därför är det allt viktigare för oss att sätta oss in i barnkonventionen som helhet och dess olika delar.

I min avhandling ”Barnets religionsfrihet – en villkorad rättighet? En filosofisk undersökning utifrån FN:s barnkonvention” (Klasson Sundin, 2016) undersöker jag barnets rätt till religionsfrihet utifrån barnkonventionens Artikel 14, där denna rättighet stadgas. Min undersökning handlar inte så mycket om de juridiska tillämpningarna utan snarare om deras filosofiska förutsättningar: Vad är det vi menar när vi säger att barn har rättigheter? Hur ska vi förstå förhållandet mellan barnets egen rätt och föräldrarnas rätt att vägleda barnet när de utövar sina rättigheter? Hur påverkar olika sätt att se på vad religion är förståelsen av vad religionsfriheten egentligen ska skydda? I den här artikeln ska jag försöka sammanfatta några aspekter av mina resultat.

Religionsfrihet i barnkonventionen

Religionsfriheten är en av barnkonventionens mest omdiskuterade rättigheter, om inte den allra mest omdiskuterade. När FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och Europakonventionen nämner barn i samband med religionsfrihet är det föräldrarnas rätt att fostra sina barn i den religiösa tradition de själva tillhör, till exempel genom att välja utbildning för barnen, som formuleras. Religionsfriheten ses främst som ett skydd mot tvång och inblandning från staten. I barnkonventionen framträder en ny syn på barn, där barnet delvis lösgörs ur sin familj och ses som subjekt med egna rättigheter medan föräldrarnas uppgift är att vägleda och stödja till dess att barnet självt kan ta fullt ansvar för utövandet av sina rättigheter. Det gäller också i fråga om religionsfrihet.

Artikel 14 i barnkonventionen lyder:

1. Konventionsstaterna skall respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.

2. Konventionsstaterna skall respektera föräldrarnas och i förekommande fall, vårdnadshavares rättigheter och skyldigheter att på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling ge barnet ledning då det utövar sin rätt.

3. Friheten att utöva sin religion eller tro får underkastas endast sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna sedligheten eller andra personers grundläggande fri- och rättigheter.

I barnkonventionen är religionsfriheten en rättighet som barnet behöver föräldrarnas stöd och vägledning för att kunna utöva. Successivt, i takt med att barnets förmågor växer, ska det ges utrymme att ta över ansvaret från föräldrarna för detta utövande. Religionsfriheten ses som en individuell rättighet, men de kollektiva sammanhang som barnet lever i, familjen och den kulturella grupp de tillhör, tillmäts stor betydelse som formare av identitet och trygghet. Detta blir särskilt tydligt i de artiklar, utöver Artikel 14, som talar om religion. Här sägs bland annat att barnet har rätt att, tillsammans med den grupp det tillhör, tala sitt eget språk och utöva sin religion. Det närliggande begreppet andlig utveckling uttrycks som ett mål för flera rättigheter, men dess koppling till religion och religionsfrihet är otydlig. Peter Kempe har i en tidigare artikel i Svensk Kyrkotidning (nr 10-2015) skrivit om barns rätt till andlig utveckling.

När andra paragrafen i Artikel 14 talar om föräldrarnas rätt och skyldighet att ge ledning på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling är det lätt att läsa den som om barnets rätt inskränks till förmån för föräldrarnas, men Gerison Lansdown (2005) påpekar att tanken bakom formuleringen snarare är den motsatta. I de tidigare konventionerna har föräldrarna varit de som valde och beslutade för hela familjen, nu måste de ta hänsyn till barnets växande förmågor och ge det utrymme att successivt utöva sin egen rätt utan föräldrarnas vägledning. Men vad är det för mognad och förmågor som krävs? Det beror till stor del på hur vi ser på vad det är att ha rättigheter.

Vad är det att ha rättigheter?

De flesta som talar om rättigheter är överens om att de är någon form av moraliskt berättigade krav som kan ställas på stater och andra människor. Inte minst har rättigheter funktionen att vara kritiska perspektiv i relation till den politiska makten. Däremot går meningarna isär om vad som krävs för att vi ska kunna tala om en person som bärare av rättigheter.

Barnkonventionen grundar rättigheterna i barnets mänskliga värdighet. Vissa rättighetsteorier knyter denna värdighet till förmågan att vara moralisk aktör på ett sätt som lägger ribban för högt för att många barn ska kunna ses som moraliska aktörer och därmed som möjliga rättighetsinnehavare. Om vi däremot ser talet om värdighet som ett sätt att tillskriva en människa okränkbarhetsstatus för att värna henne mot förnedring och dehumanisering, krävs varken rationell förmåga eller andra egenskaper för att ses som värdig och därmed som rättighetsbärare.

I viljeteorin (choice/will theory) om rättigheter är moraliskt aktörskap, förmågan att välja och fatta beslut och handla utifrån dessa, ett villkor för att en person ska kunna ses som rättighetsbärare. Att ha en rättighet är att kunna kräva eller avstå från det som rättigheten skyddar och teorins huvudtes är att rättigheter skyddar möjligheten att göra fria val. Detta gör att teorin antingen helt underkänner barn som möjliga rättighetsbärare eller kräver av dem att de har utvecklat ett moraliskt aktörskap, vilket gör att endast äldre barn kan vara rättighetsbärare. Denna rättighetsteori lämnar inte mycket utrymme för barnets beroende av föräldrarnas vägledning.

I intresseteorin är det barnets intressen som gör det till rättighetsbärare. Teorin ställer inga krav på förmågor eller egenskaper för att vara rättighetsbärare, utan lägger fokus på centrala behov och omgivningens skyldighet att se till att de tillgodoses. Teorin gör det möjligt för barn i alla åldrar att vara rättighetsbärare. Däremot är den otydlig med vem som avgör vad som ligger i barnets intresse, vilket gör att det blir svårt att skilja mellan försvarande av barns verkliga intressen och vuxnas beslut över barnets huvud under rättighetsflagg. Båda de här två klassiska rättighetsteorierna är därför behäftade med svårigheter i relation till barnet som rättighetsbärare.

De relations- eller ömsesidighetsorienterade teorierna strävar efter att komma bort från en alltför individualistisk syn på rättigheter. I stället utgår de från att vi alla ingår i ett ömsesidigt samspel mellan personer, som samtidigt är både aktiva subjekt och sårbart beroende av andra. Rättigheter är ett uttryck på samhällsnivå för att individer från en (ofta tidigare exkluderad) grupp inkluderas i detta samspel och fokus ligger på att inkludera så många som möjligt och se dem som subjekt och medskapare snarare än objekt för andras handlande. De ömsesidighetsorienterade teorierna ser barnet som såväl aktör som beroende och ligger därför väl i linje med barnkonventionens barnsyn.

Växande förmågor

När barnkonventionen talar om barnets ”växande förmågor” och det successiva överförandet av ansvar från föräldrar till barn är det både något som  uttrycks generellt i Artikel 5 och direkt i relation till religionsfriheten i Artikel 14. Gerison  Lansdown (2005) menar att det inte går att fastställa vilka förmågor som behöver växa utan en övergripande syn på barn och barndom och att det därmed kommer att skilja sig åt mellan olika kulturella kontexter när ett barn uppfattas som moget att själv ta över ansvaret för rättighetsutövandet. Tolkningen av denna aspekt av religionsfriheten blir, liksom med konventionen i sin helhet, en balansgång mellan de universellt formulerade rättigheterna och de specifika kontexter där dessa ska tillämpas.

Växande förmågor kan relateras till barnets utveckling på olika sätt. Det kan ses som ett uttryck för att barnets egen medverkan krävs för att vissa förmågor ska utvecklas. Det är inte bara en passiv mottagare av rättigheter. Samtidigt är det föräldrarnas och samhällets ansvar att se till att barnet får tillgång till sådant som hjälper det att utvecklas, både fysiskt, psykisk, socialt och andligt.

Växande förmågor kan också relateras till barnets behov av beskydd. Då ligger fokus på ett erkännande av att barnets förmågor fortfarande inte är färdigutvecklade och att det därmed har rätt att beskyddas från att utsättas för aktiviteter som kan skada det och hämma dess utveckling. Detta behov av beskydd minskar över tid och barnet har rätt att ta rimligt stora risker, att pröva och misslyckas, att utvidga sina gränser. Även överbeskydd kan vara skadligt.

Barnets växande förmågor kan också ses ur ett delaktighetsperspektiv. Då läggs tonvikten på barnets rätt till respekt för sitt aktörskap och på de vuxnas skyldighet att överlämna ansvaret för utövandet av barnets rättigheter till barnet självt i takt med dess växande kompetensnivå. Barnkonventionen ger barnet rätt att uttrycka sin mening i alla frågor som berör det och ålägger staten och föräldrarna att ta hänsyn till barnets mening när de fattar sina beslut.

Växande förmågor hänger samman med synen på autonomi. Upplysningsfilosofins autonoma individ blir lätt ett orealistiskt ideal. I stället ser relationellt inriktade teorier autonomi som en utveckling mot tydlig identitet och självständighet som växer fram i samspel och ”förhandlingar” med familj, kultur och omgivande samhälle. Utifrån denna syn är inte autonomi en förutsättning för att få utöva sin rätt. Autonomi blir därmed inte knutet till idealiserat oberoende och kognitiva förmågor, utan ett uttryck för vad det innebär att bli och vara en integrerad person, med en allt tydligare, men aldrig fastlåst, egen identitet. Ser vi det så, blir det viktigt att skapa öppna och respektfulla miljöer, där både barn och vuxna tränas i att samspela på ett sätt som främjar utvecklandet av kritiskt tänkande, autenticitet och en egen identitet.

Religionsuppfattning och religionsfrihet

Begreppet religionsfrihet används i barnkonventionen utan att någon preciserande formulering talar om vad den innebär. Eva Brems (2006) noterar i sin kommentar till Artikel 14 att FN:s barnrättskommitté i sitt arbete utgår från lydelsen i tidigare konventioner:

[Rätten till religionsfrihet] innefattar frihet att byta religion eller övertygelse och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller övertygelse genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer.

Här innefattar religionsfrihet två huvudaspekter: rätten att ha eller byta religion eller övertygelse och rätten att utöva sin religionsfrihet på olika konkreta sätt, främst genom utbildning, gudstjänst och religiös observans av olika slag. Ingen av konventionerna ger dock någon definition av själva religionsbegreppet. Jag menar att våra föreställningar om vad religion är spelar stor roll när det gäller synen på religionsfrihet. Om religion främst uppfattas som att hålla vissa trosföreställningar för sanna, kommer religionsfrihet att uppfattas i termer av tankefrihet och yttrandefrihet för den enskilda individen. Troligen kommer också ganska höga krav att ställas på intellektuell och kognitiv mognad hos den som ska välja vilka sanningsanspråk som är rimliga att bejaka. Om religion uppfattas mer i termer av praxis och beteenden kommer religionsfriheten att ligga närmare de kulturella rättigheterna, som rätten till ett språk, att uttrycka sig i konst och musik och delaktighet i kulturella traditioner. Rätten att få utföra vissa handlingar, bära vissa kläder och liknande blir viktigare och de kollektiva aspekterna av religionsfriheten blir tydligare.

I Sverige är vi vana att tänka på religionsfrihet som ‘frihet från’ religion. Det har förstås att göra med vår historia med en statskyrka, som utövade stark kontroll över medborgarna. Kampen för religionsfrihet var i vårt land en kamp för att få slippa religiöst tvång. Vi är också vana att tänka på religion i termer av sanningsanspråk och lära, något som har att göra med den protestantiska kristna tradition och den logiskt orienterade filosofiska tradition som båda dominerat i vårt land. Sverige är dessutom enligt den stora internationella värderingsstudien World Values Survey det land i världen som är mest präglat av individualistiska, rationalistiska och sekulära ideal. Sammantaget gör detta att svenskar i gemen är mindre vana att tänka ‘frihet till’ religion. Religion uppfattas oftast som en privatsak, något som inte hör hemma i det offentliga rummet och vars tydliga konkreta uttryck är frivilliga och mindre viktiga. Samtidigt lever i vårt land många människor med bakgrund i länder där religion är en självklar, synlig del av vardagen.

Jag menar att vi behöver se religion som ett mångdimensionellt fenomen för att kunna fånga in olika aspekter av religionsfriheten. Det innehåller en övertygelsedimension med fokus på de teoretiska aspekterna av individens religiositet, en praxisdimension med fokus på handlande, riter, traditioner och en identitetsdimension, som handlar om självbild, existentiell trygghet och grupptillhörighet. Alla dessa dimensioner behöver få utrymme i diskussionen om barnets religionsfrihet. Det är också viktigt att komma ihåg att religionsfriheten även skyddar övertygelser och livsåskådningar som inte traditionellt betraktas som religiösa, t.ex. ateism, pacifism och liknande.

Religionsfrihet för barn

Sammanfattningsvis kan barnets rätt till religionsfrihet uppfattas på flera, radikalt olika sätt. Den kan ses som rätten att själv välja livsåskådning på intellektuell och kognitiv grund, något som främst äldre barn och ungdomar anses kunna göra och där stat och föräldrar ska avhålla sig från påverkan innan barnet har förmåga att göra sitt val. Den kan också uppfattas som rätten till delaktighet i familjens och den egna kulturens traditioner, där barnet föds in i ett sammanhang som det med föräldrarnas hjälp får erövra och växa in i successivt. Båda dessa modeller har inbyggda problem på grund av sitt ensidiga fokus på barnet som rationellt tänkande individ respektive föräldrarna som fostrare in i kollektivet. Jag menar att vi behöver arbeta fram modeller där fler aspekter ryms och där balans och samspel mellan barn och vuxna blir bättre. Tillhörighet och självständighet behöver inte vara varandras motsatser. De kan vara varandras hjälp och förutsättningar.

Jag vill därför istället förespråka en modell, som bygger på en relationell förståelse av vad rättigheter är och vad barnets växande förmågor innebär. I en sådan ömsesidighetsorienterad modell är det möjligt att se barnet som samtidigt ett aktivt subjekt och sårbart beroende av föräldrarna.

Barnet har rätt att, redan från början, vara subjekt i sitt utövande av rätten till religionsfrihet. Det har rätt att utveckla och på olika sätt uttrycka egna övertygelser, utan att det ställs orealistiska krav på rationalitet, kognitiv förmåga och andra sorters mognad. Det har rätt till information och undervisning som hjälper det i detta utvecklande av övertygelser. Det har rätt att som aktivt subjekt vara med och utforma sitt praktiska utövande av religionsfriheten. Det har rätt att få redskap för att hantera sina existentiella frågor och rätt att utveckla en värdegrund och identitet, såväl kollektiv som personlig. Barnet har rätt att få sin sårbarhet och utsatthet beaktad, så att de krav som ställs på det är rimliga och så att det inte utsätts för onödiga risker. Det har rätt till stöd och vägledning och samtidigt också rätt att slippa bli överbeskyddat.

Barnets rätt till religionsfrihet bör tolkas utifrån barnkonventionen som helhet, vilket innebär att de övriga artiklarna i konventionen ses som vägledande vid tolkningen av Artikel 14. Denna princip är både hermeneutisk, genom att de övriga artiklarna bidrar till förståelsen av innebörden av den fjortonde artikeln, och normativ, genom att jag tar avstånd från uppfattningar om barnets religionsfrihet, som inte också bejakar andra principer i barnkonventionen, som till exempel att barnet har rätt att fostras i en anda av tolerans och respekt för människor av olika ursprung och religiös bakgrund.

Rätten att ha eller byta religion

Rätten att ha eller byta religion kan uppfattas mer i termer av övertygelsens betydelse för individens självförståelse och liv än i termer av övertygelsens teoretiska konstruktion. Såväl vuxna som barn kan ha övertygelser som är allvarliga och viktiga för individen utan att uppfylla högt ställda teoretiska krav. Dessa övertygelser bör kunna förstås utifrån fler dimensioner än en doktrinär/filosofisk. Att identifiera sig som en del av en narrativ gemenskap, som delar meningsbärande berättelser bör kunna vara en sådan. Ett judiskt barn som får ställa frågan om varför denna natt är annorlunda än andra nätter vid firandet av pesach och ett barn från dharmisk tradition, som får höra berättelser om Krishnas barndom deltar inte bara i ett utövande. Dessa berättelser och att delta i aktiviteten att lyssna och berätta dem vidare, bör också kunna ses som ett uttryck för rätten att  ha eller byta. Berättelserna är ett sätt att uttrycka övertygelser om hur världen ser ut och hur det mänskliga livet bör levas. Denna rätt måste, för att ta barns rätt till religionsfrihet på allvar kunna ses på fler sätt än de som har att göra med renodlat intellektuella, rationella val mellan olika världsbilder. Samtidigt vill jag poängtera att den teoretiska och intellektuella aspekten är en inte oviktig dimension av religion. Att få tillgång till intellektuella verktyg för att upptäcka och utforska trosuppfattningar och övertygelser är också att få utöva sin religionsfrihet. Det som är centralt i relation till barn är att de inte förnekas denna möjlighet utifrån föreställningen att de inte är rationella nog.

Rätten att ha och behålla en religion, med alla de relationsaspekter den innefattar, nog är viktigare för de allra flesta barn, särskilt de yngsta, än rätten att välja bort och välja nytt. Det vore dock att idealisera relationen mellan barn och föräldrar i en mångkulturell värld att tro att det alltid är så. Barn lever inte bara i homogena familjer och religiösa gemenskaper, som alltid kommer att se likadana ut. Många har föräldrar av olika tro, de växer upp med skolkamrater och vänner från andra traditioner än den de själva har fötts i och självklart blir även för barn frågan om att få bekanta sig med och förhålla sig till andra övertygelser och traditioner än den egna viktig. Utifrån en ömsesidighetsorienterad förståelse är detta inte bara något som sker mellan olika traditioner, utan också inom dem. Ingen tradition är statisk, de utvecklas alla genom alla dem som samspelar med varandra inom och mellan dem. Därför blir också frågan om att byta religion inte heller den bara en fråga om intellektuella övertygelser. Den kan handla om att välja nya sociala gemenskaper och om att välja bort gemenskaper som inte ger utrymme för det egna bidraget i samspelet. En relationsorienterad syn på frågan om att välja skulle kunna leda till att barn inte behöver välja mellan olika tillhörigheter, till exempel när föräldrarna hör till olika religiösa gemenskaper, utan ges möjlighet att fritt röra sig mellan dem och betraktas som fullvärdig del av gemenskapen i båda.

En aspekt av rätten att ha och byta religion som är av stor vikt för barn är den som handlar om rätten att slippa utsättas för tvång och indoktrinering. Det är omöjligt och inte heller önskvärt att fostra ett barn utan att påverka det. Föreställningar om att föräldrar ska kunna ge sina barn en neutral uppfostran för att de ska kunna välja själva som vuxna är helt enkelt orealistiska. Detta gör det svårt att avgöra var gränsen går mellan fostran och indoktrinering. Jag menar att Wolfs (1990) modell, som talar om behovet av öppna och fria processer som en god grund för utvecklande av autonomi i form av autenticitet är en nyckel till denna gränsdragning. Att påverka sina barn är inte automatiskt indoktrinering, men om denna påverkan görs på ett sätt som inte ger utrymme för konstruktivt ifrågasättande, diskussion och egna ställningstaganden menar jag att gränsen till indoktrinering har passerats. Det är värt att notera att rätten att ha och byta religion inte innefattar rätten att slippa möta andra människors religionsutövning, så länge den inte skadar eller tvingar barnet i någon riktning. Mötet med människor av annan tro och övertygelse än den egna är snarast en förutsättning för att kunna utveckla den tolerans och respekt som barnkonventionen i Artikel 29 föreskriver att barnet ska fostras och utbildas till.

Rätten att utöva och manifestera religion

Ur barnets perspektiv kan rätten till religionsfrihet utifrån rätten att utöva och manifestera religion dels utgöra rätten att tillsammans med sin familj eller kanske sina vänner få (eller avstå från att) praktisera olika dimensioner av religion, dels rätten att själv få påverka sitt eget deltagande i dessa praktiker. Det kan här vara viktigt att påpeka att de aspekter av praxis som formulerats utifrån ett individperspektiv faktiskt också gäller barnet som individ. Det gäller till exempel hållande av dietregler och bruk av distinkta kläder och huvudbonader. Där behöver barnet självt över tid få ett avgörande inflytande över om och hur dessa former av observans ska brukas, så länge barnets fysiska och psykiska hälsa inte riskeras. Även här kan en ömsesidighetsorienterad syn vara vägledande i bedömningen av vad som är rimliga krav för gemenskapen att ställa på individen och, omvänt, för individen att ställa på gemenskapen.

Utifrån en ömsesidighetsorienterad syn på religionsfrihet blir det tydligt att barnets individuella rättigheter och dess tillhörighet till en grupp både kan utgöra en förutsättning för varandra och hindra varandra. Vissa former av andlig utveckling och personlig identitetsutveckling är bara möjlig inom ramen för en gemenskap med en gemensam värdegrund och praxis, men gemenskaper kan också bli ett hinder för sådan utveckling, om de kräver total konformitet av sina medlemmar. En ömsesidighetsorienterad syn tydliggör det faktum att barnet inte väljer var det föds. Den sociala och kulturella miljö det föds och växer upp i kommer oundvikligen att prägla dess värderingar och syn på livet. Samtidigt är barnet inte helt och hållet definierat av och bundet till denna miljö. Barnet är självt en medskapare, som påverkar sin sociala miljö och dess värderingar genom att delta i ett samspel och en tolkningsgemenskap.

Denna gemenskap bör utformas så att det är möjligt för barnet, liksom för vuxna, att bidra till gemenskapens utveckling. Den måste också göra det möjligt för barnet att, om det så småningom så väljer, kunna lämna gemenskapen, oavsett om det är för att ansluta sig till en annan gemenskap eller ej, utan risk för repressalier.

MARIA KLASSON SUNDIN
TD i religionsfilosofi, präst i Svenska kyrkan, handläggare vid kyrkokansliet i Uppsala

Den tryckta texten innehåller referenser. Se PDF:en för dessa.