Ett annat centrum

”Han står där med sin kutade rygg, sin käpp och tittar på mig. Tycks ha vandrat genom historien för att stanna till just här och säga något.” Stina Oscarson beskriver hur hon går runt på Millesgården och förstrött tar del av tysk expressionism på väggarna.  Tills hon plötsligt stannar till invid Ernst Ludwig Kirchners ”Vandraren” som sprider en isande kyla rakt genom rummet. Hon följer hans blick och hittar informationen om den konst som utrensades av nazisterna, som ”entarte Kunst”. Konst som förbjöds av regimen så som degenererande. Utställningen på Millesgården beskriver Stina Oscarsson som museiverksamhet när den är som bäst, budskap från historien, omöjliga att fly från och som hjälper en att se hur mönstren upprepas.

Han går där med sin rakryggade hållning, med hatten lätt i hand, på väg nerför backen, ut i vida världen. En värld som var vida redan från början och värderades högt där den började med grindstolpens öppning nerför backen. Också en museiverksamhet av bästa slag, säger jag, där bysterna står uppradade längs väggarna, vaggan står kvar, predikan i nytryck och för den som vill kan kaffet intas vid borden. Bara att välja rum, intas ute som inne i sommar-Sverige. Menyn är lokal, sommarjobben också och öppenheten välkomnar. Den som vandrar nerför backen, vandrar också genom historien för att stanna till just här och säga något. Jag förstår vad Stina Oscarson beskriver när mötet går rakt igenom kroppen. För mig inte i blicken, men i den tydliga hållningen av att vara på väg. Nerför backen går nämligen Nathan Söderblom och platsen är Trönö gamla prästgård, i Hälsingland. Nerför vägen, vilar den gamla kyrkan med anor från 1200-talet och sina fantastiska målningar.

Ödelagd i brand

Längre bort över fälten, tronar den nya kyrkan. Byggd 1898, men ödelagd i brand hundra år senare, när bygden väcktes av dramatiska lågor en novembernatt 1998. Med påföljande beslut att inte per automatik bygga upp den så som den varit, en av landets stora landsbygdskyrkor. Utan tog tillfället i akt att diskutera och reflektera över vad bygden kan behöva som kyrkorum idag. Så byggdes ett helt nytt kyrkokoncept, ett tvådelat kyrkorum med en meditativ innergård, ständigt öppen att användas efter väderlek och egen vilja, öppen inför trädkronornas himmel och bygdens vyer. Det som tidigare utgjorde koret är nu bygdens samlande kyrkorum. Tillsammans med den öppna innergården inneslutet i resterna av muren från den gotiska kyrkan och de tidigare fönstrens bågar. Idag räcker det. Som kyrka för hela trakten. Kyrkorummet, för 180 personer, ger ett banbrytande arkitektoniskt budskap. Nästintill new-age’ intryck med elipser och symboler skirt inskrivna på fönstren, omslutna av det akustiska totala vita rummet, krönt i mitten av en skrikande vacker allmogekrona, i nyproduktion. Spikarna från det nerbrunna virket, finns samlade till ett kors på väggen. Och Signe Persson-Melins sandfärgade altarvägg, där guldet är inlagt som en molnstod att skydda om natten och om dagen för den som är på väg, ger en ansats till ytterligare ett möjligt rum bakom altaret.

Över 300 asylsökanden togs emot i Trönö

Trönö skulle kunna vara Sveriges pilgrimscenter. Inte för att det går någon pilgrimsled förbi just där. Utan för att man måste svänga av vägen och åka just dit, inte när man är på väg nån annanstans och lätt kan passera så där i förbifarten, utan när man låter sig vara väntad. Trönö skulle kunna vara Sveriges pilgrimscenter också därför att pilgrim betyder främling. Och till Trönö, liksom till många av landets mindre orter, kom 350 asylsökanden härom året. Och församlingen gjorde som många andra små församlingar över landet. Tog emot. Engagerade sig. Möttes. Läste och pratade. Och skapade café. Nu är asylboendet nerlagt. Flyktingarna omflyttade. Och till veckan stundar kommunens landsbygdsdag, med SLU, Hela Sverige ska leva, seminarier, konserter, öppna kyrkorum, och ikoners blick att möta på den lokala konstens plats. Och bygden går samman och välkomnar igen. Reflekterar över vad det är att vara landsbygd idag. Där kyrkorummen stadigt ger närvaro genom sina tidshistoriska siluetter över fält och backar.

Och mitt i allt detta, nerför backen, går alltså ständigt Nathan Söderblom. Ger oss budskap genom historien, omöjliga att fly från, som liksom ”Vandraren” som Stina Oscarson mötte, hjälper oss att se hur historien upprepar sig. ”Ännu finns i Sveriges land familjer som trots all redlig möda ej kan ge sina barn tillräckligt med bröd eller skaffa dem ett sunt hem” skrev han och efterlyste en nitälskan som satte medmänniskan, även främlingen, framför allt annat. I sina predikningar och föredrag aktualiserade han frågorna om solidaritet och rättvisa, orättfärdighet och kärlekslöshet. Han aktualiserade den ena sociala frågan efter den andra, gav konkreta exempel på nöd och elände och betonade de kristnas särskilda uppdrag att hjälpa till. Om enhet i bevarad mångfald skrev han, om hur kyrkan aldrig bara är en andlig företeelse utan måste manifesteras i historiska, konkreta former. Med det banbrytande ärendet att om kyrkorna förenades i socialt arbete skulle deras gemensamma bekännelse bli synlig. En landsomfattande hjälpaktion genomfördes efter första världskriget, i samarbete med Röda korset. Många svenska prästgårdar öppnades för svältande krigserfarna barn, tusentals undernärda tyska, österrikiska, etniska och lettiska barn fick komma till Sverige för att äta upp sig. Rikskollekt utfärdades. I Uppsala kunde man få se långa rader med barn tåga från järnvägsstationen till ärkebiskopsgården för att få mat, registreras och skickas vidare till olika delar av stiftet. Allt krävde minutiös omsorg, och samarbetet med aktörerna beskrivs vara inte alltid så lätt. Hur man nu lyckades få fram flera miljoner till tågbiljetter och allt som behövdes människorna därtill. I en icke förberedd tid, i en värld som kollapsat inte minst i de kristna länderna i fullt krig, manade Söderblom till rättfärdighet i samhället och solidaritet med de nödställda, till fred och försoning i världen. Det är i detta ärende han tidlöst går nerför backen, i Trönö.

Tidlöst ärende

Och det är i samma ärende 100 år senare som ärkebiskop Antje Jackelén kan citeras: ”Vi hjälper inte därför att de är kristna, vi hjälper därför att vi är kristna” och hon inbjuder på samma sätt som Nathan till gemensam sak. Religiösa ledare världen över behöver nu gå samman för fred och försoning i världen. Vi har att skapa en värld av goda grannar, som börjar vid grindstolpen därhemma.

Och vid grindstolparna började det. ”Över en natt kom de” brukar vi säga i efterhand, om de asylsökande som kom gående längs vägarna, över broarna, till kyrkorummen och församlingshemmen hösten 2013. När asylboendena slogs upp över hela vårt land. Inte i storstädernas sammanhang, men i de små städerna, på de mindre orterna, på de många övergivna platserna. 82% av Svenska kyrkans församlingar svarade med engagemang och trosbekännelse. Kyrkan upplevdes därmed på många orter som relevant och 700 000 människor i Sverige svarar i efterhand att de är beredda att gå in som volontärer igen, om så behövs. Över en natt återigen, kom de så, placerade i bussar, när migrationsverket vände sig till Svenska kyrkan för att få hjälp. Det är oktober månad att minnas 2015 och människor får sova utomhus i Sverige. Mobiliseringen blir total, insamlingarna strömmar in, tills regeringen över en ny natt fattar beslut om att stänga gränserna. Nya frågor väcks, och många människor vädjar till kyrkan och civilsamhällets andra organisationer, om hjälp att påverka beslutet, för att återigen få ta ansvar och gå samman i medmänsklighet. Strategier görs och myndighetsbeslut tas för att hantera ett Sverige där civilsamhällets kunskap och erfarenhet behövs, samtidigt som integrationen används aktivt i den politiska debatten. Och här någonstans antar landsbygdsdebatten en ny form. Det politiska svaret på läget i landet hårdnar i polarisering.

Söderbloms skarpa ord om resursfördelning formulerades i en tid efter kriget som beskrivs som att den politiska och sociala oron spred sig. Med facit i hand skulle ett andra världskrig komma att chocka än mer. Med facit i hand, uppmanas vi nu med nya för mänskligheten hotfulla men också omskapande scenarier att i våra församlingar rusta oss för de tre stora utmaningarna som obevekligt förestår; klimatförändringar, klimatflyktingar, och artificiell intelligens. Vi har att förhålla oss till hur dessa tre kommer att samverka framöver. När vi inte längre kan säga att gränserna är stängda, flyktingvågen över och den diakonala insatsen slutförd. När istället det andrum som politiskt nu har åberopats i Sverige genom stängda gränser, ger oss tid att teologiskt bearbeta det som det kristna uttryck det också är. Både med aspekten hur andrum betyder andens vind över världen som blåser vart den vill och när den vill, och med aspekten hur pilgrimen övar sig i andrum och alltid har att göra sällskap med främlingen.

Vi behöver de bästa

”Vi behöver de allra bästa för detta uppdrag”, säger den anglikanska kyrkan. Och syftar på dem som ska i tjänst i församlingar ”on the rural side” framöver. ”Förlorar vi möjligheten att vara kyrka på landsbygden, faller hela vår kyrka”. Orden är hämtade från den första konferensen för kyrkor på landsbygden i norra Europa. Med kunskap om hur olika våra kyrkor är organiserade och ekonomiskt rustade i olika länder, kvarstår det faktum att detta att vara kyrka på landsbygden även i Sverige kräver idag mycket av den som är i tjänst. Det är på landsbygden i Sverige man är van att agera som ett ”vi” och ta ansvar för det som behöver göras. Men det är också på landsbygden som polariseringen nu ökar. Det är på landsbygden som tilltron till demokratins värderingar minskar, enligt valresultat från EU-val och riksdagsval. Det är på landsbygden som samtalen och våra kyrkorum främst utmanas att med samma kärlek till sin hembygd som Nathan har när han går nerför backen i Trönö, värna de kristna värderingarna om medmänsklighet och solidaritet. Och att gå från det nu så självklara i ett ekumeniskt samarbete till att skapa det interreligiösa samarbetet. Inte efter ett krig, men efter en diakonal och stor medmänsklig insats, till fördjupad teologi som ställer sig bakom den bekännelse som blev naturlig och konkretiserad av så många.

Ett annat centrum, är ett nätverk av församlingar inom Svenska kyrkan som på lands- och glesbygden gått samman för att mötas just utifrån detta. Landsbygd och integration. Nätverket bildades i Östersund i januari 2019 och sträcker sig från Pajala och Haparanda i norr till Kinds pastorat i söder. Trots det är namnet inte geografiskt. Det är inspirerat från den italienska rörelsen Sant’Egidio, vars teologi formuleras utifrån att det är hos dem som lever i utsatthet som kyrkan har sitt ärende. Det är i deras ansikten vi möter Kristus. Och med den klarsynta blicken för historiens upprepningar, medvetna om vad som för oss alla kan förändras över en natt; vem som lever i utsatthet; på sidan om jobb, genom sjukdom, i missbruk, på flykt, i kriminalitet. Eller – genom ny framvuxen polarisering; politisk, religiös, etnisk eller mellan stad och land. Ett annat centrum vill värna ett annat sätt att tänka där den urbana normen inte främst är fokuserad på geografin utan på värderingar som följt med det urbana tänkesättet på vägen. Och som idag slår hårt på vilka människor över vårt land som känner sig respekterade och sedda av myndigheter, politiker, det offentliga samhället eller inte. Där ”losers” börjar växa fram som ett uttryck just för unga på landsbygden, som väljer att stanna och inte lämna. Där landsbygden lyfts som storstadens rekreation och vila, men också lämnas därhän att leverera vad som behövs med egenkraft på orten. ”Här finns ingenting, här saknas allt. Men vi klarar allt. För man vet precis vem som kan vad. Inte till yrket, men vem som kan” så som en landsbygdsbo förklarar när all samhällsservice har lämnat för centralisering eller när turistsäsongens medföljande tillfälliga insatser är över. Där den offentliga vokabulären har blivit självklar; Om regeringen investerar eller ger stödpengar beror på var i landet åtgärden sätts in. Och konsekvenser av ”solidaritet och social rättvisa, orättfärdighet och kärlekslöshet” såsom Nathan Söderblom aktualiserade, åter utmanar de kristnas särskilda uppdrag att hjälpa till i samhällsutvecklingen.

Nätverk ger kompetens

Nätverket Ett annat centrum har bildats av några församlingar och pastorat som vill samla till årlig konferens och återkommande web-seminarier, för att utbyta erfarenheter, ge varandra kompetens och lyfta landsbygdsförsamlingars inbyggda styrka. Som den största aktören i civilsamhället; vad ser vi och vad gör vi av det vi ser? Hur formulerar vi vår teologi – i samklang med den diakoni som naturligt uppstår över en natt, där den behövs? Och hur hanterar vi som församlingar frågan kring centrum och periferi? I våra handlingsmönster, församlingsinstruktioner eller lokala reflektioner? Hur kan vi bidra till att Svenska kyrkan ska kunna säga nationellt likaväl som internationellt att vi prioriterar landsbygdsutveckling?

För lutherska kyrkor i norra Europa är frågan stor vad man ska göra av alla övertaliga kyrkorum. En del blir arkitekternas huvudbry och säljs förändrade inombords men med en kär siluett kvarstående i landskapet. Andra låter koret samla till gudstjänst om söndagarna men låter frisörer och caféverksamhet fylla sidoskeppen till vardags. En del lämnar över nyckeln till byborna, fritt fram och nya sociala centrum växer fram. Andra tänder ljus och placerar ut madrasser i kyrkorummen för pilgrimer på väg. När representanter från nätverket Ett annat centrum kunde berätta att så gjorde landsbygdens församlingar i Svenska kyrkan också när migrationsverket vädjade om hjälp för alla flyktingar/främlingar att kunna sova inomhus hösten 2015, blev intrycken och jämförelserna kyrkorna emellan, många. Både av det faktum att Svenska kyrkan efterfrågades av myndigheter, och att ärkebiskop Nathan Söderbloms ekumeniska initiativ har sin efterföljare i ärkebiskop Antje Jackeléns initiativ till det interreligiösa samtalet. Med den tydliga hållningen hos ärkebiskopen om en kyrka ”i kritisk solidaritet med makten” som med envis värdighet kan stå för sitt budskap. Ett samtal som får sin tänkta fortsättning ekumeniskt och internationellt utifrån reaktionen; ”Something huge is going on in Sweden”.

Nätverket Ett annat centrum samlar nu församlingar på Sveriges landsbygd kring det goda samhället att värna framöver.  Med diakonal teologi och teologisk diakoni som grund.

SARA HILLERT

Samordnare för nätverket Ett annat centrum

 

För definition av landsbygd och för medlemskap i nätverket se

https://www.svenskakyrkan.se/uppsalastift/ett-annat-centrum

Originalartikeln innehåller fotnoter – se pdf.

Comments are closed.