Artikel

Kyrkan och politiken om slagord och ideologiska grundbultar

”Om företrädare för Sveriges största kristna rörelse vill komplettera sin andliga verksamhet med samhällsdebatt borde de lära sig att argumentara som vi vanliga dödliga”. Det skriver Karin Pihl i Expressen den 20 juli 2017. I skottgluggen står Martin Modéus, biskop i Linköping. Samma dag har han nämligen i Dagens Nyheter skrivit kritiskt om den nya asyllagen. Karin Pihl kallar Modéus artikel för ”SM i självömkan”.

Det är inte lätt det här med kyrkan och politiken, med kyrkan och samhällsdebatten. Pihls resonemang grundar sig på att det finns ett slags normalitet i samhällsdebatten och den står icke-kristna människor för. Hon nämner Torbjörn Tännsjö. Grundat på ett igenkännbart språk, liknande argumentationsteknik och sunt förnuft pågår en seriös samhällsdebatt. Man kan visserligen ha olika åsikter, men villkoren för debatterna är ändå de samma. In från sidan med ett annat språk, annan argumentationsteknik och tro, icke förnuft, träder ”allt oftare”, som Pihl skriver, företrädare för kyrkan; präster och biskopar. Det är Karin Pihl kritisk till och hennes ledarkrönika bär rubriken ”Känslor är inte argument, präster”.

Röst i samhällsdebatten

Det finns mycket att vara kritisk till vad gäller Svenska kyrkan som röst i samhällsdebatten. Ärkebiskop Antje Jackélen framträder inte sällan som talesperson för Svenska kyrkans medlemmar på ett sätt som inte är förenligt med tanken på Svenska kyrkan som en stor och bred folkkyrka. På Kyrkokansliet finns en tjänsteman som kallar sig chefsteolog och det finns policymakare av olika slag med uppgift att utmejsla centralt beslutade åsikter i den ena frågan efter den andra. Så kan vi förstås inte ha det. En ärkebiskop bör skilja mellan vad som är egna åsikter, vad som är kyrkostyrelsens åsikter och vad som kan tänkas vara konsensus bland alla kyrkans mer än sex miljoner medlemmar. Vi som lever långt från de kyrkliga kanslierna ställer oss förstås frågande till legitimiteten i alla utspel och uttalanden. En luthersk kyrka kan, per definition, inte ha en chefsteolog.

Svenska kyrkan i samhällsdebatten är en historia lika lång som kyrkans. Ett slags nutida avstamp kan tas i ärkebiskop Olof Sundbys engagemang för Sydafrika. Sundby var en imponerande gestalt; till det yttre en traditionell kyrkoman, vänlig, konciliant, men hårt arbetande och inriktad på förändring. Jag kan inte förstå annat än att Sundby var tämligen konservativ. Men när han mötte förtrycket i Sydafrika rann ilskan till. Det var inte anständigt att behandla människor som gjordes under apartheid. Svenska kyrkan ägde aktier i ASEA och Sundby utmanade på bolagsstämman 1975 Marcus Wallenberg om situationen för anställda i Sydafrika.

Medierapporteringen noterar att ärkebiskopen var väl påläst i frågan. Bolagsstämman kunde inte vifta bort en teolog (B. Säve-Söderberg: Vår seger är också er. Sverige och befrielsekampen i södra Afrika, Atlas 2014, s. 167). Sundby vägleddes i sitt engagemang av ett starkt patos. Det var människovärdet som var satt ur spel genom apartheid.

Politiska ideologiernas ursprung

Går vi längre tillbaka i de politiska ideologiernas historia så finner vi att kyrkan och teologin spelat avgörande roll. De politiska ideologierna är sprungna ur kristendomen; ur kyrklig praxis och teologisk reflektion. Upplysningstiden är de moderna politiska ideologiernas födelsetid. Och upplysningen var inte anti-kristen, utan anti-katolsk. Upplysningen sprang fram ur en intern kristen teologisk diskurs.

I sin magistrala bok om reformationen skriver Diarmaid MacCulloch följande: ”…much of the Enlightment was not anti-Christian at all: it was able to alter Christianity and open it to ways of reformulating the questions and answers which made up Christian belief” och vidare att upplysningen var “an ally of Protestant Christianity as its supplanter” (D. MacCulloch: Reformation. Europe’s house Divided 1490-1700, Penguin 20014, s. 698). Upplysningen var alltså en möjliggörare så att kristendomen kunde överleva det moderna genombrottets många utmaningar. Och vid denna tid föds de politiska ideologierna. De är alltså kristna, del av en kristen diskurs. Kristendomen är själva klangbotten för all samhällsdebatt.

När MacCulloch beskriver kristen tro som frågor och svar i en enda lång räcka, i en intellektuell diskussion utan slut, så börjar vi närma oss något om vad som kan vara kyrkans fortsatta roll i samhällsdebatten. Låt mig därför ställa två grundläggande synsätt mot varandra. Det jag nu ska beskriva är själva grundbulten i de flesta ideologiska diskussioner. Det handlar om förhållanden mellan individen och det gemensamma.

I liberalismen har den lockianska naturrätten varit nyckeln till uppfattningen om relationen mellan individen och det gemensamma. Tanken är äldre än John Lock (d. 1704). Svante Nycander härleder idén till antiken (S. Nycander: Liberlismens idéhistoria, Studentlitteratur 2013, andra upplagan, s. 22) och ger följande definition: ”…staten har sitt ursprung i folket, är ansvarig inför folket och har inrättats för att bevara frihet och hela folkets lycka ” (s. 359).

Det andra synsättet

Det andra synsättet kommer från den politiska vänstertraditionen. Jag kallar den inte marxistisk. Efter läsningen av Sven-Eric Liedmans monumentala verk om Karl Marx väljer jag att följa hans linje att det är skillnad mellan Marx – ett prövande och sökande och idogt skrivande under decennier samtidigt som omfattande samhällsförändringar ägde rum – och den senare marxismen – i sin värsta form iscensatt i Sovjetimperiets bottenlösa förtryck.

Liedman skriver fram följande skillnad mellan liberalismens grundhållning och Marx syn på förhållandet mellan individ och det gemensamma. ”I den tradition som Hobbs och Locke inledde redan på 1600-talet kom individen först. Samhället byggde på en överenskommelse mellan individer som i princip när som helst kunde bryta sig lott ur gemenskapen i den händelse denna gemenskap inte gav dem vad de hade rätt att förvänta sig”. Sen presenterar Liedman det motsatta synsättet: ”…enligt vilken människan i själva utgångspunkten var social” (S-E Liedman: Karl Marx, Bonniers 2015, s. 164).

Där har vi den – den ideologiska grundbulten. Individen och det gemensamma. Kring denna fråga kretsar det mesta av ideologisk debatt om vi går på djupet. Är människan från början ett ”politiskt djur” (begreppet kommer från Aristoteles), alltså en gemenskapsvarelse, eller är människan från början ensam och först i andra hand någon som ingår kontrakt med andra om att bilda ett gemensamt samhälle av något slag? Men nyanserna i frågeställningen är många! Nycander skriver att ”den stat som bildas genom samhällsfördraget är begränsad, därför att dess uppgift är att skydda naturliga rättigheter” (s. 45). Liedman skriver skarpt mot ”den ansiktslösa kollektivism som kännetecknade Sovjetunionen” och talar om ”Marx karaktäristiska individualism” (s.165).

Både Nycander och Liedman ger tydliga referensen till hur kristendomen på olika sätt påverkat de tänkare de skriver om. Marx var jude, men inte utövande. Han beläsenhet var enorm och han rörde sig med lätthet i bibelns föreställningsvärld. Det är synd att Expressens Karin Pihl är så illa rustad för sin uppgift att skriva ledarkrönikor att dessa perspektiv så helt försvinner ur hennes synfält.

Finns det då något ”kristet” svar på frågan om individen och det gemensamma? Kan teologin lösa den grundläggande ideologiska konflikten? Knappast. Båda synsätten har djupa rötter i antiken och bibeln och har genom kristendomen förädlats in i vår tids ideologiska debatt. Kyrkan bär i sin tradition både idén om individen som skapad till Guds avbild och likhet och samtidigt idén om gemenskapen i form av kyrkan eller församlingen. Den gammaltestamentliga folkförsamlingen qahal blir kyrkans ekklesia. Kollektivet kyrkan bärs av individer. Paulus gifter ihop den gammaltestamentliga tanken på folket med den grekiska föreställningen om individen (om begreppen qahal och ekklesia se D. Mitternacht i avsnittet Paulus, hans församlingar och arvtagare i D. Mitternacht & A. Runesson: Jesus och de första kristna, Verbum 2006, s. 345).

Skydda människovärdet

Vad som därmed kan sägas är att kyrkan har en uppgift att skydda människovärdet. I vänstertraditionen hotas människovärdet av ansiktslös kollektivism. I liberalismen i en ”skit-i-andra-och-sköt-dig-själv”-attityd. Balansen mellan individen och det kollektiva har varit en ständig fråga för kristna. Paulus är redan nämnd. Exemplen kan göras fler. Munkordnarnas tal om det ensamma hjärtat (monos –därav munk) och samtidigt behovet av gemenskap. Reformationens betoning av individen (och det tyska!) framför det kollektiva (och romerska!). Kyrkans gemensamma gudstjänst och 1800-talets individuella bibelläsning (understödd av bibelsällskapens verksamheter). Taizés betoning av gemensamskapen i den öronbedövande individuella tystanden som funkar för unga senmoderna människors kristna praxis. Och så vidare.

Min slutsats är att kyrkan ska tala politiskt. Men vi måste tala bortom plakatpolitik och de enkla slagorden. Genom att kunna den kristna idéhistorien kan vi bidra till att hålla samhällets kollektiva minne vid liv. På så sätt kan vi skydda människovärdet, oavsett av vad det hotas.

Låt mig till sist säga något om den regeringskris som spelats upp under de sista dagarna i juli 2017 då den här artikeln vuxit fram. En it-skandal i Transportstyrelsen ledde till oppositionens krav på misstroendevotering mot tre statsråd. Den 27 juli valde statsminister Stefan Löfvén att ombilda sin regering. Dramat fortsätter.

Krisens orsak

Men vad är den djupast liggande orsaken till krisen? Niklas Ekdal skriver i Dagens Nyheter den 28 juli om ”tanklös outsourcing, porös statsförvaltning och svaga ministrar”. Och han fortsätter. ”Det handlar mer om kompetens än ideologi. I en tid av exploderande komplexitet och växande politiska åtaganden har statens kärnuppgifter tagit stryk”. Det är allvarligt. Och jag tänker att ordet ”porös” är centralt i Ekdals beskrivning. När allt färre människor delar en grundläggande etisk uppfattning, då händer sådant som sommarens it-skandal. Tidigare var denna grundläggande uppfattning kristet färgad. I ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle kan inte kristendomen tas för given. Men ett grundläggande etiskt kontrakt behöver vi likväl och det kan förstås formuleras även i ett samhälle som inte längre är endimensionellt kristet. Ty alla organsationer består av människor som samverkar. Det är individer som måste ta ansvar för att det gemensamma ska fungera. Om det etiska grundhållningen upplöses, blir porös, så är det fara å färde. En fungerande stat byggs av oförvitliga tjänstemän som vill andra gott och som värnar varje människas unika värde.

När Olof Sundby äntrade talarstolen på ASEA:s bolagsstämma 1975 hade han något viktigt att säga. Och kampanjen lyckades. Till sist föll aparthedisystemet i Sydafrika. Allt för många kansliskrivna uttaladen från Svenska kyrkan utan begriplig avsändare är oss icke värdiga.

MICHAEL ÖJERMO
Kyrkoherde i Täby