Artikel

Ekologisk reformation – traditionsåtervinning och hållbar feministisk teologi

Med anledning av reformationsåret 2017 finns anledning att se tillbaka på de femhundra år som gått sedan reformationens början och vad dessa inneburit för mänskligheten. Framför allt finns det all anledning att se över vilka reformatoriska rörelser som finns inom den samtida teologin, inte minst i den feministiska, och vilka konsekvenser de kan tänkas få i en levd verklighet. Kanske är det svårare än någonsin att försöka sig på en framåtblick inför de förändringar som världen står inför. Det talas om en helt ny ordning där det fria, demokratiska samhället utmanas. Att återvända till traditionen har under det senaste decenniet varit en trend hos flera samtida teologer – också hos flera feministteologer. När jag i denna artikel vänder blicken till en av dessa feministteologer som gjort denna rörelse vill jag ställa frågan om vi kan inspireras av att ta tillvara på traditionens resurser, utan att samtidigt riskera att ta för givet och i värsta fall förlora emancipatoriska tankar om människors frihet och väl? I den här artikeln vill jag undersöka vad som sker då Sallie McFague går tillbaka till traditionen för att finna resurser inför det klimathot världen står inför. Något oväntat hittar jag resurser för att göra detta i den allra första akademiska feministteologin från 1960.

Kyrkan + Miljön = Sant?

Det händer titt som tätt att Svenska kyrkan kritiseras av skribenter i media för sitt engagemang för miljön. Svenska Dagbladets krönikör Maria Ludvigsson kallar till exempel Svenska kyrkan för naiv och ängslig då den engagerar sig i klimatfrågorna (SvD 20140726). Kanske är det gamla domedagspredikningar som spökar i bakhuvudet, från en tid då kyrkan förkunnade dom, bot och bättring? Å andra sidan verkar denna kritik, åtminstone ibland, sammanfalla med dem som önskar en arketypisk kyrka à la Ingmar Bergman. Nåväl, i stort sett all världens klimatforskare är eniga om att världen står inför en klimatkris och mänskligheten kommer att få se konsekvenserna av detta och gör så redan. En kyrka som inte bekänner sig till en alltför fundamentalistisk bibelsyn och en konservativ agenda bör således se frågor om klimatet som nödvändiga. Att Svenska kyrkan, som är en kyrka i reformatorisk och teologiskt liberal tradition ägnar sig åt frågor om miljön är därför inte särskilt anmärkningsvärt oavsett vad kritiker anser. Frågan som behöver ställas om och om igen är däremot hur det sker. Kyrkan i modern tid har mer eller mindre avskaffat talet om helvete, dom och synd, eftersom de kan anses ha bidragit till en mörk människosyn. När hotet om klimatets kollaps så kommer in i vår tid står vi inför en dom som på ett annat sätt tycks ”vara på riktigt” men vi har inte med självklarhet något teologiskt språk för att hantera denna dom. Det enda sättet att bli räddad på är då att leva rätt och riktigt, vilket naturligtvis är viktigt men kan också bli övermäktigt för var och en av oss i varierande situationer av livet. I värsta fall leder en sådan känsla av övermäktighet istället till passivitet. Därför menar jag att vi behöver ett noggrant teologiskt språk för att hantera dessa frågor om miljön. I självutvecklingens tidevarv är det också lätt att förväxla religion med självhjälpslitteratur och självutveckling. Den som söker en sådan må-bra-religion ställer naturligtvis lite väl förenklat en kyrka som värnar om miljön emot en kyrka som värnar om människan.

En andlig förändring för världen

Feministteologen Sallie McFague har ägnat en stor del av sitt akademiska liv åt frågor om klimatet och ekologi. I sin kanske mest kända bok The Body of God. An Ecological Theology (1993) talar hon om världen som Guds kropp, där den skada människan åsamkar världen i själva verket är en skada på Guds kropp. I sin senaste bok Blessed Are the Consumers: Climate Change and the Practice of Restraint (2013) tar hon återigen fasta på de ekologiska frågorna. ”Världen behöver och ropar efter en förändring”, menar hon. De största utmaningar mänskligheten har att hantera är av det ekologiska och ekonomiska slaget och hon ser en förestående ekologisk kollaps vilken är djupt sammanlänkad med det osunda konsumtionssamhälle som människan skapat för sig. Mänskligheten behöver därför förändra, inte bara sitt leverne utan hela sitt sätt att tänka för att hantera krisen, menar McFague. Samtidigt vet de flesta människor som någon gång försökt att förändra sitt levnadsmönster att förändringar kan vara mycket svåra att genomföra. Inte minst att få dem att bestå. Det är sådana förändringar som religionens andliga övningar manat människan till genom tiderna genom att låta det inre livet sammanfalla med det yttre. Det är således en andlig förändring som behöver komma till stånd i vår värld och som än en gång skulle kunna hjälpa mänskligheten, anser McFague.

När de första feministteologerna bedrev sin teologi på 1960-, 70- och 80-talen handlade mycket om att stärka det kvinnliga självet för att kunna få vara till som människa helt och fullt i ett patriarkalt samhälle som berövat kvinnan känslan av att vara ett själv. På många sätt handlade det alltså om det inre livet samtidigt som det också fanns ett aktivistiskt och utåtriktat drag i att vilja förändra de patriarkala strukturerna i samhället för att kvinnan skulle kunna leva på samma villkor som mannen och trivas som människa. När teologen Valerie Saiving skrev sin banbrytande artikel ”The Human Situation, A Feminine View” 1960, gjorde hon det utifrån erfarenheten av att vara kvinna och ensamstående mamma i en manligt präglad akademisk miljö. Vid denna tid var idealet sådant att kvinnor mycket väl kunde börja studera men så snart de gifte sig och fick barn förväntades de avbryta studierna för att helt och fullt vara till för man, barn och hem. Detta gjorde att många kvinnor förlorade känslan av att vara ett själv därför att de levde genom andra människors förväntningar på dem.

Att förlora sig själv är att vinna sig själv

Liksom Saiving, och många andra amerikanska feministteologer, är McFague processteologiskt präglad. Mycket kortfattat kan man säga att processteologin ser på tillvaron som en sammanhängande helhet, inte olikt det synsätt som känns igen från ett österländskt tänkande. Denna helhet består av enheter som alla befinner sig i relation till varandra. Det som påverkar en enhet påverkar således helheten, vilket hos McFague inte bara ska ses som mänskligheten utan hela universum och kosmos. McFagues feministiska teologi är således nära sammanlänkad med frågor som rör klimatet därför att det är en patriarkal maktordning som vill härska över kvinnor såväl som skapelsen.

Alltsedan den akademiska feministteologins början under sextiotalet har feministteologer haft ett ambivalent förhållningssätt gentemot religiös tradition. Mary Daly ville 1973 exempelvis bryta helt med kristen tradition eftersom hon ansåg att den kristna teologin var så djupt genomsyrad av patriarkala strukturer och språk att det enda rätta för kvinnor var att bryta med den. Andra, som Rosemary Radford Ruether och i viss mån även McFague, har varit mindre separatistiskt lagda och istället starkt velat reformera den kristna traditionen inifrån genom att göra sig av med och ändra vissa patriarkala uttryck och språk. Trots att den akademiska feministteologin är mycket ung i jämförelse med annan, mer traditionell, teologi har den genomgått avsevärda förändringar. Idag kan det till och med anses problematiskt att tala om en feministteologi då även genustillhörigheten kan problematiseras. Vi kan också fråga oss hur det egentligen överhuvudtaget är möjligt att jämföra en så ung företeelse som feministteologi med teologi som vuxit fram ur en tradition, verksam och (mer och mindre) fungerande för människan i tusentals år? Har feministteologin haft en övertro på sig själv i att vilja förändra eller ersätta den tradition som så länge präglat och skapat mening för människan? Efter ett halvt decennium av frigörelse från traditionen kan det därför verka som att feministteologin nu är redo att på nytt söka sig till traditionen för att finna resurser för en förändring som riktar sig utåt som en profetisk röst i samhället och det är just vad McFague gör för att hantera hotet mot miljön i Blessed are the Consumers.

McFague finner sin samtid starkt narcissistisk och osunt konsumistisk. De rötter hon finner och tar fasta på ur traditionen värderar annat än ägande och talar ofta om att vägen till lycka eller till Gud inte går genom ägodelar. Hållbarhet och återhållsamhet är värden som mänskligheten måste lära sig, anser hon. I kontrast till den konsumtionshets som intalar människan att konsumtion är vägen till självuppfyllelse och lycka, talar evangelierna om att ”den som vill vinna sig själv måste förlora sig själv”. Ur ett ekologiskt perspektiv är människans största synd att hon drivs av ett omättligt, lustfyllt begär att ha allt för sig själv. Synd är alltså vägran att dela med sig och vägran att leva så att andra människor och livsformer också kan leva, enligt McFague. Det är att inte vilja leva rättvist och hållbart med andra på vår planet, att inte dela på livets festmåltid om man så vill. Därför beöhvs omvändelse. McFague går tillbaka till traditionen och finner att kenosis, självutgivande kärlek, är den form av andlighet som kan hjälpa människan till återhållsamhet, vilket hon menar har visat sig medföra den måttlighet som människan behöver lära sig.

Traditionsåtervinning

När skribenter kritiserar Svenska kyrkan för att vara en ängslig röst i tiden då den engagerar sig i miljöfrågor står det dem naturligtvis fritt att tycka vad de vill. Vad de dock inte tycks vara medvetna om är att denna miljömedvetenhet och värnandet om sin omvärld och om medmänniskan finns så djupt förankrad i traditionen att den rent av kan sägas vara traditionen. Många av dessa skribenter har ofta en mycket modernistisk syn på religion som håller sig inom de privata väggarna, som riktar sig inåt och som mest finns till för att få folk att må bra. Hur ser förhållningssättet till traditionen då ut i Svenska kyrkan? Det beror naturligtvis på vad vi menar med tradition och det ser också olika ut på olika håll inom Svenska kyrkan. Ofta ställs dock tradition och förnyelse som motsatspar. Så också religion som riktar sig inåt eller utåt. Kanske skulle vi istället våga tänka på dessa binärer som del av ett sammanhang? På så vis skulle vi kunna se och ta tillvara på det som finns inom traditionen men genom att ständigt våga ompröva perspektiven. I denna sekulariserade tid där religiösa begrepp mer eller mindre förlorat sin kraftfullhet skulle det vara fullt möjligt att med djärvhet våga dra nytta av delar i traditionen och återvinna det religiösa språket igen, men med en ny medvetenhet om dess innebörd. På så vis menar jag att tyngd och hållbarhet kan ges åt orden. Men det finns också några fallgropar att vara aktsam på.

Feministisk teologi som källsortering

Vid en första anblick är ett kenotiskt kärleksideal ett logiskt förhållningssätt i en värld som styrs av narcissism och en mänsklig vilja att leva i överflöd. För den rika delen av världen, och det ska nämnas att det är till oss som McFague riktar sig, bör det vara uppenbart att vi inte längre kan fortsätta att leva över jordens tillgångar och resurser, som nu är fallet. Det finns dock viktiga kritiska poänger som behöver tas i beaktande i relation till ett kenotiskt kärleksideal. Jag blir varse det när jag ställer ovan nämnda text av Saiving: ”The Human Situation, A Feminine View” bredvid McFagues text. Då dyker nämligen andra frågor upp. Säger dessa texter rent av emot varandra och vad innebär det i så fall? Är McFague tillbaka på ruta ett? Saiving kritiserade 1960 några av sin tids framstående teologers förståelse av synd som högmod eller viljan att ha allt för sig själv, samt ett självutgivande, kenotiskt kärleksideal. Saiving ansåg att kvinnor snarare behöver lära sig att rå om sig själva än att ge av sig själva. McFague tycks inte göra någon skillnad här. Mänskligheten, som i den västerländska människan, är starkt narcissistisk menar hon och det är detta som orsakat den klimatkollaps som världen står inför.

Universellt själv

För den som har tröttnat på och ser farorna med en identitetspolitik som alltmer tycks splittra vår mänsklighet i tillhörigheter som mer eller mindre tycks kämpa mot varandra istället för att se att vi tillhör en och samma mänsklighet, är McFagues text uppfriskande. Istället för att tala om ett stärkande av det egna självet eller den egna identiteten talar hon om ett universellt själv där kärlek till sig själv, medmänniskan och Gud sammanfaller och är uttryck för en och samma kärlek. Naturligtvis har också samhället förändrats sedan Saivings tid och kvinnor har nått betydelsefulla positioner i det offentliga. I det privata är det, åtminstone i vår del av världen, inte främst ett hemmafruideal som är rådande utan kvinnor har samma möjligheter som män att utbilda sig och göra karriär, åtminstone i teorin. Feminismen har åstadkommit förändringar och vi lever på många sätt i ett mer jämlikt samhälle nu än 1960 när Saiving skrev sin artikel. Det är dock värt att minnas att de drygt sextio år som gått sedan Saiving förde fram sin kritik är en relativt kort tid i människans historia och att mänskligheten på ont och gott förändras långsamt. Trots att samhället tycks förändras snabbt finns en kontinuitet djupt rotad i människan, präglad av tradition och normer. Dessa normer och traditioner är inget som vi med enkelhet väljer eller väljer bort utan är snarare del av oss liksom luften vi andas. Därmed inte sagt att de är statiska eller oföränderliga. Fördelen med detta är att människan har en större förmåga att tolka sitt liv och att känna mening och tillhörighet med varandra än vad som många gånger anses vara fallet. Nackdelen är naturligtvis att även de destruktiva och uteslutande traditionerna och normerna tar tid att förändra. Att återvända till traditionen innebär därför både en tillgång och en risk, som jag ser det. Tillgången är att det får människan att känna sammanhang och tillhörighet på grunder som många gånger är djupare än vad vi direkt anar och förstår. Faran uppstår om de frågor och problem som lyftes av exempelvis de tidigaste feministteologiska kritikerna samtidigt glöms bort eller alltför lätt tas för givna och inte tas i beaktande. Det händer att människor hävdar att feministisk teologi inte behövs därför att det är självklart att behandla män och kvinnor lika. Det må vara självklart men det sker inte. Stora delar av Europa och USA har under de senaste århundradena befunnit sig i framkant för att driva frågor för demokratiska och jämlika värden och stora förändringar har skett. Samtidigt framträder nu ledare med odemokratiska ideal. Populistiska röster uttrycker sig både sexistiskt och främlingsfientligt och tycks vinna röster just på detta. Den pessimistiske oroar sig i en sådan tid över att de relativt snabba framgångar för jämlikhet vi sett det senaste halvseklet inte hunnit förändra på djupet och därmed riskerar att falla tillbaka i tider av global kris, vilket vi har sett skedde efter exempelvis andra världskriget. Den optimistiske ser att de anspråk på emancipation och jämlikhet många av oss vill kämpa för finns djupt nedärvda i traditionen och att det är genom att förnya och använda denna tradition och plocka upp dessa drag snarare än att distansera oss från den som vi också kan hoppas på och med tyngd och trovärdighet verka för frihet och jämlikhet inför en oviss framtid.

En litania för världen

När en kyrka som Svenska kyrkan riktar sitt arbete utåt och värnar om miljö, jämlikhet eller engagerar sig emot fattigdom så bör det i första hand inte förstås som ett uttryck för att ”följa med i tiden”. Istället bör orsaken till förändringarna grunda sig i förståelsen av att de är uppgifter som är nödvändiga för en kyrka, det vill säga att inte fastna i en alltför självskådande och självupptagen roll. Naturligtvis kan och bör det ständigt diskuteras hur formerna för ett sådant arbete bör se ut. Vi kan kalla det för en kyrka med en inomkritisk, teologisk självreflektion. Hur frestande det än må vara måste kyrkan till exempel akta sig för att inte falla för en skrämselteologi eller en teologi där kyrkan talar förmanande till folket. Kyrkan är folket och folket är kyrkan och bör sträva efter att värna den enskilda människan. Blir den enskilda människan oviktig i McFagues teologi om det kenotiska kärleksidealet och det universella självet? Det finns en tendens till det. Kyrkans och teologins uppgift bör aldrig vara att lägga mer bördor på människors axlar, vilket bland andra Saiving visat vara en risk med ett kenotiskt kärleksideal. Bördorna, de finns redan i livet självt. Den profetiska rösten kan ibland behöva väcka oss till att se att vi som människor har ett ansvar för varandra men istället för att duka under för detta ansvar och dessa bördor finns det resurser inom teologi och tradition som kan visa hur vi kan bli hjälpta i att bära dessa bördor och således undvika frestelsen att blunda för världens bekymmer. Klimathotet är verkligt vare sig vi har en teologi för det eller ej. Kyrkan kan vara i framkant i kampen för miljön, naturligtvis som en partner till andra organisationer för att agera i dessa frågor, men kanske framför allt för att skänka hopp och befrielse för den enskilda människan. För länge sedan hörde jag en pensionerad biskop säga något i stil med: ”Det är tur att vi har så många kyrkor runt om i vårt land. Vi kommer att behöva dem i framtiden när miljön kollapsar”. Vem vet om han kommer att få rätt men då kan vi åtminstone släppa den annars så vanliga frågan om hur vi får folk att komma till kyrkan.

Evangeliet växte fram i tider av kris och ovisshet. Kyrkans uppdrag är att bära denna tradition av hopp till mänskligheten trots allt. Genom att återvända till traditionen kan vi bli påminda om att de eventuella kriser vi står inför må vara nya i vår tid men att människor befunnit sig i kris i princip under hela evangeliets historia. För att inte ett återvändande till traditionen ska bli en återgång till ruta ett i kampen för frihet och glädje för människan bör vi parallellt ta till oss den kritik och den kunskap som den feministteologiska kritiken fört med sig de senaste femtio åren.

JENNY KARLSSON
Präst i Danderyds församling, Stockholms stift, doktorand i teologisk etik med religionsfilosofi, Åbo Akademi

Den tryckta versionen av texten innehåller noter. Se PDF:en för dessa.