”Alltså … Det finns i Bibeln såhär … när Jesus först skulle dö … då sa han ju såhär: Det här är min kropp och mitt blod och det, typ såhär, det ska symbolisera det, alltså att man liksom … alltså, det är svårt att förklara.”
Citatet kommer från Sara. Sara är tio år och har firat gudstjänst så länge hon kan minnas. I den lokala församlingen finns både hennes familj och flera av hennes vänner. Många barn i olika åldrar rör sig i kyrkorummet i samband med gudstjänst. Nästan varje söndag deltar Sara och de andra barnen i söndagsskola, innan de kommer tillbaka lagom tillnattvarden.
Sara är van att fira nattvard. I hennes församling är det inte ovanligt att barn i hennes ålder hjälper till både med att duka altaret och med att dela ut bröd och vin. En bit in i intervjun med Sara försöker jag få henne att berätta mer om nattvarden, eftersom den utgör en så stor del av hennes gudstjänstfirande. Precis som i flera av de andra barnintervjuerna blir Saras svar paradoxalt nog samtidigt mer konkret och mer svävande när vi kommer in på nattvard. Meningarna hänger oavslutade i luften, och hon tittar till slut uppgivet på mig och konstaterar att det är svårt att förklara.
Att intervjua barn i kyrkan
Under 2017 och 2018 ägnade jag många helger åt att resa runt i Sverige och delta i gudstjänster i församlingar där barn på ett eller annat sätt var en del av den gudstjänstfirande församlingen. Sara var ett av dem. Barnen jag träffade var mellan sju och tretton år gamla. Jag intervjuade dem eftersom jag var intresserad av hur barn som regelbundet firade ”vanliga” gudstjänster på söndagar förhöll sig till sina upplevelser. Vissa söndagar innebar det ändå att jag också deltog i och observerade gudstjänster som på något sätt var anpassade för barn, det som brukar kallas ”mässa för små och stora”, ”familjegudstjänst” eller någonting liknande. I varje församling intervjuade jag, förutom barnen, en vuxen med ansvar för planering och genomförande av gudstjänsterna. Medan jag i intervjuerna med barnen fokuserade på deras upplevelser och erfarenheter av att fira gudstjänst, använde jag vuxenintervjuerna dels för att förstå olika strategiska val som gjorts i församlingen, dels för att undersöka hur vuxna talade om barn och barns deltagande.
Jag och barnen träffades i deras kyrkor, där barnen bestämde var vi skulle sitta när vi genomförde intervjuerna. Ofta genomförde jag intervjun i nära anslutning till en gudstjänst som både jag och barnet hade deltagit i, vilket gjorde det lätt att utgå från vår gemensamma erfarenhet. Att intervjua barn som en del av ett forskningsprojekt är på många sätt inte så olikt när jag som präst möter barn i församlingar vid andra tillfällen. Det var dock påtagligt i intervjuerna hur ovana barnen var att prata om gudtjänstfirande. Det är inte förvånande. Det är inte heller konstigt att de ibland, likt Sara i det inledande citatet, hade svårt att verbalisera sina upplevelser. Materialinsamlingen till min avhandling gav mig både möjlighet till och metoder för att göra det man faktiskt sällan gör som vuxen: att diskutera teologi och liturgi med barn.
När Sara skulle förklara nattvarden för mig försökte hon direkt med det ”korrekta”, teoretiska svaret. Vi firar nattvard, eftersom Jesus sa … I etnografiskt inspirerade, kvalitativa intervjuer finns det en frestelse att mer eller mindre underkänna den typen av svar, inte minst när de kommer från barn. Det finns ett ideal om att komma ”bakom” orden, att komma åt känsla och upplevelse, snarare än teoretisk kunskap. Flera gånger har jag fått kommentarer om att barnen jag intervjuat ju ”bara säger vad vuxna har lärt dem”. Men ju fler barn jag intervjuade och ju mer jag arbetade med materialet, desto säkrare blev jag på att jag var tvungen att arbeta mer med att förstå hur teoretisk kunskap och praktisk erfarenhet förhåller sig till varandra, också hos barnen som firar gudstjänst.
När jag som vuxen, präst och forskare intervjuar en tioåring i ett kyrkorum är maktobalansen extrem, i princip oavsett vad jag gör för att kompensera det. Ibland ger barnen mig de svar de tror att jag vill höra, och ibland säger de saker som de har hört vuxna säga. Hur skulle de annars göra? Om jag skulle bestämma mig för underkänna Saras svar om vad nattvarden är, eftersom det är för teoretiskt och inte beskriver hennes personliga upplevelse, skulle jag också ta ifrån henne det teologiska språk som hon fortfarande försöker lära sig. Jag har istället försökt titta på hur barnens praktiska erfarenheter interagerar med deras mer teoretiska kunskap. Saras bibelteologiska förståelse av nattvarden kombineras med hennes kunskap om ”hur man gör” när man delar ut och tar emot nattvard. De är exempel på olika resurser som hon använder för att förhålla sig till de gudstjänster hon deltar i.
Att lyssna, lära och förstå
I Saras församling fanns det tillräckligt många barn för att ha en stor söndagsskola, uppdelad i två grupper. Sara tillhörde gruppen äldre barn och enligt Sara själv var åldersindelningen bra, eftersom det gjorde att de stora barnen kunde ”lära sig mer” än de små, som ändå mest bara ville rita och pyssla.
Barnen i studien förhåller sig annorlunda än de vuxna till gudstjänsten som lärandemiljö. Eller snarare, barnen talar om gudstjänsten som ett tillfälle att få ny (teoretisk) kunskap. Det gör inte de vuxna. De vuxna intervjupersonerna tenderar istället att fokusera på erfarenheter, upplevelser och andlighet. Barnen berättar om att söndagsskolan är rolig eftersom man får lära sig saker, om hur textläsningar och predikan är viktiga eftersom det är det man lär sig något av, och om hur äldre barn inte behöver söndagsskola eller barnanpassade gudstjänster på samma sätt som yngre, eftersom de äldre kan förstå ändå. De vuxna talar under tiden om vikten av att inte behöva kunna saker för att vara med.
De barn jag har intervjuat har kyrkan som en naturlig del av sin vardag. När de ska förhålla sig till vad som händer i en gudstjänst jämför de troligen med den miljö de kan bäst, alltså skolan. Det är inte konstigt att flera av dem i första hand verkar se gudstjänsterna som ett tillfälle att lyssna och lära sig saker.
Detta är dock en aspekt som ofta saknas i liturgisk och praktisk teologi, de ämnen som jag har hämtat flera av mina teoretiska perspektiv ifrån. I praktisk och liturgisk teologi handlar mycket om erfarenhet och upplevelse. I liturgisk teologi dominerar det kollektiva perspektivet och kyrkans gemensamma uppdrag att fira gudstjänst. I praktisk teologi, i synnerhet med en nordamerikansk förståelse av ämnet, läggs tyngdpunkten på det individuella perspektivet och de enskilda människor som ingår i en gudstjänstfirande gemenskap. När jag använder mitt intervjumaterial för att hitta nya sätt att förstå gudstjänst inom praktisk och liturgisk teologi sticker därför barnens svar om vikten av att lyssna, lära och förstå ut. När de förhåller sig till de gudstjänster de firar, kombinerar de olika resurser. Dit hör praktiska erfarenheter och upplevelser av personlig gudsrelation, men också teoretisk kunskap, förmedlad av någon annan.
Drömmen om de gudstjänstfirande barnen
Både ”barn” och ”gudstjänst” är starkt värdeladdade ord, inte minst i kombination. Om jag har använt mig av liturgisk och praktisk teologi för att hitta sätta att förstå vad en gudstjänst är, har jag på ett motsvarande sätt använt mig av kritiska barndomsstudier och barnlitteraturvetenskap för att förstå vad ett barn är. Det innebär att jag bland annat har tittat på vad som finns i bakgrunden när vuxna i Svenska kyrkan säger att frågor om barn och gudstjänst är viktiga.
Inom barndomsforskning talar man ibland om olika barnsyner, eller olika förståelser av barndom. I samband med gudstjänster har jag identifierat några olika barnsyner som återkommer. De innebär en förenkling men kan ändå fungera som ett teoretiskt verktyg för att identifiera mönster för hur vuxna och barn interagerar i gudstjänstsammanhang. De visar på olika aspekter av en mer eller mindre utopisk dröm om gudstjänstfirande barn, som verkar delas av många vuxna i Svenska kyrkan.
Barn kan beskrivas som gudstjänstfirare bland alla andra. Likheter, snarare än skillnader, mellan barn och vuxna betonas. Barn kommer, precis som övriga i församlingen, till kyrkan för att fira gudstjänst. Vuxna som lyfter fram barn som gudstjänstfirare bland alla andra kan till exempel markera mot förekomsten av gudstjänster som speciellt anpassas för barn, eftersom församlingen inte ska delas upp. Om barn beskrivs som gudstjänstfirare bland alla andra osynliggörs de som minoritetsgrupp, men samtidigt utmanas föreställningar om att barn skulle vara helt annorlunda eller ha helt andra behov än vuxna. Att barn verkligen skulle vara gudstjänstfirare bland alla andra, utan att på något sätt särbehandlas (positivt eller negativt) är dock snarare ett ideal än en faktisk verklighet.
Barn kan också fungera som liturgiska ledarei en gudstjänstfirande församling. De flesta av barnen som medverkade i studien hade på något sätt erfarenhet av att utföra olika praktiska uppgifter i samband med gudstjänsterna. Barnen utövar då en form av liturgiskt ledarskap och tar ansvar för den övriga församlingens tillbedjan i gudstjänsten. Det kan handla om alltifrån att bära något i processionen till att läsa texter eller dela ut nattvard. Praktikerna, snarare än förväntningar eller språkbruk, skapar en identitet som liturgisk ledare. När barn görs till liturgiska ledare får de utrymme för socialt och teologiskt aktörskap. I bakgrunden finns dock också en vuxen föreställning om att barn måste hållas sysselsatta under gudstjänsten.
Det finns en teologisk föreställning av barn som personer med en särskilt nära relation med Gud, grundad på evangelietexter om hur Jesus interagerade med barn och på hans ord om barn som de främsta i himmelriket. Den är också besläktad med kulturella förståelser av barn som ”oskyldiga” eller ”naturliga”. Det här är en barndomsförståelse som å ena sidan är mycket positiv och uppvärderar barn, å andra sidan ger barn universellt giltiga egenskaper som riskerar att frånta dem deras individuella och kontextuellt präglade erfarenheter.
Även om drömmen om de gudstjänstfirande barnen tenderar att utesluta de eventuellt problematiska aspekterna av åldersintegrerade församlingar så är ändå bilden av barn som stör starkt närvarande. Barn låter, rör sig, är oförutsägbara och respekterar inte alltid gudstjänstens oskrivna regler. Värt att lyfta fram här är dock att föreställningen om att barn som stör gudstjänstens helighet inte framställs som något enbart negativt. Flera av de vuxna jag har intervjuat betonar att det är bra att barnen bryter mot det förväntade och gör gudstjänsterna mindre stela och mer levande. Det som ofta uppfattas som någonting ”naturligt” och ”allmängiltigt” för barn, att de tenderar att störa, kan alltså förstås som ett sätt för barnen att förbättra liturgin, bara genom att vara närvarande i rummet.
Barn kan få symbolisera att en församling är ”lyckad”. Barn som firar gudstjänst på söndagarna blir till ett bevis på att församlingen är öppen, inkluderande och välkomnade. För om gudstjänsterna till och med fungerar med barn, då måste de väl verkligen vara bra? När barn firar gudstjänst kan de göras till en typ av ställföreträdande mångfald, som får representera alla minoritetsgrupper, även de som inte är där.
Barn får stå för framtidshopp och nytt liv. Det gör att barn som firar gudstjänst kan få en typ av eskatologiskt symbolvärde. De ska inte bara garantera samhällets fortlevnad, utan också visa vuxna vägen till Guds framtid. Detta blir då helt oberoende av vad enskilda barn gör eller inte gör. Det är deras identitet som barn som är avgörande.
Barn förändrar liturgin och liturgin förändrar hur vi ser på barn
Sara kämpar med att förklara vad nattvarden är, men det hindrar inte att hon självsäkert fungerar som liturgisk ledare tillsammans med prästen. Det är ett av många exempel på de paradoxer som uppstår i en gudstjänstfirande församling. Dessa paradoxer och spänningar är ofta oundvikliga. Kanske är de till och med nödvändiga för att en gudstjänst ska bli just den liturgiska händelse den är tänkt att vara. När barn firar gudstjänst synliggörs den typen av spänningar. Liturgin tar mer plats, den gudstjänstfirande församlingen märks mer och spänningarna blir tydligare.
Att studera barns gudstjänstfirande har i mitt fall inneburit att jag har fått prata med många barn om deras upplevelser av någonting som är ganska självklart i både deras och mitt liv: vanliga gudstjänster, vanliga söndagar. Den typen av samtal förs inte så ofta. De har visat mig att en del av att ta barn på allvar är att inte avfärda det de säger, bara för att de är ovana att använda teologiskt språk. Mötena med barnen också visat mig att liturgisk och praktisk teologi som är utformad av vuxna saknar aspekter som vi kan bli påminda om genom att ta in barns perspektiv, för att på så sätt utveckla den liturgiska teologin. Dit hör till exempel hur barnen jag har träffat kombinerar olika resurser, praktisk och teoretisk kunskap, för att förhålla sig till gudstjänster och därmed också till sin egen gudsrelation.
För att studera barns gudstjänstfirande behövs också verktyg för att få syn på hur barndom konstrueras i gudstjänstsammanhang. Jag har gett några exempel på olika barnsyner som kommer till uttryck i Svenska kyrkans gudstjänster. Att barndom går att förstå på olika sätt och att det har betydelse för hur interaktionen mellan barn och vuxna fungerar också i kyrkan är avgörande för att kunna komma vidare i ett samtal om barns gudstjänstfirande.
KARIN RUBENSON
Präst i Svenska kyrkan, Teol. Dr.