Artikel

Kan vi lära något av judiska mystiker?

Människan är visserligen skapad till Guds avbild, men hon är trots det dödlig och begränsad i tid och rum. Hur är det då möjligt för henne att möta Gud som är evig och oändlig? Mystiker har i alla tider hävdat att ett möte är möjligt, och deras egen erfarenhet har varit beviset. För att förklara hur de kunnat möta en verklighet som så fullständigt skiljer sig från människan, beskriver de Gud som både väsensskild och ändå begriplig för människan, på en och samma gång avlägsen och nära.

Särskilt i den judiska traditionen har detta varit en utmaning. Grunden för den judiska gudsbilden är ju Hör Israel, Herren vår Gud är EN. Medeltidens judiska mystiker försökte därför dela upp begreppet Gud i två delar. En del av Gud kan människan aldrig kan uppfatta eller förstå. Det är Gud som evig, oändlig och väsensskild. Det är Gud bortom våra sinnen. En annan del av Gud är dock möjlig för människan att uppfatta. Eftersom Gud är skapare av den fysiska verkligheten, måste därför också vägar till Gud döljas iden verklighet vi kan uppfatta. Det är denna del av Gud som finns inom den synliga verkligheten som den judiska mystika traditionen kabbalah beskriver.

Själva termen kabbalah betyder tradition. Ordet kommer från den hebreiska roten q-b-l som betyder ta emot. Tanken är nämligen att denna kunskap inte kan studeras i böcker utan måste tas emot i muntlig undervisning av en erfaren lärare. Redan under seklerna före vår tideräkning växte tanken fram att Moses förmedlat både en skriven lag som getts alla, Torah, och en muntlig lag som bara kunde förmedlas från lärare till elev, kabbalah. Tradition betyder alltså inte att kunskapen är gammal utan att den förmedlas från person till person.

Tre olika strömningar

Mycket förenklat kan man säga att judisk kabbalah domineras av tre olika strömningar som i stort följer kronologiskt på varandra.

* Den spanska sefardiska mystiken på 1100-talet. Det var under denna tid Livets träd med sina tio sefirot tog form och skriften Zohar kom till.

* Abraham Abulafia som på 1200-talet använde de hebreiska bokstäverna och deras siffervärde som en bild av Gud och världen.

* Isaac Luria som i 1500-talets Palestina försökte förklara varför Gud är helt beroende av människan för att färdigställa skapelsen och bekämpa ondskan.

Att judarna spelade en viktig roll i det medeltida Spanien är allom bekant, men varför fanns de där och varifrån hade de kommit? Judarna hade inte bott i Spanien sedan antiken. Det var först på 900-talet en större grupp judiska rabbiner och lärde anlände dit. De kom från dåtidens judiska centrum, kallat Babylon (ett område som idag ligger i södra Irak). Där hade de bott i över 1000 år, och det var denna grupp som under flera sekel sammanfattat det judiska tänkande, både det religiösa och det juridiska, i den väldiga textsamling som kallas Talmud. När Damaskuskalifatet ersattes av Bagdadkalifatet började de judiska grupperna motarbetas, och de bestämde sig därför för att flytta tvärsöver Medelhavet, till samma land dit en grupp ledande muslimer också tagit sin tillflykt. Ättlingarna till Damaskuskalifatet som samarbetat när med judiska lärde har flytt Mellanöstern och på 700-talet skapat Cordobakalifatet på den Iberiska halvön. De välkomnade på 900-talet de judiska grupperna, och snart kunde en kultur där muslimer, kristna och judar verkade sida vid sida växa fram. Judarna skulle komma att stanna i Spanien i över 500 år, innan Ferdinand och Isabella det ödesdigra året 1492 förvisade alla som inte var katoliker. Därmed började en likriktning som satte punkt för Spaniens guldålder.

Gruppen av judiska rabbiner höll den kreativa och intellektuella processen vid liv, och tänkandet blomstrade främst under perioden 1000-1300. Författare från antiken översattes och kommenterades, hela det judiska tänkandet sammanfattades och medeltidens store judiske filosof Maimonides formulerade tankar om Guds natur, skapelsen och judiska lagar som i mångt och mycket är giltiga än idag. Detta tänkande sköljde senare norrut upp över det kristna Europa och inspirerade kyrkomän som Thomas av Aquino och Mäster Eckhart. Det var där som kabbalah växte fram och formulerades. För att de nya tankarna inte skulle framstå som just nya utan urgamla, hänvisar de kabbalistiska skrifterna ofta till rabbiner som levde under det första och andra århundradet efter Kristus. Det är dock inte särskilt troligt att kabbalah som en sammanhållen teori har så gamla rötter, även om det innehåller ett judiskt tänkande som går tillbaka till profeterna.

Så vad innehåller då kabbalah? Från Rhônedalen i öster till Pyrenéerna i söder och i norra Spanien, i ett område från Girona i öster till Leon, Avila och Salamanca i väster, pågick kring 1000-talet en livlig diskussion bland de judiska rabbinerna om hur de 613 olika mitzvot (juridiska regler kring allt från mat och klädsel till arvslagstiftning) skulle följas. Som en del av denna tankeprocess växte kabbalah fram. Det var ett försök att på ett teoretiskt plan förklara varför Gud ville att människan skulle följa dessa regler, och vad som hände med både människan och skapelsen när en mitzva, en av de 613 reglerna, följdes.

Under 1200-talet började en serie skrifter spridas som sammanfattade detta tänkande och jämförde världen med ett träd där Gud och skapelsen utgjorde grenarna och stammen. Detta livets träd bestod av tio punkter, sefirot. Det gällde för människan att aktivera dessa punkter genom att följa de olika reglerna, de 613 mitzvot. I boken Zohar (strålglans), förmodligen skriven av Moshe av Leon på 1200-talet, finns delar av denna tankebyggnad utvecklad. Grundtanken är att varje handling som människan gör påverkar Gud, och att Gud behöver dessa goda gärningar eftersom de fullkomnar skapelsen. Just tanken på att människa och Gud är ömsesidigt beroende av varandra är grunden i Zohar.

Samtidigt som Zohar skrevs och tankarna kring de tio sefirot växte fram i Spanien, utvecklade en ensam person en helt annan tankegång. Också han kallade sitt tänkande för kabbalah, trots att det varken innehöll Livets träd med sina sefirot eller diskussioner kring det juriska regelverket med dess 613 mitzvot. För rabbinen Abraham Abulafia (1240-1291) var det istället bokstäverna i det hebreiska alfabetet som kunde hjälpa människan att nå fram till Gud. Eftersom Gud skapade världen genom ord, bar varje ord och de där ingående bokstäverna på en gudomlig kraft. Problemet med skapelsen var enligt Abulafia att bokstäverna hamnat i oordning. Oordningen yttrade sig som sjukdomar och ondska i världen. Om människan kunde samla in bokstäverna, ordna dem korrekt och sedan uttala de nya orden skulle världen helas och Gud bli synlig. Det viktigaste ordet för honom var Guds eget namn J-H-V-H och de fyra bokstäver som ingår däri. Att återfinna dem i andra ord och uttala dem var för honom del av en läkeprocess. Dagens beskrivning av människokroppens DNA och sjukdomar som genetiska felkodningar ligger förbluffande nära Abulafias tänkande!

Ondskans natur fångad av krukskärvor

I staden Tsfat, någon mil norr om Nasaret i Galilén, verkade under några få år under andra halvan av 1500-talet rabbinen Isaak Luria (1534-1572). Han byggde vidare på tankarna från medeltidens Spanien och skapade något som nästan får liknas vid en ingenjörsmässig detaljanalys av Gud och skapelsen. Hans tänkande tillhör något av det mest komplexa som någonsin skapats för att beskriva relationen mellan Gud och människa.

Tsimtsum är ett begrepp som Luria använder för att beskriva ondskans natur. Han säger att Gud i begynnelsen hade både aggressivitet och godhet i sig. Gud vill dock bli av med aggressiviteten och samlar den därför i ett slags klot. Denna Guds egen inre reningsprocess kallas Tsimtsum. Gud tillverkar sedan ett slags kärl av detta klot av aggressivitet och låter ljuset strömma genom kärlet för att rena det och ta bort det onda. Processen misslyckas dock och kärlet exploderar i miljarder bitar. Dessa bitar faller ut ur Gud som därmed blir helt fri från aggressivitet och ondska. Skärvorna faller emellertid rakt in i människans värld, och därför är det människans uppgift att göra något åt problemet.

På varje skärva finns en liten bit ljus kvar efter den explosion som ägde rum vid Guds försök att rena kärlet. Ondskan i skärvorna livnär sig på ljuset. Människans uppgift är att frigöra ljuset från skärvan, vilket hon gör genom att agera gott. Vid varje god gärning som en människa gör, lossnar ljuset från en skärva. Medan det frigjorda ljuset stiger uppåt och återförenas med Gud, upplöses skärvan i intet. När människan lyckats frigöra allt ljus och blivit av med alla skärvor, har Gud slutligen renats från den egna inre aggressiviteten och världen blivit fri från ondska. Denna process kallar Luria för Tikkun.

Det är alltså enligt Luria människan som räddar världen och frälser Gud. För Luria är Messias den del av Gud som kommer människan till mötes när den sista skärvan förintats och ljuset slutligen återförenats med Gud. Messias kommer enligt Luria därför inte för att rädda människan utan först när människan räddat världen. Ingen kunde veta om den regel man stod i begrepp att följa var den som skulle frigöra den sista ljusglimten och krossa ondskan för alltid. Luria hade därmed förvandlat uppfyllandet av det dagliga regelverket till ett kosmiskt drama.

En annan av Isaac Luriasteorir är den om kontrasten mellan två hebreiska ord: Jesh och Ayin. De hebreiska orden Jesh och Ayin betyder ”någonting” respektive ”ingenting”. När människan hör de två orden, tänker hon automatiskt att ”någonting” måste vara ett positivt ord, eftersom det handlar om någonting som är. ”Ingenting” däremot tycks ju meningslöst, för det är inte någonting. I själva verket, hävdade Luria, är det tvärtom. ”Någonting” syftar visserligen på något konkret, som exempelvis en sak (ex en skål), en tidsperiod (ex ett dygn) eller en känsla (ex glädje). Denna företeelse är dock avgränsad, ändlig och förgänglig, och därför är den i ett vidare perspektiv ointressant. Människan tillhör världen av Jesh, och när hon tänker gör hon det ofta i form av tydliga avgränsade entiteter. Gud däremot kan inte avgränsas, är oändlig och evig. Alltså tillhör Gud Ayin, världen av ”ingenting”.

Människan kan uppleva Gud, Ayin, ”ingenting”, mitt i sitt liv, mitt i sin vardag, genom sina fem sinnen. Det gör människan om hon är helt närvarande i ögonblicket och inte tänker vare sig på det förflutna eller på framtiden och utför en handling enbart för dess egen skull. Den som t ex äter för att få kraft använder maten till en viss sak. Maten är då ett medel, något avgränsat, ett ”någonting”, ett Jesh. Om människan istället ser ätandet som ett mål i sig, är helt närvarande i tuggan, känner smaken i munnen, ja då rämnar avgränsningen och något annat öppnar sig, Ayin blir synligt mitt i Jesh, ”ingenting” uppfattas mitt i ”någonting”, Gud kommer människan till mötes mitt i hennes vardag. Människan kan därför enligt Luria komma i kontakt med Gud varje stund genom att öppna sina sinnen och uppfatta verkligheten som större än ting och slutna entiteter.

I slutet av 1400-talet började Abulafias skrifter spridas i Italien. En rik adelsyngling, Pico della Mirandola (1463–1494), blev djupt gripen och satsade hela sin förmögenhet på att köpa skrifter om kabbalah. Han övertalade judiska rabbiner att förklara kabbalah för honom och översätta de gamla texterna. Han betalade sedan själv för den första tryckningen i Venedig av skrifter om kabbalah. Hans mål var att återfinna den gemensamma grunden för både judendom och kristendom och därmed blåsa nytt liv i en kristendom som enligt honom hade förtvinat. Mirandolas texter lade grunden till en kristen förståelse av kabbalah. En inte oviktig detalj är att Pico della Mirandola under flera år bodde hos Lorenzo il Magnifico i Florens och att en av ungdomarna kring matbordet i Palazzo Medici var den unge Michelangelo.

En tysk expert på hebreiska, Johan Reuchlin (1455-1522) inspirerades av Mirandola. I sin bok De artecabalisticalåter han en muslim, en jude och en kristen diskutera Guds natur. Den kristne erkänner att han har mycket att lära av de andra två. Reuchlin drev tesen att kabbalahgav en ny och bättre förståelse av treenigheten än vad kyrkan vanligen brukade tillhandahålla. Kyrkan blev inte förtjust och bannlyste Reuchlin i samma dokument som den bannlyste Luther. Detta hindrade inte nyfikenheten på kabbalahfrån att spridas bland kristna. Särskilt stort var intresset i två katolska ordnar: karmeliter och jesuiter. Kanske berodde det på att just dessa två ordnar lockat åtskilliga tvångsdöpta judar. De hade ofta problem med läran om treenigheten. I kabbalah fann de ett sätt att tala om Gud som gjorde treenigheten möjlig eftersom Gud fortfarande var EN.

Har kristna 2020 något att lära?

Kan vi kristna i Sverige år 2020 lära oss något av dessa judiska medeltida rabbiner? Vi grubblar ju näppeligen över varken de 613 mizvot eller de hebreiska bokstävernas siffervärde. Ändå tänker jag att vi kan lära oss tre saker.

1. Rabbinernas sökande efter Gud och deras längtan efter ett gudsmöte är blodigt allvar och ändå fullt av barnets lekfullhet med bokstäver och hisnande påhittade metaforer. Kanske finns svaret på livets största frågor inuti vår egen fantasi och inte i kyrkliga dogmer?

2. Rabbinernas teorier handlar alla om ömsesidighet. Gud är beroende av människan och människorna av varandra och av Gud. Allt är relation, så till den grad att även en liten handling kan förändra världen.

3. Det är genom våra fem sinnen vi kan erfara Gud. Den kunskap vi kan ha om Gud är den subjektiva erfarenheten av själva mötet. Och Gud vill att mötet ska äga rum, ofta.

Ingen av dessa tre punkter strider mot kristen tro. Alla dessa tre punkter är i högsta grad relevanta idag. Intressant nog strider de alla mot vår tids tro på objektiva sanningar, teoretiska resonemang och förnuftsbaserade slutsatser. Kanske säger oss detta något om varför många har svårt att idag blicka in i Guds rike, för dörren dit heter lekfullhet, nyckeln sinnlighet och dörrposten relation.

ULF LINDGREN

Originalartikeln innehåller bilder. Se PDF för dessa.