Artikel

Begravning i förslag till ny Kyrkohandbok

Svensk Kyrkotidning fortsätter här att uppmärksamma förslaget till ny ”Kyrkohandbok för Svenska kyrkan” (Tidigare artikel införd i nummer 19 / 2012). I denna artikel diskuterar Jan-Olof Aggedal förslaget till ordning för begravningsgudstjänst.

Begreppet ”begravning” är i Kyrkohandboken, precis som i Begravning – ett brev från Svenska kyrkans biskopar (2006), ett samlingsbegrepp för riterna mellan dödsfall och gravsättning. I förslaget till Kyrkohandbok för Svenska kyrkan återfinns ordning för Begravningsgudstjänst, Begravning med mässa, Gravsättning/urnnedsättning samtidigt som här exempelvis saknas Utfärdsbön. Principen om att gudstjänstordningen ska vara så avvägd att den skulle kunna fungera i olika kontexter avseende den dödes ålder och sociala sammanhang har konsekvent genomförts i förslaget. Därför presenteras en enda ordning för Begravningsgudstjänst, vilket innebär att någon särskild ordning för ”Begravning av dödfött barn eller barn som avlidit i späd ålder” inte finns med. Hur en sådan bör utformas tillhör sådant som prästen med pastoral klokhet har att hantera. I denna artikel reflekterar jag utifrån den skrivna ordning i förslaget och hur gestaltningen kan tänkas bli.

Strukturen på gudstjänsten

Begravningsgudstjänsten i förslaget följer nästan helt nuvarande ordning i 1986 års kyrkohandbok. Utgångspunkten har nämligen varit att nuvarande ordning i huvudsak fungerar väl. Några små förändringar, i regel till det bättre, har införts. En sådan är att Begravningsgudstjänsten efter den inledande Klockringningen och Musiken har ett fast moment, Samlingsord, vilket även kan formuleras fritt eller med en inledande bön. Redan idag börjar många präster med någon form av Samlingsord och bön även om momentet är fakultativt. Att det första som sägs i Begravningsgudstjänsten är Samlingsord är viktigt. Genom Samlingsorden förtydligas att begravningen är en gudstjänst som sker i den treenige Gudens namn där de närvarande kommer att få möjlighet att ta avsked av den döde och överlämna henne till Guds omsorg. Det finns en ansats till att inkludera de närvarande. Det är ett ”vi”, ett kollektiv som samlas för att göra någonting med den döde, ”ta avsked” och ”överlämna i Guds händer”. Den dödes namn förutsätts bli nämnt i Samlingsorden vilket ger en personlig ingress till Begravningsgudstjänsten. Till skillnad från nu gällande ordning har hela momentet blivit ett sammanhållande moment före den första psalmen. I nuvarande ordning återfinns treenighetsformeln först efter första psalmen, vilket kan upplevas som att först nu börjar gudstjänsten. Denna förändring är bra och bidrar till att skapa en helhet av Begravningsgudstjänsten där nuvarande ordnings struktur ibland kan uppfattas som begravning omgiven av konsert.

Begravningsgudstjänsten fortsätter med Psalm, Griftetal, Överlåtelse, Bibelläsning, Psalm, Förbön, Herrens bön följt av två alternativa avslutningar. Den första avslutningen är tänkt att användas när gudstjänsten avslutas i kyrka eller kapell och innehåller: Psalm / Musik, Avskedstagande, eventuellt Psalm, Välsignelse, Psalm, Musik samt Sändningsord. Den andra avslutningen är tänkt att användas när gudstjänsten avslutas på kyrkogården och innehåller: eventuell Psalm och Musik, Gravsättning, Avskedstagande, Slutbön, Välsignelsen, Psalm samt Sändningsord.

Samlingsbön

Griftetalet kan inledas, vilket är nytt, eller avslutas med bön enligt de nio föreslagna bönerna eller med någon annan bön. Alla de föreslagna bönerna är nya eller reviderade och numrerade istället för försedda med tematiska rubriker, vilket är bra för då riskerar prästen inte att styras till att bönen endast skulle kunna användas när viss tematik föreligger vid begravningen. Samma böneformuleringar kan ibland fungera utmärkt vid begravningar för såväl unga som gamla. De nya bönerna har ett mjukare språk och tar genomgående sin början i de sörjandes situation, ”det är svårt att förstå att livet plötsligt tar slut” (bön 1) samtidigt som bönerna tydligt visar på en barmhärtig Gud som möter oss med kärlek och ”gå[r] med oss från död till evigt liv” (bön 1). Den pastorala situationen får avgöra om bönen ska förläggas före eller efter griftetalet. Om bönen sker efter griftetalet, vilket i regel är att föredra, får den funktionen att i bönens form fördjupa griftetalet och samla tankarna inför överlåtelsemomentet.

Griftetal

Griftetalet, som är ett fast moment, har i förslaget behållit sin placering i första delen av Begravningsgudstjänsten. Denna placering har en lång tradition och gör det möjligt för prästen att tidigt i gudstjänsten formulera ett personligt tilltal som ansluter till den dödes livsväg och den aktuella situationen. Begravning – ett brev från Svenska kyrkans biskopar (2006) menar dessutom att griftetalets uppgift är att ge ”ett bibliskt förankrat budskap inte endast om livet korthet och förgänglighet, utan även om det kristna hoppet, de dödas uppståndelse och ett evigt liv”. Läsning av bibelord kan naturligtvis ske inom griftetalets ram samtidigt som Bibelläsning är ett eget fast moment senare i gudstjänsten. Att behålla denna ordning är bra eftersom griftetalet är ett tal med anledning av en människas död och inte i första hand en predikan utifrån en bibeltext. Samtidigt som bibeltexter naturligtvis är viktiga för prästen för att kunna formulera trostolkningar som de närvarande kan tyda sina liv utifrån.

Överlåtelsen

Begravningsgudstjänsten är uppbyggd som en ram runt Överlåtelsen. Detta är ett centralt och bärande moment för människors förståelse och upplevelse av begravningsgudstjänsten. Tanken att ingen människa har full insikt i vad som sker efter döden har bidragit till det kristna förhållningssättet att överlåta sina döda i Guds händer i förtröstan på påskens evangelium.

Överlåtelsen består av tre delar. Först en inledning då det är viktigt att nämna den dödes namn. Det inte vem som helst som överlämnas i ”Guds, den barmhärtiges namn”, utan just stoftet av denna namngivna unika person. Formuleringen: ”Av jord har du kommit. Jord ska du åter bli. (+) Jesus Kristus är uppståndelsen och livet [eller] Jesus Kristus ska uppväcka dig på den yttersta dagen” samspelar tydligare än många andra sammanhang med den liturgiska gestaltningen och dess symbolik: jord på kistan och / eller korstecknande på / över kistan. I de fall jord använd understryks människans dödlighet och möjlighet att likt vetekornet (Joh 12:24) uppstå till nytt liv för att bära frukt. I de fall korstecknet används, antingen om jorden läggs som ett kors eller om det tecknas över kistan, understryks att överlåtelsen sker i den korsfäste Gudens namn. Tillsammans med uttalandet av orden i överlåtelsen visar korstecknet på en Gud som inte bara dött utan som kyrkan hävdar har uppstått från de döda. Korstecknet får betydelse såväl som dödssymbol som uppståndelsesymbol.

I förslaget anges inte som i tidigare kyrkohandböcker Jesus som ”vår frälsare”. Att denna trostolkning tas bort kan tyckas vara en minimal förändring samtidigt behöver kyrkans liturgier hjälpa oss att tolka våra liv i ljuset av den stora berättelsen om Jesus Kristus som vår frälsare.

Överlåtelsen avslutas med bön med två olika formuleringar. Den första, samma som i nuvarande ordning, uttrycker ett rop till Gud om förbarmande och bevarande ”i dödens stund” och ”på den yttersta dagen”. Det andra alternativet fanns med i kyrkohandboksförslaget från år 2000 och har ett mjukare språk när det uttrycker en bön om att få bli bevarad i Guds rike ”nu och alltid”.

Bibelläsning

Bibelläsning är ett fast moment i begravningsgudstjänsten som kan inledas med samma tydningsord som i nu gällande ordning: ”Låt oss höra Bibelns ord om tryggheten hos Gud i liv och död”. Valet av bibelord är fritt. Dispositionen av bibelord har förändrats liksom att de har blivit färre än i 1986 års kyrkohandbok där det fanns inte mindre än 53 bibelord, fördelade på en allmän serie (32 texter) och en kasual serie (21 texter), de allra flesta bestående endast av några verser. I förslaget finns endast 35 bibelord fördelade under tre rubriker: Förgänglighet och ansvar, Tryggheten hos Gud samt Löftet och hoppet.

Bibelorden är väl valda i relation till respektive rubrik och kommer att göra det lätt för präster att finna lämpliga bibelord. Dock kan man undra över varför några av texterna stympats till ett minimum. Exempel på detta är Psaltaren 90 som nu endast har de två första verserna med medan tidigare fanns sex verser.

Ett annat exempel är Johannesevangeliets fjortonde kapitel där Jesus talar om att vi inte behöver känna någon oro och om Faderns många rum, att han ska bereda plats för oss och hämta oss till sig, ”för att också ni ska vara där jag är”. Här slutar läsningen enligt förslaget. Det är en halvering av en text som i tidigare kyrkohandböcker allt sedan medeltiden varit en central bibelläsning. Kan det vara så att förlaget menar att Jesus i fortsättning av texten är alltför exkluderande? Att det vid begravningsgudstjänster i ett sekulärt mångkulturellt samhälle inte går att läsa att Jesus säger: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig”?

I undersökningar har man kunnat konstatera att den enskilt mest omtyckta bibeltexten är Psaltaren 23 ”Herren är min herde”. Det hade varit praktiskt om hela den hade återgetts i Kyrkohandboken och inte som i förslaget endast de fyra första verserna.

Förbön

Kyrkohandbokens förböner är inte obligatoriska att användas utan ska uppfattas som förslag till hur förböner vid begravning kan formuleras. Förbönen har getts en fakultativ ställning då utredarna gjort bedömningen att förbönsmomentet bäst formas i det pastorala sammanhanget. Rubriken Begravningsbön har ändrats till Förbön, vilket ligger helt i linje med förslaget som helhet. Den första förbönen, en av två som kan sjungas, är en bearbetning från nu gällande ordning. Den andra förbönen är nyskriven. Båda förbönerna har en inledning med tacksägelse för livet som övergår i en bön om att Gud ska hjälpa och omsluta oss som ber i sorgen. Den tredje bönen utgörs av vad som ofta har kallats begravningsmässa. Såväl text som musik har i vissa delar reviderats i förhållande till nu gällande kyrkohandbok. Den viktigaste förändringen, som hör samman med principen att en gemensam ordning ska kunna fungera i olika situationer, är den nya textraden ”som omsluter levande och döda”. Denna formulering ersätter raden ”som kallar oss att komma hem till dig”. Tanken är att lyfta fram Guds omsorg för att bönen bättre ska fungera vid svåra dödsfall som ett barns plötsliga död. Även innebörden av Jesu frälsningsverk har vidgats från att Jesus ”led döden för våra synder skull” till att detta skedde ” för alla människors skull”. ”Lär oss att dagligen dö från synden” föreslås bli ”hjälp oss att se vår synd”. Bönen avslutas inte längre med att vi ”saligt [ska] skiljas hädan” utan med den mjukare formuleringen ”låt oss utan oro möta vår sista stund”. Precis som innan utmynnar hela bönen i ”när evighetens påsk gryr över jordens gravar, låt oss av nåd få uppstå till evigt liv”.

Herrens bön

Övergången till att främst använda den ekumeniska översättningen av Herrens bön är rimligt samtidigt som det är viktigt att den äldre översättningen får brukas. När det gäller de kyrkliga handlingarna vigsel och begravning bör alltid den översättning användas som de som är närmast berörda känner sig mest bekväma med.

Avskedstagande

Avskedstagandet är för de närvarande ett viktigt moment. Här får man en stilla stund vid kistan för sina egna tankar och för att hedra den döde. Avskedet är ett tillfälle att minnas den döde, formulera sitt tack, be om förlåtelse och säga farväl. Vid många begravningsgudstjänster förekommer idag musik under avskedet. Den vanligaste placeringen av avskedet, när det sker i kyrka eller kapell, är nära slutet då endast Slutbön, Välsignelse, Musik och eventuella Sändningsord återstår. Förslaget öppnar för att avskedstagandet kan ske tidigare i gudstjänsten, efter Överlåtelsen och Bibelläsningen. Motiveringen till denna alternativa placering är att avskedstagandet kan upplevas komma sent i gudstjänsten och att i den alternativa placeringen omsluts avskedet av den efterföljande förbönen. Risken med den alternativa placeringen för avskedstagandet är att den inte blir ett verkligt avskedstagande då man upplever att man lämnar den döde och att den döde har lämnat oss. Begravningsgudstjänsten fortsätter ytterligare omkring tjugo minuter och ofta vill man då gå fram till kistan ytterligare en gång.

Vid jordbegravning eller när kremation redan har ägt rum och gravsättning sker i direkt anslutning till begravningsgudstjänsten sker avskedstagandet på kyrkogården.

Begravning med mässa

Ordningen för begravning med mässa är lika märklig i förslaget som i 1986 års kyrkohandbok. Mässan kommer som ett påhäng istället för att integreras i begravningsgudstjänsten. Ordningen för begravningsgudstjänst är tänkt att följas till förbönen, men att man därefter ska genomföra avskedstagande och slutbön innan man hänger på måltid och sändning fungerar inte särskilt bra. En ordning som fungerat bra är att följa begravningsgudstjänsten fram till och med förbönen följt av en tillredelsepsalm som startar ordningen för Måltiden. Efter Bön efter kommunionen sker Avskedstagande, Slutbön, Välsignelse, Psalm och Musik eller med traditionell avslutning på kyrkogården.

Gravsättning / urnnedsättning

I avsnittet Begravning föreslås ordningar för Begravningsgudstjänst och för Gravsättning / urnnedsättning medan för andra andakter och passande böner i samband med dödsfall hänvisas till En liten bönbok (2005). Ordningen för gravsättning är riktlinjer för vad som ryms i en sådan ordning. En något fylligare ordning hade varit önskvärd i Kyrkohandboken med några av bönerna från En liten bönbok och inte så förkortade bibeltexter. Det som står i Kyrkohandboken har en annan tyngd och vägleder mer än andra bönböcker. Pastoral klokhet måste råda vid gestaltandet av fristående gravsättningar och urnnedsättningar.

Sammantaget är förslaget till Begravningsgudstjänst väl genomarbetat när man läser det och försöker göra sig en bild av hur det kommer att fungera. Mycket av detta vet vi redan då förslaget inte är en dagsslända med modenycker utan följer en gedigen tradition. Ändå är det viktigt att vi nu får pröva, gestalta och inhämta erfarenheter av hur det fungerar med en hel del små förändringar.

JAN-OLOF AGGEDAL
TD i kyrkovetenskap, kontraktsprost i Lund stift