Artikel

Gud, gör ditt ord levande bland oss! – några reflektioner utifrån det reviderade kyrkohandboksförslaget

För en tid sedan gick ett reviderat och uppföljande kyrkohandboksförslag ut på remiss. Boel Hössjer Sundman gör i denna artikel några reflektioner utifrån det reviderade kyrkohandboksförslaget.

Hur blir gudstjänst på riktigt för hela församlingen och inte bara en angelägenhet för trogna eller vana gudstjänstbesökare? Hur undviks att gudstjänst mest blir en spegel av det lyckosamma medelklasslivet? Senare års gudstjänststatistik bekräftar medelklasstendenserna i gudstjänstfirandet och kan anas till exempel i statistiken om sammanhanget för de barn som döps i Svenska kyrkan. Denna artikel tar avstamp i den gudstjänstreform som nu pågår i Svenska kyrkan med revision av kyrkohandboken.

Bakgrunden är att ett reviderat uppföljande kyrkohandboksförslag nyligen gick på remiss till bland annat alla församlingar i Svenska kyrkan. Tiden att reflektera över förslaget är från januari till maj 2016. Remissvaren blir sedan underlag för förändringar i ett slutförslag. Kyrkostyrelsen har beslutat att ett slutförslag behandlas av kyrkomötet 2017 och att en ny kyrkohandbok kan tas i bruk året därpå i Svenska kyrkans församlingar (kanske kan det bli från påsken 2018). Redan nu kan dock alla församlingar fira gudstjänst med 2016 års förslag till dess det finns en ny kyrkohandbok. Beslut om att använda 2016 förslaget fattas lokalt och anmäls till domkapitlet.

Mitt eget sammanhang är att jag finns med i kyrkohandboksprojektet och därmed i arbetet med kyrkohandboksförslaget. Det ger särskilda utgångspunkter med till exempel specifika revisionsuppdrag (beslutade av kyrkostyrelsen eller kyrkomötet) och en demokratisk process som projektets grupper, sakkunniga och andra som finns med i revisionsarbetet har att följa. Jag ska här ringa in några drag som jag menar utmärker kyrkohandboksförslaget från 2016.i För att kunna göra det vill jag först höja blicken.

Reflektioner i en vridbar spegel

En kyrkohandboks livssammanhang är ett annat än både detaljer och revisionsuppdrag. Det sammanhanget berör de frågor jag började med. Gudstjänstspegeln kan vändas åt olika håll och ge olika reflektioner. Vänds den bakåt syns sammanhang vi kommer från. Den kristna rörelsens framväxt och olika uttryck i historien kommer i blickpunkten. Det som kallas ”tradition”. Det ordet förknippas ibland med bestämd form (”traditionen”), något som är tillsynes lätt att peka ut. Ibland finns en tanke om särskilda delar av den kristna rörelsens historia som entydiga, och normerande för gudstjänstfirandet nu. Liksom det finns andra tider som väljs bort, ibland för att de framställts som riktiga bottennapp i liturgihistorien. Forskning idag vet att berätta att gudstjänstfirandet redan i de fornkyrkliga församlingarna var mångfacetterat. Vad som lyfts fram i vår tid från den liturgiska traditionen påverkas av samtiden, av aktuella värderingar och prioriteringar. Så har det alltid varit. Vänds spegeln bakåt syns också de mer nära sammanhangen vi kommer från, det liv vi bär med oss i våra kroppar.

Vänds spegeln åt sidan, inåt och framåt framträder andra bilder. Livet som pågår i världen och i oss själva reflekteras. Vad är gudstjänstens grundrytm i vår tid? Vad är kyrkans år i människans liv? Gudstjänsten pågår söndag efter söndag. Gudsmötet i gudstjänsten omfamnar människans ständigt nya livserfarenheter varje dag, varje vecka och varje år. Allt som skett och förflutit ryms: svek, glädje, frustrationer och tillit. Ingen gudstjänst är den andra lik.

Färre ”ska” och mer av ”kan”

Reflektion om gudstjänst handlar om gudstjänstordningarna och därmed också om kyrkohandboken. Jag tror att vi i församlingssammanhanget behöver tala om vad en kyrkohandbok är och kan vara i vår tid, och vad den inte förväntas vara. Borta är sannolikt för alltid den tid då kyrkohandboken huvudsakligen var prästens regelbok, som reglerade till exempel prästens rörelser i detalj. Istället har valmöjligheterna blivit fler och flexibiliteten ökat. Det blir färre ”ska” och mer av ”kan”. Den tendensen var tydlig redan i kyrkohandboken från 1986. Flexibiliteten innebär att kyrkohandboken bygger på ansvar, omdöme och förtroende. Vilket i sin tur leder till fler reflekterande frågor till de som ansvarar för och leder gudstjänsten. Frågor om synen på det egna uppdraget och lojalitet i perspektiv av kyrkans större sammanhang blir centrala. Frågor om hur gudstjänstfirandet kan värnas ‒ i sammanhanget av församlingarnas förutsättningar idag.

Som ung prästkandidat grubblade jag över varför det var så viktigt att säga på ett visst sätt till exempel i nattvardsbönerna. ”Det hänger väl inte på själva orden som prästen säger om det blir nattvard eller inte” sa jag till en erfaren präst. ”Nej, det kanske det inte gör” var svaret. ”Men om prästen följer det som står uttrycker det en vilja följa det för för kyrkan gemensamma”. Alltmer har jag blivit övertygad om att gudstjänstböckerna är viktiga i Svenska kyrkan, som uttryck för just det gemensamma. De håller samman lokalt, regionalt, nationellt ‒ och globalt i en gemensam gudstjänstrytm i Samling, Ordet, Måltiden och Sändning. Ändå är gudstjänst något helt annat än en bok. Liturgi blir liv först när gudstjänst firas!

Överlappande cirklar

Men vad är då typiskt i kyrkohandboksförslaget från 2016? Den första punkt jag vill lyfta fram kan beskrivas som överlappande cirklar. Kanske kan det verka paradoxalt. Det talas om ett nytt förslag och så är mycket påfallande välbekant. För en hel del i förslaget är inte alls nytt jämfört med kyrkohandboken från 1986, eller för den delen jämfört med gudstjänstordningar i andra kyrkotraditioner och jämfört med kyrkohandboken från 1942 och tidigare. Och konstigt vore det väl annars eftersom vi står i ett levande gudstjänstsammanhang och i en kontinuitet. Gudstjänstens grundrytm som finns i 1986 års kyrkohandbok känns igen. Många böner och andra texter liksom musiksatser finns kvar. Det går att fira gudstjänst utifrån det nya förslaget och känna igen gudstjänstens helhet sedan tidigare. Men allt är inte kvar. Traditionen utvecklas och kyrkohandboken speglar utveckling som skett. De olika gudstjänstböckerna överlappar därför varandra. Förändring sker men aldrig genom ett brott med den tradition vi är en del av just nu.

Pastoralt perspektiv ‒ församlingars perspektiv

Förslaget 2016 utgår alltså från nuvarande kyrkohandbok och är en omarbetning av kyrkohandboksförslaget från 2012 som prövades av 40 procent av alla församlingar under ett kyrkoår. Förändringarna i det reviderade förslaget bygger på reflektioner från försöksförsamlingarna, och från andra som kom med synpunkter om 2012-förslaget. De svaren har i hög utsträckning påverkat förslaget nu. För även om de som arbetar fram och granskar ett förslag har gedigen kunskap, och bred erfarenhet utifrån ett församlingsperspektiv är det ändå en annan sak att verkligen fira gudstjänst med de ordningar som föreslås och med hjälp av de anvisningar och förklaringar som ryms i kyrkohandboken. En del böner växer med tiden. Andra framstår som platta efter ett tag. Det märks i gudstjänstfirandet.

Gudstjänst med barn och unga

Något som är karaktäristiskt med det reviderade förslaget 2016 är en genomlysning och bearbetning av hela kyrkohandboken utifrån barnperspektiv. I grunden handlar det om vad det betyder att gudstjänst firas tillsammans i alla åldrar och att även den unga människan, det lilla barnet, har en direktkontakt med Gud. Gudstjänst firas inte för barn utan med barn. Här har Svenska kyrkan gjort en resa. Det är en resa som fortfarande pågår, att fullt ut dra konsekvenserna av vad barns delaktighet betyder.

Från och med 1 januari 2013 ska barnkonsekvensanalys genomföras vid alla större utredningar på nationell nivå enligt beslut i kyrkomötet 2012. Beslutet kom ungefär samtidigt som kyrkohandboksförslaget 2012 började prövas i många församlingar. Och även om revisionsuppdraget sedan tidigare om ”inklusivt språk” i hög utsträckning handlade om barns möjlighet att vara inkluderade i gudstjänsten, så blev sammanhanget ett annat i och med kyrkomötets beslut om barnperspektiv. Som en del av revisionen genomfördes därför en studie med fokusgrupper med barn och unga (2014) och i remissvaren från församlingarna med många barn och unga i gudstjänstfirandet fanns reflektioner som gav fördjupande kunskap ‒ och vad som behövde bearbetas mer i kyrkohandboksförslaget. Man kan nog säga att uppdraget om barnkonsekvensanalys innebar en nödvändig genomgång av kyrkohandbokens alla delar om hur gudstjänstfirande med barn kan stärkas. Det har handlat om bearbetningar av inledningstexter, anvisningar, mer flexibilitet vad gäller gudstjänstordningarnas moment, borttagna eller bearbetade eller nytillkomna texter eller musiksatser och bearbetningar i perspektiv så att till exempel barnet som subjekt värnats. Ett exempel på det sista är att barnets namn nämns tidigt i dopgudstjänsten och som en inledning till tackbönen.

Det har varit särskilt intressant att ta del av och resonera med språklig expertis om just barnets perspektiv. Utifrån det expertområdet betonas att rytm och upprepning är viktigt för barns förmåga att följa med. Men barnperspektiv och språk innebär inte nödvändigtvis att förenkla böner, andra texter och musiksatser. De synpunkterna bekräftade val som gjorts i bearbetningar och som handlat om att förstärka ett responsorialt perspektiv i musiksatser (med ”härmning” och växelsång) och att arbeta med rytmen i gudstjänsttexter.

En del församlingar skrev efter försöksåret 2012-2013 att genom den i kyrkohandboken nya musiken (särskilt Gudstjänstmusik D) hade nattvardens liturgi stärkts i gudstjänst med barn och unga. Lovsägelsen hade blivit en del av nattvardsfirandet på ett sätt som inte varit vanligt på samma sätt tidigare. Just Lovsägelsen aktualiserar principfrågor om hur barnets perspektiv får genomslag i gudstjänstfirandet. Det finns en allmänkyrklig grundtanke om Lovsägelsens uppbyggnad och vad som gör den fullständig. Lovsägelsen är riktad till Fadern, sker genom Sonen och i Anden. Bedömningen i revisionen har varit att de flesta av prefationerna ska följa den rytmen. Samtidigt är verklighetens gudstjänstfirande med barn och unga i många församlingar idag att bland annat Lovsägelsens moment inte finns med. Efter psalmsången kommer nattvardsbön direkt. Det blir för långt och omfattande annars. Den musik som funnits till Lovsägelsen har brutit av mot gudstjänstens tonspråk i övrigt. Med mer flexibilitet och med den för kyrkohandboken nya musiken menade församlingarna att nattvardsliturgin berikats.

Teologi – förstärkt kristologi och treenighet

Kanske kan man säga att förslaget 2016 är en ordentligt uppdaterad 2.0-version av det tidigare kyrkohandboksförslaget. Det innebär att betydande förändringar skett, och att annat som avstämts i försöksverksamheten känns igen. Nästa punkt som jag menar är typisk för det reviderade förslag handlar om teologiska bearbetningar i texter, och en teologisk genomgång av kyrkohandbokens helhet. Hit hör bland annat hur treenighetens uttrycks i vissa böner eller lovsånger och en vilja att betona kristologin mer. I förslaget från 2012 fanns böner, andra texter och musiksatser som i olika varianter använts i församlingar under längre tid. I remissvaren blev det tydligt att det inte alls är självklart att det som brukas brett vid sidan av kyrkohandboken sedan också kan rymmas i en kyrkohandbok. Ett sådant exempel var ett Kristusrop som är välkänt sedan länge och som föreslogs i 2012-förslaget. Kristustilltalet är där underförstått och ropet till Kristus uttrycks i jag-form (första person singularis). Synpunkter från församlingar och andra handlade om att ett Kristusrop (Kyrie) behövde vara ett tydligt kollektivt rop till Kristus med bön om förbarmande, och ligga närmare den evangeliska bakgrunden.

Uttryck som beskriver treenigheten gäller till exempel gudstjänstens upptakt som nu i det reviderade förslaget antingen är ”I (Guds:) Faderns och Sonens och den heliga Andens namn” eller kortare ”I Guds, den treeniges, namn”. Andra föreslagna alternativ har tagits bort. Bearbetningar har gjort av vissa böner, texter och lovsånger som med de tre leden Gud ‒ Son ‒ Ande gjorde beskrivningen av treenigheten otydlig och begränsande eftersom ”Gud” handlar om Guds helhet och inte är synonymt med ”Fadern”. Några texter som fanns i förslaget 2012 har tagits bort bland annat utifrån sådana synpunkter.

Genomlysning av språket

Kyrkohandbokens språk är framförallt ett gemensamt gudstjänstspråk. Vi ber bönerna tillsammans. Vi vänder oss till Kristus med rop om förbarmande och vi lovsjunger Gud gemensamt. Kyrkohandbokens böner och andra texter behöver komplettera varandra, eftersom kyrkohandboken används både i katedralen och i det lilla kapellet, vid stora högtider och i vardagsgudstjänster. Många böner ska kunna sägas högt och tillsammans, vilket ställer särskilda krav. Församlingarnas sammanhang är dessutom mångfacetterade.

Nästa punkt som är typiskt i förslaget 2016 är därför att språket i kyrkohandboken har genomlysts och att språkliga bearbetningar har skett utifrån kritik i remissvaren. Det handlar om rytm, stilnivå och om ord som i och för sig är centrala men som inte kan förekomma för ofta, och andra ord som uppfattas som modeord i vår tid. Jag tror att man kan säga att texterna blivit mer precisa. Nu får remissprövandet visa om det är så, och vad som återstår att göra så att kyrkohandbokens språk verkligen förmår bära och uttrycka bönen och lovsången.

Musiken under lupp

Ytterligare en punkt som jag vill stanna vid handlar om musiken. Liksom gudstjänstens texter som kommer från olika tider finns musiksatser vilka tillsammans spänner över stora tidsrymder. En skillnad redan med förslaget från 2012 var att alla mässordinariets delar, alltså även Lovsägelsen, Helig och O Guds Lamm, nu fanns med musik från samtiden. I sig ett teologiskt ställningstagande. Den gudstjänstförnyelse med samtida böner och ny musik som skedde från 1970-talet med genomslag i 1986 års kyrkohandbok kom den gången till uttryck i kyrkohandboken med nya musiksatser för Kristusrop och Lovsången, men däremot inte i måltidens sjungna moment. Efter att nuvarande kyrkohandbok togs i bruk har nattvardsfirande varje vecka blivit en självklarhet i många församlingar(ofta med barn och unga) och temamässor med annan musik har blivit vanligare. Den nya musiken i förslaget 2012 fick både stöd, och kritiska påpekanden om nödvändiga förändringar. Särskilt grannlaga är det att kombinera god musikalisk kvalitet i Lovsägelsen, genrerespekt, värna dess bönekaraktär och kyrkoåret samtidigt som satserna inte får vara för svåra för varken liturg, kyrkomusiker eller församlingen. Därför har bearbetningar skett i Lovsägelsen i alla delar.

Även andra delar av kyrkohandbokens musik har bearbetas eller omarbetats. Det gäller till exempel Gudstjänstmusik A med genomlysning av orgelsatser, notering och textunderläggning. Vissa musiksatser har ersatts med nya. Musiken i A spänner över flest stilar och tidsepoker. Den tidiga kyrkosången (som ibland kallas gregorianik) kräver särskilda avvägningar. Det gäller för all musik att både värna just genrerespekt och ett levande gudstjänstfirande utifrån församlingarnas (olika) förutsättningar. I flera församlingar är den gemensamma sången skör idag. Avvägningarna är grannlaga och sakkunnigperspektiv av olika slag behövs. Liksom en känslighet för att hålla samman gudstjänsten som en helhet med musik, språk och teologi.

Men hur hitta former för mer flexibilitet med musiken i kyrkohandboken (en flexibilitet som redan finns för vissa bönemoment), och samtidigt värna gudstjänstmusiken som en del av kyrkohandboken? Synpunkter om att göra musiken mer fri har förekommit i över 15 år och kommit till uttryck i flera remissomgångar. Lösningen som nu föreslås är en kyrkoordningsändring som innebär att musik till kyrkohandbokens texter beslutas lokalt men inte behöver anmälas till domkapitlet. En tanke är att både nyare musik, kanske helt nykomponerad, liksom musik från betydligt äldre tider då underlättas. Frågan nu för alla remissinstanser (och andra) att grunna på är om det här är ett bra sätt att i gudstjänstfirandet både värna igenkännande och nyskapande.

Dopperspektiv ‒ ur flera vinklar

En punkt som reflekterats i gudstjänstspegeln, och ur flera vinklar, handlar om dopet. Många av församlingarna som prövade förslaget från 2012 menade att dopgudstjänstens rytm inte fungerade. Något skavde i inledningen och efter ett tag var det som om gudstjänsten började om. Det var svårt om flera barn döptes i samma gudstjänst. En del tog också upp brister i både teologi och språk. Därför stod det klart att något behövde göras. Utifrån synpunkterna prövade 10 församlingar ett ändrat förslag i början av hösten 2014. Med hjälp av bland annat deras påpekanden liksom ett särskilt seminarium gjordes bearbetningar som förhoppningsvis gjort helheten välavvägd.

Dopperspektiv handlar också om den dopväckelse som inneburit allt mer av reflektion om dopet, sedan 1990-talet. Redan i kyrkornas världsråds dokument Dop, Nattvard, Ämbete (BEM-dokumentet) från 1982 märks en betoning av dopet som vägen in i kyrkan. Beslut om dopet som medlemsgrundande fattades av Svenska kyrkan 1996 och i många församlingar förekommer nu många olika konkreta gestaltningar som uttrycker välkomnandet och gemenskapen i kyrkan. Detta motiv och andra motiv som genom åren lagts till innebär att det är många komplexa teman som ska rymmas inom dopgudstjänstens ram. Det handlar både om allt familjen bär med sig, och betydelsen av dopet ur den kristna gemenskapens perspektiv.

En följd av denna teologiska breddning och fördjupning är en vilja att lyfta fram dopet i församlingen, då dopet bli något som gäller hela livet. Dopet ger tilltro och förtroende till alla döpta att vara Jesu Kristi lärjungar. I kyrkohandboksförslaget finns inledningsord i Den allmänna gudstjänsten som relaterar till dopet. Ett nytillkommet föreslag på ordning för påsknattsmässa har doppåminnelse som en integrerad del. Också i konfirmationsgudstjänsten liksom i Den allmänna gudstjänsten är möjligheten till doppåminnelse framlyft som en möjlighet.

Kyrkliga handlingar i tiden

I många församlingar som allt sedan 2012 firat gudstjänst med kyrkohandboksförslaget märks en glädje över De kyrkliga handlingarna. Det verkar handla om en ton eller en känsla som landat väl och som har att göra med tilltal och bemötande, inte minst i vigselgudstjänsten och begravningsgudstjänsten. Självklart fanns förbättringsbehov även i dessa gudstjänster. I en tid då vigseln inte enbart handlar om två förväntansfulla 20-åringar som börjar sitt vuxna liv ihop verkar dessa ordningar vara både kontextuella och förmå uttrycka lovsångens och Guds omsorgs perspektiv.

I lagom takt

Hur tar man sig då an arbetet med kyrkohandboksremissen under våren 2016? Var ska man börja för att sätta sig in i alla delar? De som redan prövat förslaget 2012 har det till en början lite lättare än de som inte tidigare använt förslaget från 2012. En möjlighet som vi provat i olika sammanhang i kyrkohandboksprojektet är att gestalta en del av gudstjänsten tillsammans, kanske i ungdomsgruppen eller kyrkorådet, och sedan reflektera om helheten tillsammans. Det kan bli en kombination av både allvar och lek med mycket gudstjänstglädje. Tillsammans kan man då få syn på det som skaver eller landar väl. En annan möjlighet är att lyssna på musiken. Flera satser finns inspelade i församlingar, se www.svenskakyrkan.se/kyrkohandboken.

Ett råd är nog att prova flera gånger och ge också det som är nytt en ärlig chans. En erfaren kyrkomusiker sa en gång till mig att ”Den äldre gudstjänstsången är egentligen jättesvår, men det tänker vi inte på eftersom den funnits med så länge. Så vi bara sjunger.” Den nya musiken och de nya bönerna behöver övning liksom en tillvänjningsperiod innan den landat i kroppen och blivit en del av vår gemensamma bön och lovsång. Det vi kan kalla vår levande gudstjänsttradition.

BOEL HÖSSJER SUNDMAN
Präst i Svenska kyrkan, forskare i kyrkovetenskap och en del i kyrkohandboksprojektet