Artikel

Prästutbildningen – legitimerade experter eller andliga ledare?

I föreliggande artikel för Marie Rosenius en diskussion om de blivande prästernas akademiska teologiska utbildning i Svenska kyrkan verkligen ger en god grund och förutsättningar för det pastoralteologiska slutåret som utbildningsplanen förutsätter. Utbildar i dag Svenska kyrkan legitimerade experter och flexibla leverantörer i en kundanpassad organisation snarare än herdar och andliga ledare?

Under de senaste decennierna har en rad utbildningsplaner för utbildning till präst i Svenska kyrkan avlöst varandra. 2013 började den tredje planen för prästutbildning att gälla efter millennieskiftet och ersatte då 2007 års ordning som i sin tur ersatte 1993 års ordning. En gemensam nämnare för dessa utbildningsplaner är dock att de i olika grad förutsätter en uppdelning av utbildningen i en akademisk vetenskaplig del och en kyrklig pastoralteologisk del. Detta upplägg förutsätter att de akademiska teologiska studierna ska rusta de blivande prästerna med de teoretiska teologiska kunskaper de behöver för att tillgodogöra sig den kyrkliga utbildningen i pastoralteologi. Gällande det pastoralteologiska slutåret anges det i nu gällande utbildningsplan för Svenska kyrkans utbildning till präst att ” Den pastoralteologiska utbildningen bygger på den blivande prästens tidigare akademiska utbildning och stiftpraktik.”

I föreliggande artikel förs en diskussion om de blivande prästernas akademiska teologiska utbildning verkligen på ett adekvat sätt tjänar som den tillämpbara grund för det pastoralteologiska slutåret som utbildningsplanen förutsätter. Med hjälp av pedagogiska aspekter diskuterar artikeln också ecklesiologiska uttryck i gällande utbildningssystem och systemets tänkbara ecklesiologiska konsekvenser.

Utbildningens teologiska innehåll

En uppdelning mellan teori och praktik gör sig, i de akademiska teologiska studierna, framför allt tydlig ifråga om de teologiska ämnen Svenska kyrkan anger som obligatoriska för behörighet till det pastoralteologiska slutåret. Minimikravet är en magisterexamen inom teologi/religionsvetenskap samt ytterligare 15 högskolepoäng inom området. De ämnesspecifika akademiska teologiska studierna som krävs förutom en religionsvetenskaplig grundkurs är specifikt:

Bibelvetenskap, där minst 30 hp i åtminstone det ena av Gamla och Nya testamentets exegetik ska läsas med språklig inriktning, 60 hp

Tros- och livsåskådningsvetenskap/Systematisk teologi, 30hp

Kursen Svenska kyrkans tro och liv, 15 hp

Exegetik och systematisk teologi är i sig själva viktiga teologiska ämnen och naturligtvis helt nödvändiga för blivande präster då studiet av dessa ämnen ger möjlighet att bearbeta bibeln och innehållet i den kristna tron. Detta är inte minst viktigt i beaktande av prästernas centrala uppgift som förkunnare. De poäng som krävs i exegetik och systematisk teologi borde med hänseende till dessa omfattande ämnen kunna ses som en miniminivå. Det som kan bedömas som problematiskt är dock att ett avgörande led i teologisk utbildning inte finns med bland de ämnen som anges som obligatoriska. Det handlar om ett teologiskt vetenskapligt ämne som analyserar praxis men som likväl är teoretiskt och som har en självklar plats i motsvarande teologiska universitetsutbildningar för Svenska kyrkans systerkyrkor i princip hela världen. Vad jag här syftar på är praktisk teologi, ett ämne som i Sverige också kan benämnas kyrkovetenskap och som i engelskspråkiga sammanhang ibland benämns ecclesiology.

Det är i detta sammanhang viktigt att tydliggöra begreppen. Praktisk teologi ska inte förväxlas med pastoralteologi som studeras under slutåret på utbildningsinstitutet. Pastoralteologi är i svensk utbildningstradition ett konfessionellt ämne med fokus på pastoralt handlande i en viss kyrklig tradition. Praktisk teologi med dess hermeneutiska, empiriska och strategiska ansatser kan istället lämpligen beskrivas som en teologisk handlingsteori. Det är det akademiska ämne som med hjälp av vetenskapliga metoder särskilt behandlar kyrkans teori och praktik. De frågor som kritiskt bearbetas kan härröra till en rad olika ecklesiologiska delområden som exempelvis liturgik, diakonik, kyrkorätt, kateketik, homiletik och ekumenik. Praktisk teologi utmärker sig genom att ansatsen både kan vara deduktiv och induktiv genom den bearbetning av empirisk data som studierna kan innefatta och till skillnad från de historiska och systematiska teologiska ämnena är ämnets elementära fokus nu rådande praxis.

Praktik respektive praxis

Uppdelningen mellan teori och praktik som nu och under hela 1900-talet har kommit att känneteckna prästutbildningen i Svenska kyrkan kan hänga samman med en förenklad förståelse av företeelsen praktik. Detta tänkande kan möjligen i sig indirekt ha påverkat utvecklingen och medfört att praktisk teologi inte ingår som ett obligatorium i prästernas akademiska utbildning. Nedan presenterar jag två olika förståelser av praktik som tydliggör skillnaden mellan praktik och praxis.

Praktik kan, i sammanhanget, förstås som faktiskt yrkesutövande eller som praktisk övning i ett yrke som man är på väg att lära sig.

Praktik kan, i sammanhanget, också betraktas som praxis. Praxis syftar inte bara på själva utövandet av handling utan också på teori eftersom handlandet tänks innefatta värden, normer och intressen.

Det ligger som jag ser det en problematik i att det som kan förstås som praxis i prästutbildningen till sin innebörd tenderar att begränsas till praktik i betydelsen prästens specifika praktiska utövande eller ”hantverk” inom en viss konfession. Härigenom knyts företeelsen ”praktik” till något som bara har med kyrkan att göra. Vad som genom uppdelningen mellan teori och praktik (och härmed Svenska kyrkans sätt att se på den akademiska utbildningen) inte verkar ha beaktats är att teori och praktik medvetet eller omedvetet inverkar på varandra. All praxis innefattar ofrånkomligen teori och varje teori är influerad av praxis. Detta betyder ifråga om de akademiska studierna att också ämnen som uppfattas som rent teoretiska är färgade av praktiska sammanhang och normativa värderingar. Det betyder vidare att bearbetning av kyrklig praxis under studietiden inte utesluter förutsättningar för vetenskaplig teoretisk analys. En sådan bearbetning är istället nödvändig för att utveckla de teoretiska förmågor som gör det möjligt att kritiskt reflektera över kyrkliga praktiker. Det kan därtill noteras att ett motsvarande förfaringssätt är en självklarhet inom andra vetenskapsområden såsom medicin, utbildningsvetenskap och juridik.

Ett träd utan krona

För att belysa den avgörande betydelsen av de kompetenser som utvecklas inom praktisk teologi i en utbildning för blivande präster kan Friedrich Schleiermachers klassiska beskrivning av teologins delar vara till hjälp. Hos Schleiermacher blir det tydligt att teologin som vetenskap uppstår i ett samspel mellan teori och praxis. Teologin innefattar enligt honom tre avgörande delar: 1) den filosofiska teologin som han beskriver som roten, 2) den historiska teologin som han beskriver som kroppen och 3) den praktiska teologin som han beskriver som kronan. Denna analogi av teologin har senare kommit att visualiseras som ett träd där roten tjänar som länk till vetenskapen och stammen och kronan säkrar relationen till kyrkan och dess ledarskap. I Schleiermachers framställning är temat för praktisk teologi de specifika samtidsproblemen och ämnet förutsätter de övriga två delarna men är samtidigt det teologiska studiets slutliga del och förbereder således för handling. Den avgörande empiriska ansatsen inom praktisk teologi kom visserligen att utvecklas först efter Schleiermacher men hans förståelse av teologi visar ändå på den praktiska teologins betydelse att rusta kyrkans ledarskap med teori om praxis som i yrkeslivet kan tas i aktivt bruk.

En konsekvens av nuvarande utbildningssystem för präster i Svenska kyrkan är att de studerande i mycket liten omfattning rustas med tillämpbara analysredskap i form av ecklesiologiska teorier under utbildningen. Dessa studier är helt frivilliga och kurserna finns inte heller på alla lärosäten i Sverige där prästkandidater kan läsa delar av sin akademiska utbildning. De tränar sig därför heller inte i någon större omfattning, om ens alls, att teologiskt analysera och problematisera implicita ecklesiologiers inverkan på praxis och praxis inverkan på rådande ecklesiologier. En påtaglig risk blir härigenom att den bearbetning av praxis som görs under det pastoralteologiska slutåret helt enkelt saknar vetenskaplig stuns och att den teologisk-kritiska ansatsen kommer till korta. Det vill säga den teologisk-kritiska ansats inom praktisk teologi som tar avstamp i frågan om vad kyrka, gudstjänst, predikan, själavård etc. överhuvudtaget är och som härigenom kompletterar den kritiska reflektion inom exegetik och systematisk teologi vars elementära fokus är bibeln respektive den kristna trons innehåll. Med återkoppling till Schleiermacher kan vi se att det är en avgörande del av det teologiska studiet som saknas om praktisk teologi med fokus på ecklesiologi inte förs in. Genom avsaknaden av praktisk teologi riskerar reflektionerna under slutår och kommande yrkesutövande att bli av mer ensidig historisk eller av mer pragmatisk karaktär. Detta därför att studiet antingen stannar vid exegetiken och dogmatiken som då blir ensam grund för det teologiska tänkandet och praktiserandet eller att teologin lämnas helt eller delvis därhän. Det systematisk-teologiska studiet behöver enligt de regler som nu gäller i princip inte heller ha någon tydlig kyrklig relevans. Det enda som krävs är att kurserna heter någonting med tros- och livsåskådningsvetenskap/ systematisk teologi. I avsaknaden av praktisk teologi riskerar sammanfattningsvis avståndet mellan studerad teologi och det verkliga kyrkolivet i analyshänseende bli för stort.

Nätkurser – ett smörgåsbord för den enskilde

I fråga om uppdelningen mellan teori och praktik finns ytterligare en faktor som kan sägas förstärka problematiken, nämligen de så kallade nätkurserna och deras snabba framväxt. Genom att prästutbildningen i allt högre grad blir digitaliserad och blivande präster härigenom har möjlighet att läsa i princip hela den akademiska delen av prästutbildningen på distans utan fysiska möten tenderar de olika lärosätenas kursutbud att bli ett smörgåsbord för den enskilde prästkandidaten. Vissa kurser i prästutbildningen kan visserligen sägas lämpa sig väl som nätkurser och det behöver i princip inte vara något fel i att studenter läser delar av utbildningen över internet. För prästutbildningen som helhet är dock utvecklingen med löst sammanhållna nätstudier, i beaktande av bildningsprocessen, problematisk då avgörande aspekter i lärandet riskerar att komma till korta. I det stora hela kan ”smörgåsbordseffekten” i lärandehänseende sägas försvåra möjligheterna till progression.

Det omfattande utbudet av nätkurser i prästutbildningen har bland annat kritiserats av Karin Johannesson som ser det problematiska i att nätstudenter inte tränas i den för kyrkans liv avgörande konsten att använda och utveckla teologiska reflektioner i samtal och muntliga framställningar. Hon vidhåller att problemet skulle kunna lösas genom att de stift som antar prästkandidaterna endast tillåter utbildning via nätet om det finns mycket starka skäl. En anledning till att biskopar likafullt inte ställer krav på studier förlagda till Campus är att man anser att en god prästrekrytering härigenom skulle motarbetas. Det finns alltså kvantitativa skäl som ligger till grund för att denna utveckling där den teologiska utbildningen flyttar över från campus till internet kan fortgå. Vad som i detta läge behöver diskuteras är samtidigt vad utvecklingen i förlängningen kan få för konsekvenser på kyrkan i kvalitativt hänseende vilket jag efter en presentation av några pedagogiska teorier kommer att återkomma till.

Miljöpedagogiska och sociokulturella aspekter på lärande

Såväl avsaknaden av praktisk teologi med ecklesiologisk inriktning, som obligatoriskt moment i prästutbildningen som bejakandet av en teologiexamen som helt baseras på fristående, och därför ibland lösryckta, nätkurser kan sägas harmonisera dåligt med den miljöpedagogik som på senare tid har aktualiserats. Miljöpedagogiken kan, utifrån Otto Granbergs beskrivning, sägas kombinera konstruktivistisk och konstruktionistisk teori om lärande vilket innebär att individens kompetens dels tänks uppstå ”inifrån och ut” på så sätt att individen erövrar kunskaper genom aktivt samspel med kontexten, dels ”utifrån och in” genom att formas av det sociala och kulturella nätverk som kunskapen är inbäddad i. En avgörande aspekt i förståelsen av lärande inom miljöpedagogiken är att lärandet alltid är kopplat till kontexten, i vilken individen samtidigt ingår.

De sociokulturella perspektiv på lärande Roger Säljö presenterar harmoniserar också dåligt med ovan nämnda aspekter inom den nuvarande prästutbildningen, det vill säga aspekter som berör både kurser på nätet och på campus. Enligt Säljö sker lärande i första hand genom deltagande i aktiviteter och som en konsekvens av deltagande, inte genom undervisning. Alla praktiker bildar, enligt honom, tillsammans den miljö genom vilken den enskilde individen socialiseras och socialiserar sig själv. Människan blir som Säljö beskriver det i detta hänseende hela tiden till, hon transformeras som person och som handlande subjekt i sociala praktiker.

I kontrast till ovan nämnda aspekter på lärande tenderar den akademiska delen av prästkandidaternas studier bygga på undervisning som sker relativt frikopplad från det sociala kontextuella sammanhang som är kyrkan. Sannolikt får detta konsekvenser på prästkandidaternas bildning. Studierna kan om de faller väl ut generera akademiska kunskaper och färdigheter som är användbara i ett framtida yrkesliv som forskare. Risk föreligger däremot att studierna inte genererar ”prästbildning” i den omfattning de rimligtvis skulle kunna förväntas göra. Möjligheten till bildning och bildningens art kan ställas i relation till att de akademiska studierna för den stora majoriteten prästkandidater just syftar på prästyrket och inte yrket som forskare.

Teologiska experter och pragmatiska ledare snarare än herdar

Vid sidan om att det kan diskuteras om nätstudenter har lika goda förutsättningar som campusstudenter att utveckla generiska förmågor som exempelvis förmågan att samarbeta och kommunicera muntligt, förmågor som i båda fallen kan sägas vara nödvändiga i utövandet som präst, riskerar alltså uppdelningen mellan teori och praktik också inverka negativt på ”prästbildningen” i stort för såväl campusstudenter som nätstudenter. Avsaknaden av praktisk teologi som obligatorium innebär att teorier i de akademiska teologiska studierna vanligen inte behandlas i relation till studenternas specifika kontexter (det vill säga de kontexter där de senare tänks arbeta) och de ecklesiologiska aspekter som med utgångspunkt i dessa kontexter teoretiskt skulle kunna behandlas. Den dialektik som föreligger mellan teori och praktik tas inte i någon större omfattning i beaktande i de akademiska studierna varför ”huvud och kropp” i den samlade utbildningen till präst faller isär. Medan de akademiska studierna tenderar att vara ”kroppslösa” tenderar det pastoralteologiska slutåret genom bristen på applicerbara teorier från praktisk teologi att framstå som ”en kropp utan huvud”. Om de akademiska kunskaperna stannar i huvudet frikopplade från det konkreta prästerliga utövandet genererar de akademiska präststudierna i kombination med det pastoralteologiska slutåret snarare teologiska experter eller pragmatiska ledare än de herdar för församlingarna kyrkoordningen tillskriver prästerna att vara. Prästutbildningens utformning och den kompetens utbildningen genererar ger implicit uttryck för en förståelse av kyrkan som en individcentrerad servicekyrka. En kyrka där ämbetsbärarna snarare förstås som legitimerade experter och flexibla leverantörer i ett kundanpassat företag än som andliga ledare som i och genom praxis, med vaksam blick, slår vakt om kyrkan som kristusgemenskap.

Betydelsen av en kritisk reflektion av kyrkan som social kropp

I nutida ecklesiologisk forskning poängteras det ofta, i polemik mot uppdelningen mellan en synlig och osynlig kyrka, att kyrkan kan förstås som en social kropp. Jonas Ideström beskriver exempelvis kyrkan på följande sätt: ”Kyrkan är en social kropp som formas i en given kontext av strukturer i vilka enskilda delar inlemmas. Eftersom kyrkan befinner sig i en mitt-emellan-tid och i rörelse är inte strukturerna statiska och det går inte att skilja andligt från materiellt eller gudomligt från mänskligt i dem. De är på en och samma gång givna i Kristushändelsen och historiskt och socialt betingade.” Förståelsen av kyrkan som social kropp gör sig samtidigt inte tydlig i utbildningssystemet för blivande präster där de teologiska akademiska studierna, med dess spridda nätkurser och avsaknad av praktisk teologi som obligatorium, tenderar att bli ”kroppslösa”. Detta är inte ovidkommande för kyrkan som i förlängningen är den fysiska miljö i vilken prästerna ska rustas till att verka.

Utifrån förståelsen av kyrkan som social kropp blir det tydligt att kyrkan både karaktäriseras av att den har en andlig dimension och att den är en institution och att aspekterna hänger nära samman. Det som rör sig på institutionsplan är i ecklesiologiskt hänseende således allt annat än ovidkommande. Det får även konsekvenser på hur kyrkan i teologiskt hänseende förmår vara och verka som kyrka. Ifråga om institutioner kan de som processer sägas vara dubbelriktade. Detta innebär, som Säljö beskriver det, att det föreligger en ömsesidighet och växelverkan mellan institutionen och de handlingar människor utför. Institutioner och människor samverkar i sociala praktiker och strukturerar varandra. Kyrkan som organisation kan alltså genom sociala praktiker sägas forma dess medlemmar och anställda samtidigt som medlemmar och anställda genom sociala praktiker kan forma kyrkan som organisation. Detta dubbelriktade implicita kyrkomodellerande kräver i ecklesiologiskt hänseende kritisk reflektion. Här kan de prästvigda som teologer i deras utövande sägas ha ett särskilt ansvar. Vad jag med denna artikel ämnat belysa är dock att det är just i detta hänseende prästutbildningen genom avsaknaden av praktisk teologi, med ecklesiologisk inriktning, som obligatoriskt ämne fallerar.

Om det för blivande präster inte skapas givna förutsättningar att upparbeta den avgörande kompetensen att reflektera teologiskt-kritiskt över explicita och implicita ecklesiologier riskerar kyrkan ifråga om ecklesialitet att lida en förödande brist. Situationen skulle genom justeringar i nu gällande utbildningsplan kunna åtgärdas. Frågan är dock om Svenska kyrkan verkligen vill ha kritiskt reflekterande teologer som bearbetar ecklesiologiska problem i praxis eller bara följsamma ämbetsbärare som inte ställer de ecklesiologiskt kritiska frågorna?

MARIE ROSENIUS
TD, Institutionen för idé- och samhällssstudier, Umeå universitet


Den tryckta versionen av texten innehåller noter. Se PDF:en för dessa.