Artikel

Gemensam diakoni i Umeå

1 januari 2014 blev Umeå kyrkliga samfällighet Umeå Pastorat. En spännande födelse på många plan med all den smärta och svårigheter, men också de förhoppningar som varje förlossning innebär. Det har inneburit en organisatorisk förändring som redan har ändrat på ett antal strukturer för de sex församlingarna som ingår. I arbetet med församlingsinstruktionen (FIN) för pastoratet 2014 pekade ledningen ut fem områden som speciellt viktiga fokusområden däribland diakoni och idealitet (övriga var hållbarhet, doppastoral och kyrka-kultur).

I fokusgruppen för diakoni konstaterade man att diakoni i Umeå ofta var en enskild historia, utövad i tysthet, med mycket fokus på individuella samtal och många fasta grupper samt att politisk diakoni var en rätt sällsynt företeelse. Det man önskade se var bland annat mer av teamarbete, mer arbete bland utsatta grupper, att diakonen mer skulle vara en möjliggörare för frivilliga, tydligare samverkan med andra goda krafter i samhället, pastoratsgemensamt arbete med ekonomihantering samt ökat arbete med politisk diakoni. Fokusgruppens arbete fick stort genomslag i FIN där målen för diakoni blev att öka ansvarstagande för människor i utsatta livssituationer samt utveckla diakonernas roll och arbetssätt. Man ville utvärdera nuvarande arbetsformer, stärka arbete bland barn och unga, verka för att diakoner i större utsträckning skulle fungera som möjliggörare av ett bredare diakonalt ansvarstagande, bedriva integrationsarbete bland nyanlända och asylsökande, i högre grad vara offentlig röst för medmänsklighet och allas lika värde, samt utveckla äldrearbetet.

Vidare utredning efterfrågades

Resultatet av fokusgruppens arbete och FIN blev några månader senare, i juni 2015, till ett mycket omfattade direktiv från kyrkorådet som innefattade både diakoni och idealitet. I korthet innefattade delen om diakoni att utreda all diakoni inom pastoratet; kartläggning, analys, utvärdering, att jämföra med andra pastorat samt att ge förslag till strategi och därmed förslag till organisation för diakonin i Umeå. I denna artikel ligger fokus på detta direktiv för diakoni. För mer information se ”Umeå pastorat slutrapport strategi för diakoni juni 2016” (www.diakoni.nu/utredningar).

Vår processgrupp bestod av en processledare, som var en chef från studieförbundet Bilda, två diakoner, en präst med lång erfarenhet av att arbeta med ideella samt en församlingspedagog. Processledaren och undertecknad var de i gruppen som hade avsatt 25 % arbetstid för detta uppdrag. Vi arbetade i elva månader med utredningen.

Umeå har runt 80 000 invånare i tätorten. I pastoratet finns drygt tjugo diakontjänster och för närvarande fem diakoniassistenter.

Befintliga strategiska diakonidokument i församlingarna?

Bland alla olika behov – utifrån vilka kriterier hade församlingarna valt att satsa på de nuvarande diakonala verksamheterna? I de gamla församlingsinstruktionerna kunde man inte utläsa att det fanns några strategiska diakonidokument.

En diakon från varje församling intervjuades för att få kunskap om hur utgångsläget för diakoni såg ut. Det framkom då att ingen av församlingarna hade någon diakonipastoral eller annat strategiskt dokument. Det fanns på få ställen några mer fragmentariska delar av pastoral- respektive omvärldsanalys. Det var enskilda diakoner som försökt arbeta med detta. Det verkade dock inte som om vare sig arbetsledare, styrelse eller övriga diakonkollegor hade ansett detta vara en angelägen eller gemensam diakonal fråga. Diakonerna intervjuades även om hur de själva tillsammans med arbetsledning och dåvarande kyrkoråd arbetat med utveckling och prioriteringar inom diakoni. Svaren var rätt nedslående. De upplevde alltför lite stöd och intresse från arbetsledning och kyrkoråd. Diakonerna var lämnade ensamma i sina arbetsuppgifter och uppdrag. Dessa omständigheter skulle kunna kallas den negativa diakonala treenigheten, ett passiviserande icke-samspel, som jag återkommer till i slutet av denna artikel.

Kartläggning i församlingarna

Redan i starten av utredningsarbetet uppkom avvägningsfrågor: Hur definierar vi en verksamhet som diakoni? Vilka är kriterierna? I processgruppen blev denna diskussion en av de mer engagerande där det fanns olika ståndpunkter, allt ifrån att huvudsyftet med verksamheten är det avgörande till att alla verksamheter i en församling är diakoni. Vad är skillnaden mellan diakonalt förhållningssätt och diakonalt arbete? Vi valde att låta församlingarna själva definiera vilka verksamheter och situationer de ansåg vara diakoni. När församlingarnas diakoner tillsammans med andra anställda sammanställt församlingens verksamheter och synpunkter hade vi fått in ett stort och brokigt material. Hur skulle vi strukturera upp allt detta?

I vårt arbete valde vi att utgå från en modell som Stig Linde och Kristina Solberg använde i ett diakoniprojekt i Härnösand stift (2013) med de två kategorierna gemenskapsskapande och insatser för särskilda målgrupper i utsatta situationer. Det är en enkel modell som ändå tydligt visar var tyngdpunkterna ligger i en församling eller ett pastorat.

Det som utkristalliserade sig mer som gemenskapsskapande blev kategorierna: barn-unga-föräldrar, vuxna, äldre, enskilda samtal samt för alla. Särskilda målgrupper blev: flyktingar, EU-migranter och papperslösa, barn och unga i utsatthet, missbruk, ohälsa, ekonomisk utsatthet, ofrivillig ensamhet samt internationell diakoni.

En av diakonerna i Umeå var modig nog att ge uttryck för sin tveksamhet inför diakonalt arbete med särskilda målgrupper när vi talade om gemenskapsskapande kontra insatser för särskilda målgrupper: ”Jag är pedagog i grunden och jag känner mig mest trygg i det gemenskapsskapande området, vet inte riktigt vad jag skall göra i den andra ringen.” Om detta behöver vi samtala betydligt mer så inte skuld och skam hamnar på enskilda diakoner utan att vi får använda våra respektive kompetenser på så utvecklande sätt som möjligt och/eller få bättre vidareutbildningar som leder till ökad trygghet och kompetens oavsett vilket område man arbetar inom.

Totalt kunde vi utkristallisera cirka 180 diakonala aktiviteter/verksamheter ur materialet. Fördelningen mellan de två kategorierna var att 69 % kunde betraktas som gemenskapsskapande och att 31 % var arbete riktat mot särskilda målgrupper. Då räknade vi endast på antalet aktiviteter. På grund av tidspress hann diakonerna inte bedöma aktiviteternas tidsåtgång eller ge ett mått på hur många personer som nåddes av de olika aktiviteterna. Detta hade troligtvis lett till lägre procentsats på särskilda grupper. Sammanfattningsvis har vi en stor och omfattande verksamhet i Umeå. Detta är inte konstigt då de förtroendevalda valt att ha en hög ambitionsnivå vad gäller diakoni, något som resulterat i ett stort antal diakontjänster.

Det var också intressant att upptäcka att ingen av församlingarna nämnde politisk eller profetisk diakoni som en aktivitet i pastoratet, det vill säga att arbeta mer med orättfärdiga strukturer för att förändra livssituationer för marginaliserade människor. Vårt förslag blev här att man i Umeå kunde undersöka var man skulle kunna arbeta mer med rättighetsbaserat arbete.

Samverkan med andra samhällsaktörer

När vi undersökte i vilken utsträckning diakonin samarbetar med andra så fann vi att detta skedde i begränsad utsträckning. Endast cirka 10 % av aktiviteterna innebar ett tydligt samarbete och för ungefär lika många handlade det mer om samexistens, där kyrkan lånade andras lokaler för att utföra verksamheter i egen regi, som exempelvis vid andakter på äldreboenden.

Granskade man sedan var och i vilka sammanhang samarbeten var mest frekventa var det till övervägande del i ”specialistenheter” där man arbetade med ett tydligare gemensamt uppdrag. Exempel på detta var Kyrkan på Campus, Sjukhuskyrkan och i en ungdomsenhet. Den vanliga församlingsdiakonin uppgav ytterst få samarbetsområden. Här behöver man reflektera mer kring teamets betydelse för utveckling av samarbete med lokalsamhället. Man behöver vara flera med ett tydligt gemensamt uppdrag om samarbete med andra aktörer skall ha en reell chans att bli en verklighet.

Utvärdering och uppföljning

Ur utredningsdirektivet: ”Utvärderingen ska ha som utgångspunkt att beskriva nyttoperspektivet (hur många och vilka kategorier har haft direkt nytta av insatsen). Nyttoeffekterna ska så långt möjligt belysas (hur ser nyttan ut). Nyttan ska i en analys ställas i relation till resursinsatsen.”

Diakonins nyttoperspektiv efterfrågades. Men vad menas med nytta? Vem uttolkar vad som är nytta? Nytta för vem? Det kändes främmande med dessa två ord tillsammans. Så många både frustrerande men också tankeväckande frågor väcktes. Detta blev också den fråga som ledde till de intressantaste och mest långdragna diskussionerna. Angreppssätten böljade mellan att tillsammans relativt snabbt ta fram några kriterier för nytta (typ ”vi svänger ihop nåt”) till att undersöka detta mer med ett vetenskapligt synsätt som är betydligt mer tidskrävande och noggrant. En handläggare från Socialstyrelsen kallade det första angreppssättet för ”quick and dirty”. Quick innebär att man i utredningar och utvärderingar av olika slag gör något ganska snabbt eller, som man ibland kallar det ”good enough”, för att kunna driva processer snabbare framåt. ”Dirty” används i bemärkelsen att man då får in så undermåliga beskrivningar och fakta att man inte kan använda dessa data som underlag att dra slutsatser ifrån. Vi är tacksamma att vår grupp till slut med AU landande i det senare angreppssättet.

Det visade sig att det inom vårt pastorat finns förtroendevalda som arbetat på olika nivåer inom välfärdssektorn. Där har man under ett decennium arbetat med mer systematiska uppföljningssystem. Ett exempel på detta är ”öppna jämförelser”, där man med hjälp av olika indikatorer försöker jämföra kvalitetsaspekter inom bland annat äldreomsorgen. Detta var nytt för oss att försöka tillämpa detta i kyrkans värld. Vi fick lära oss mycket genom att läsa material och böcker om utvärdering och uppföljning, korrespondera med forskare och med handläggare på Socialstyrelsen. Vi kunde då rätt enkelt konstatera att vi hade alldeles för lite fakta i form av bra underlag som ens kunde möjliggöra ett försök till nyttoanalys. Så vi inbjöd till en utbildningsdag med alla diakoner, hela ledningsgruppen och vårt AU, för att samtala om frågor kring nytta, utvärdering och uppföljning. Vad skulle AU, ledning och diakoner mest utvecklas av eller ha ”nytta” av?

I Umeå ansåg vi att ”uppföljning” skulle passa betydligt bättre då det blir mer en lärandesituation än en utvärdering, som kan upplevas handla mer om kontroll. Vi har också insett att detta har varit ett rätt försummat område. I dagsläget kunde man överhuvudtaget inte göra någon jämförelse mellan församlingarna i olika avseende vad gäller uppföljning. I rapporten föreslog vi därför ett helt nytt system för en gemensam uppföljning för diakonin.

Vårt förslag i denna fråga till AU blev: Det är av största vikt att det finns en planlagd uppföljning för diakonin och att den är gemensam för hela pastoratet. Det finns olika intressenter för uppföljning av diakonin och det kan därför behövas en beskrivning av för vem vi följer upp vad (förtroendemannanivå, anställda, ideella, församlingsnivå, pastoratsnivå, brukare, anhöriga, samverkanspartner osv).

Omvärldsanalys

Ingen av församlingarna hade gjort någon omvärldsanalys. Inom ramen för FIN-arbetet hade en grupp arbetat fram en översiktlig omvärldsanalys med fokus på mer generella tendenser i samhället och fakta om Umeå. Men den var inte till någon större hjälp i vårt utredningsarbete, utan vi behövde information och analys som direkt avspeglade diakoniområdet med dess samhällsaktörer. Vi avsatte mycket tid i vår utredning för att säkerställa att vi fick kunskaper om hur det såg ut i Umeå vad gällde sociala behov och eventuella samarbetsområden. Då kunde vi få ett gediget underlag till vårt strategiförslag. Omvärldsanalysen var dessutom tänkt som en analyshjälp åt alla församlingarna förutom ett arbetsredskap för vår rapport.

Det blev en mycket intressant och fascinerande resa i lokalsamhället att göra denna analys. Frågorna som ställdes var följande: 1. Beskriv ert uppdrag samt vilka era målgrupper är. 2. Vilka behov, problem och möjligheter ser du runt de människor du/ni möter. 3. Finns det sådant ni vill göra som ni inte har möjlighet till idag? 4. Vad vet du om Svenska kyrkans sociala (diakonala) arbete? 5. Hur ser du på kyrkans kompetens i sociala frågor/arbete? 6. På vilket sätt kan Svenska kyrkan vara en eventuell samarbetspartner i ert arbete? Nitton olika myndigheter och föreningar intervjuades.

Det som framkom som de största sociala behoven var – inte oväntat – ett stort behov av arbete och praktikplatser, psykisk ohälsa, samt hjälp att tolka olika myndigheters dokument för att få rätt hjälp och bidragsersättningar. Det som var mer okänt för oss var frågan om dem som inte orkar arbeta mer än 10h/vecka – och som inte har en diagnos. Denna grupp faller mellan alla stolar. Detta kommer vi att behöva arbeta mer med och undersöka vilken roll diakonin kan ta vad gäller denna problematik.

Demografiska tabeller från kommunen visade på två större förändringar under sex år. Barn och unga, 6-18 år ökar med cirka 10 %. Äldre över 65 år ökar med 15-20%. Hur skall vi arbeta med denna ökning inom äldreområdet? Ändra formerna för äldrearbetet? Här behövs ett kreativt nytänkande.

Kunskapen om diakoni hos samhällsaktörerna

Vi kunde konstatera att kunskapen om församlingens diakoni var begränsad. Endast tre av nitton intervjuare kunde räkna upp minst fyra diakonala verksamheter (av 180). Kommentaren de allra flesta uppgav var ”Jag vet väldigt lite om kyrkans diakoni”. De flesta sa att de inte kan uttala sig om vår kompetens generellt – men att de utgår ifrån att den är god.

Har diakonin i Umeå faktiskt för många aktiviteter? Behöver vi dra ned på antalet och arbeta i större team med färre verksamheter? Skulle det då bli lättare för samhällsaktörer och församlingsbor att få syn på diakoni och kyrka? Flera uppgav också att man inte vet vem man ska kontakta eftersom man inte vet vilken församling man tillhör. Här skulle församlingarna med stor sannolikhet öka sin synlighet genom att organisera så man kunde ringa ett telefonnummer, där det finns bestämda tider för telefon och personlig kontakt med en diakon varje vardag. Detta skulle då vara ett gemensamt åtagande i pastoratet.

Jämförelse med andra pastorat

Kanske var jämförelsen med andra pastoral ändå den mest intressanta i hela utredningsarbetet. Vi valde att studera tolv pastorat mer ingående. Dessa pastorat kan bli utvecklingsmotorer för spännande nytänkande inom diakoni. I dessa storpastorat kommer man att ha tillräckligt många anställda inom olika yrkeskategorier för att kunna generera ett nyskapade av arbetsmetoder om man organiserar och ger rätt förutsättningar för det. Sådan metodutveckling kan även mindre församlingar få användning av.

Vi åkte på studiebesök till Uppsala. Där var de tidigt ute med ett nytt sätt att tänka och organisera diakoni över församlingsgränserna. Man kartlade vilka sociala områden som församlingarna hade satsat diakonala resurser på. Man förde sedan samman diakoner och andra anställda från respektive församling inom ett visst givet socialt behovsområde i ett ”diakonalt spår”, där de regelbundet träffades för diakonal utveckling. Samtidigt utfördes det mest av arbetet i respektive församling. Utifrån detta arbetssätt har man nu arbetat sedan 2010. Mer om detta finns att läsa i Maries Strandgrens artikel i Svensk Kyrkotidning 22/2012. Sanna Lindströms förstudier till diakonicentraler i Linköping och Norrköpings pastoral (2013 respektive 2014) är tydligt influerat av detta arbetssätt. Det senaste pastoratet som tagit intryck av detta är Borås pastorat (2016).

I vår jämförande undersökning kunde vi urskilja några olika typer för att beskriva hur man kan strukturera upp pastoratens sätt att organisera.

De pastorat som hade ett synsätt att både utveckla gemensamt men ändå vara kvar i församlingarna utgjorde en grupp.Sedan kunde man urskilja en grupp pastorat som inom vissa sociala områden samlat vad jag valde att kalla för spjutspetskompetens. Då arbetade man mer i enheter, utan syfte, vad vi kunde se, att detta skulle ge vidareutveckling i församlingsarbetet.

Därefter fanns det pastorat som hade diakonicentraler som liknade RIA-enheter vars främsta målgrupp var människor med stora sociala och ekonomiska behov. Under hela vår utredningsprocess hade vi funderingarna kring vårt eget ÖG (öppen gemenskap). På vilket sätt var de, och på vilket sätt önskade kyrkan att de skulle vara, en del av diakonin i Umeå? ÖG är det redan i den bemärkelsen att pastoratet ger ekonomiskt bidrag och i kartläggningen uppgav några av församlingarna att ÖG ansvarade för missbruksarbetet. Men ändå blir det lätt ett ”vi” (församlingarna) och ”dom” (ÖG). Hur skall relationen se ut? Det låg inte i vårt uppdrag att utreda detta men vi valde därför att noga redogöra dessa diakonicentralers alla olika verksamheter, för att ge ett tydligt underlag för fortsatta samtal. Ett pastorat hade mer av ett löst nätverk av diakonala spår som diakonerna själva drev utan någon större koppling till ledning och styrning. Det fanns ett pastorat som var olikt alla andra vad gäller organisering av pastoratsgemensam diakoni. De har just startat en stadsmission. Två av pastoraten hade det gemensamt att de inte hade någon pastoratsövergripande diakoni – fast av olika skäl.

Det hade varit intressant att mer djuplodande undersöka hur pastoratens relationer mellan församlingsdiakoni, pastoratsgemensam diakoni samt RIA och/eller Stadsmissionen såg ut? Skulle man kunna se synergieffekter eller blir det lätt dubbelarbete på olika sätt? Tyvärr fanns det inte tid till detta.

Skulle man lägga upp de studerade pastoraten på en tidslinje, när olika diakonifunktioner startat, kan man se en intressant utveckling. De äldsta ”pastoratsgemensamma” diakonicentralerna i Lund (funnits i 30 år) och Växjö (övertog RIA-enheten som funnits i 40 år) har tydligt fokus på människor med stora sociala och ekonomiska behov av olika slag, exempelvis missbruk.

De pastorat med diakonicentraler som utvecklats de senaste sex åren verkar handla mer om att på olika sätt utveckla spetskompetens för grupper av människor med lite mer ordnad ekonomi och lindrigare psykisk ohälsa. En modell är att arbeta mer som en sluss där man hänvisar personer till rätt församling eller samhällsinstans. En av anledningarna till behovet av lotsfunktion och ett gemensamt telefonnummer är kanske att de övriga samhällsaktörerna nu är centraliserade funktioner, från att tidigare har varit i stadsdelskontor. Det gör det svårt för diakoni att vara kvar i detta med obegripliga församlingsgränser. Hur kan utvecklingen förstås? Har RIA-enheter och Hela människan startat upp sina verksamheter då församlingar inte alls arbetat med denna målgrupp, med de mest marginaliserade i vårt samhälle? I flera av dessa stora städer finns numera dessutom Stadsmissionen. Har församlingar mer eller mindre medvetet ”outsourcat” detta arbete till dem? Det finns för och nackdelar med det.

Utredningens förslag

Utifrån vad vi lärt ville vi föreslå en förändring där diakoner mer arbetar i grupp med tydligt uppdrag och mandat. Syftet är att ge möjligheter att arbeta mer expansivt med diakonala frågor än vad som sker inom församlingsdiakonin idag och att diakoner inte ska vara så ensamma med sina arbetsuppgifter. I vårt förslag Strategi för diakoni Umeå pastorat valde vi att dela in det diakonala arbetet i kategorierna gemenskapsskapande och insatser för särskilda målgrupper.

  • Gemenskapsskapande insatser – församlingarna är basen för de gemenskapsskapande insatserna. De kan delas in i följande områden: Barn – unga – föräldrar, vuxna, äldre, enskilda möten, för alla.
  • Insatser för särskilda målgrupper i utsatta situationer – ett pastoratsgemensamt ansvar

Organisering av församlingar och pastorat

Vi önskar en diakonal verksamhet som är både långsiktig och flexibel, som har sin bas i församlingen och samtidigt är förankrad i pastoratets gemensamma ledning. En pastoratsgemensam diakonal strategi bör ge tydliga mandat till församlingarna och stärka Svenska kyrkan i Umeås förmåga att göra insatser för särskilda målgrupper i utsatta situationer. Den ska också vara ett stöd för intern och extern samverkan och öppna för delaktighet.

Hur tänker vi då ansvarsfördelningen?

De gemenskapsskapande verksamheterna har sin bas i församlingens liv och verksamhet.

Här har också insatser för ofrivilligt ensamma sin bas i församlingen. Det är också församlingens ansvar att möjliggöra för delaktighet inom diakonin. Församlingsrådens ansvar är att ta beslut om mål och tilldela resurser för diakonin samt följa upp satta mål. Inom detta område handlar det om att förändra så att en ännu större del av arbetet kan ske tillsammans med ideella.

Specifika kompetenser som behövs är förmågan till bemötande, att bygga relationer och skapa mötesplatser samt att arrangera möten. Lika viktig är förmågan att dela ansvar, att bemyndiga och att låta fler få bygga relationer. Att hålla identiteten levande och hela tiden låta fler vara delaktiga. När det gäller uppgiften gemenskapsskapande ligger uppgiften på alla professioner i församlingen. Samarbetet över de professionella gränserna är viktigt för att bygga båda cirklarna. I de gemenskapsskapande insatserna bör också ideella medarbetare vara en självklar del.

När det gäller insatser för särskilda målgrupper föreslår vi att Svenska kyrkan i Umeå ska välja följande målgrupper där man har resurser och kompetens och där man gör tydliga, gemensamma insatser

  • Flyktingar, EU-emigranter och papperslösa
  • Barn och unga i utsatthet
  • Missbruk
  • Ohälsa (långtidsarbetslösa/sjukskrivna/psykisk ohälsa)
  • Ekonomisk utsatthet
  • Ofrivillig ensamhet
  • Internationell diakoni och hållbarhet

 

Verksamheten för särskilda målgrupper i utsatta situationer bör ske gemensamt i pastoratet och har sin bas i sju olika spår. Varje spår byggs upp av resurser som församlingarna tar ansvar för att sätta in. Så kan församlingarna fördela vilka resurser de sätter in olika inom de sju spåren. I spåren kan också finnas andra resurser, till exempel pastoratsgemensamma resurser, andra samverkansparter mm. Varje spår har en utsedd ledare och en beskrivning av sitt uppdrag och sin arbetsplan. För det pastoratsgemensamma ansvaret finns en diakonstrateg som sammanhållande punkt. Diakonstrategen bör sitta i pastoratets ledningsgrupp och vara direkt underställd kyrkoherden. I diakonstrategens uppgifter ingår att ta huvudansvar för organisering av verksamheten för särskilda målgrupper i utsatta situationer, ett utvecklingsansvar för Svenska kyrkan i Umeås diakoni och att driva gemensam uppföljning av diakonin inom pastoratet.

Omvärldsanalysen visar att omfattningen av samverkan med externa parter idag är låg i Svenska kyrkan i Umeå och att det finns en osäkerhet hos externa parter om vad Svenska kyrkan kan och gör och hur man får kontakt. Genom att tydliggöra sju gemensamma spår för diakonin kan Svenska kyrkan bli tydligare i relation till övriga sociala insatser i samhället. Inom varje spår görs en prioritering av vilka insatser Svenska kyrkan ska göra och var man vill söka extern samverkan.

Utmärkande drag

En gemensam strategi för diakonin inom Svenska kyrkan i Umeå bör ha följande utmärkande drag:

  • En gemensam värdegrund för det diakonala ansvarstagandet.
  • Diakoni ses som varje medarbetares ansvar.
  • En tyngdpunktsförskjutning sker så att en större del än idag av församlingarnas diakonala resurser används för stöd till särskilda målgrupper i utsatta situationer.
  • En genomgående förmåga att skapa delaktighet i Svenska kyrkans diakonala ansvar. Man kan vara både ideell medarbetare och volontär inom den diakonala verksamheten.
  • Tydliga mål för diakonin och en regelbunden, planmässig uppföljning.
  • En pastoratsgemensam styrning och/eller samordning av delar av det diakonala uppdraget.
  • En pastoratsgemensam utvecklingskraft för den diakonala verksamheten.
  • En pastoratsgemensam struktur för kontinuerlig uppföljning och lärande mellan församlingarna i pastoratet.
  • En person med ansvar för de diakonala frågorna bör finnas med i pastoratets ledning.

 

I oktober 2016 beslutade vårt kyrkoråd att ta emot rapporten Strategi för diakoni – Svenska kyrkan i Umeå och att anta den som grund för fortsatt utvecklingsarbete rörande diakoni med utgångspunkt i en syn på diakoni som livsansvar i världen – med kristen tro på Gud som grund. Man bejakade även de sju spåren som utredningen föreslog som målgrupper för särskilda och pastoratsgemensamma insatser: flyktingar och EU-migranter, barn och unga i utsatthet, missbruk,  ohälsa, ekonomisk utsatthet, ofrivillig ensamhet samt internationell mission.

Kyrkorådet beslöt att skapa en ny tjänst som diakonistrateg, en pastoratsgemensam resurs för diakonal strategi på ledningsnivå som kommer att vara underställd kyrkoherden och sitta med i ledningsgruppen.

Man kommer att i samråd med församlingarna skapa en central diakonal verksamhet som inledningsvis ska arbeta med ekonomiskt bistånd, samt verka för en utökning av samverkan med andra samhällsaktörer inom diakonala arbetsområden, inklusive sysselsättningsfrämjande verksamhet.

Man beslöt också att initiera en överläggning med ÖG (Öppen Gemenskap) om verksamhetsansvar inom det diakonala området.

Lärdomar och reflektioner

Det har funnits många tillfällen till lärande i denna relativt omfattande process. Jag vill här notera tre saker vi har lärt oss.

För det första vikten av att avsätta ordentligt med tid för att göra omvärldsanalyser och strategiska diakonidokument. Vill man göra något kvalitativt så tar det tid. Det går inte att ta genvägar här. Tidsfaktorn är viktig också utifrån att det tar tid för alla nivåer, diakoner, arbetsledare och förtroendevalda, att få samtala om och börja vänja sig med nya tankar om diakoni och hur vi kan organisera och arbeta. Stora förändringar tar lång tid i anspråk med förankrings- och delaktighetsprocesser om det skall bli ett så positivt utfall som möjligt för alla inblandade.

För det andra omfattningen av  Svenska kyrkans marginalisering och osynlighet för de övriga samhällsfunktionerna. Vi behöver tänka till ordentligt hur vi arbetar samt kommunicerar så vi kan synliggöra vårt diakonala arbete på ett betydligt bättre sätt än vad vi generellt gör idag. Många samhällsfunktioner, för att ta ett exempel som påverkar samverkan, har inte en aning om vad en diakon kan ha för fackutbildningar. I princip alla intervjuade blev mycket överraskade över att hälften av diakonerna i vårt pastorat är socionomer.

För det tredje behovet av ökad nationell samordning, helst via websidor för underlättande av förstudier och utredningsarbete. Hemsidan diakoni.nu kanske kan vidareutvecklas? Alltför mycket tid togs i anspråk enbart för att leta runt på olika stifts och pastorats hemsidor och ringa runt för att få syn på det diakonala landskapet. Mindre församlingar kanske inte har den tiden för att göra ett dylikt insamlingsarbete som vi gjorde. Det måste bli betydligt enklare att hitta och ta del av andras församlingar, pastorats och externa utredares erfarenheter vad gäller strategiskt diakonalt arbete.

Något att vara uppmärksam på internt i församlingarna är sådana omständigheter som skulle kunna kallas den negativa diakonala treenigheten – ett riskscenario som visar på hur de tre aktörerna i en församling alla fallerar att ta sitt eget ansvar till nackdel för helheten.

Passiviserande ansvarsfördelning

Styrelse, arbetsledare och diakon har alla sina ansvarsområden som behöver bilda en helhet för att det skall bli ett gott diakonalt arbetsklimat i en församling. Men det finns en risk att detta inte sker.

Om styrelsen saknar målmedvetenhet om vad de vill att diakoni ska utföra blir det till nackdel för helheten. De verkar ofta nöja sig med vad som sker diakonalt i församlingen idag. De har inte heller kunskapen och/eller modet att efterfråga omvärldsanalyser och diakonala strategidokument för att kunna ta faktabaserade inriktningsbeslut på diakoni i sin församling. Det kan komma att gälla svåra beslut – vad välja och vad välja bort? Styrande beslut ska ligga på styrelsenivån, ett ansvar som inte får läggas på den enskilde diakonen. Utifrån vilka kriterier och fakta styr våra kyrko- och församlingsråd arbetsområdet diakoni? Kunskapsbrist gör att de inte heller kan ge något större stöd till diakonerna i deras arbete.

Om arbetsledningen vare sig har tillräcklig tid eller kunskap att driva ett diakonalt utvecklingsarbete har man svårt att vara ett tillräckligt stöd för de diakonala medarbetarna. Arbetsledare i församling (som oftast är en präst) har sällan fått någon utbildning i diakoni. Så de bygger sin kunskap om att leda ett diakonalt arbetsområde på, ja vad? Vilka bilder av diakoni styr arbetsledarna och varifrån har de fått sina bilder? Det hade varit intressant att utforska deras bilder av diakoni och på vilket sätt detta påverkar församlingens diakoni. Har de i sin tur ingen styrelse som ger ledaren besked om vilken inriktning man vill ha är det lätt hänt att man bara fortsätter det diakonala arbetet som redan finns. Arbetsledaren efterfrågar inte heller underlag för det diakonala arbetet i form av exempelvis omvärldsanalyser av diakonerna.

Diakonen har i sin utbildning fått med sig vikten av – och viss träning i – att göra omvärldsanalyser och diakonipastoraler. Sedan kommer man ut till församlingsarbetet där man kan möta helt andra omständigheter. Där finns redan ett diakonalt arbete som utförs och det kan vara svårt att förstå hur just dessa befintliga verksamheter valts ut. De verkar ofta har utvecklats via någon slags intuitiv utveckling. Diakonen eller diakonerna och församlingen har kanske arbetat efter denna princip i många år, utan någon större förändring i vilka grupper man arbetar med och vilken typ av social problematik man möter. Det blir rätt tryggt. Anställda medarbetare kan känna sig trygga med dessa arbetsuppgifter. Då kan det bli lite jobbigt om någon ny kollega kommer med förslag om att arbeta med en diakonipastoral, för det kommer med största sannolikhet att innebära förändring för de enskilda diakonerna i deras arbete. Förändring kostar på, det vet alla som försökt lära sig något nytt. Börjar man med ett diakonalt strategiarbete och är flera diakoner i samma församling kan man ganska omgående också upptäcka andra svårigheter. Diakoner har ofta olika fackutbildningar och med det följer olika kunskaps- och omvärldssyn. Detta kan komplicera ett strategiskt arbete, för vems kunskapssyn skall gälla? Strategiskt arbete innebär också att arbeta fram olika förslag om vilka behov man skall satsa på och vilka man då måste välja bort. Detta är tuffa val. Då är det lätt hänt att man inte fullföljer ett strategiarbete utan lägger ned det i skrivbordslådan och fortsätter som förut. För vem vill riskera att kanske bli osams med sina kollegor om man har helt olika åsikter om exempelvis vilka grupper man ska satsa diakonalt på? Det kan också vara ett ledningsproblem att vare sig arbetsledare eller styrelse vill avsätta tillräcklig tid för en diakonipastoral och omvärldsanalys. Så i detta läge känner sig diakoner ofta utlämnade och ensamma i sitt uppdrag.

Sammanfattningsvis: Styrelsen sitter utan faktaunderlag som gör att de inte tar inriktningsbeslut som styr diakonin. Arbetsledare får inga inriktningsbeslut från styrelsen och inga propåer från diakonerna att ta fram ett underlag för ett strategiskt arbete med församlingens diakoni. Då blir arbetsledaren ensam i att välja riktning. Saknas kunskapen att man kan begära faktaunderlag av olika slag från diakonerna så kan ledaren stå rätt vilsen i sitt arbete att leda. Diakonerna, å sin sida, har kanske försökt få till något mer faktabaserat samtal med ledning och styrelse kring diakoni, men inte fått uppdraget. Risken är då att diakonen utlämnas till ett svåravgränsat uppdrag.

I den här beskrivna negativa diakonala treenigheten är alla lämnade ensamma samtidigt som alla leden på något sätt avsäger sig det ansvar man faktiskt kan ta. Risken är att det slutar med att alla skyller på varandra.

LENAMARI ÖFJÄLL
diakon och socionom
Umeå pastorat, Luleå stift

Den tryckta versionen av texten innehåller bild. Se PDF:en för detta.