Artikel

Kyrkornas världsråd 1968 – ingen marxistisk kidnappning

Kyrkornas Världsråds generalförsamling i Uppsala sommaren 1968 öppnade kyrkan för samhället och för många i samhället öppnade den ögonen för kyrkan. Så här femtio år efteråt finns försök att sprida en bild att mötet stängde kyrkan för många, i och med att ”marxisterna” skulle ha tagit över och liksom kidnappat kyrkan.

För oss som var med de där åren är det en överraskande beskrivning. Visst fanns det en odemokratisk och elitistisk vänster i Sverige då, särskilt bland unga människor, men inte var det dessa som tågade in i Svenska Missionsförbundet, Svenska Baptistsamfundet och Svenska kyrkan. Det var fromma, ofta frisinnade eller socialdemokratiska men inte sällan värdekonservativa ungdomar med rötter i Konservativ Skolungdom eller ungdomar från KGF och FKG (den kyrkliga respektive frikyrkliga gymnasiströrelsen) och RKU (Riksförbundet Kyrkans Ungdom), som ville få påverka kyrkans utveckling, reflektion och tilltal.

Inte bara politiska aspekter

Det som för många markerar startpunkten för ”68 i kyrkorna” var alltså generalförsamlingen på Fyrishov i Uppsala. Så här i efterhand lyfts de politiska aspekterna fram, men jag tror man behöver minnas andra delar av mötet för att förstå dess verkan. För det första var detta de ortodoxa och reformatoriska kyrkornas första stora möte efter Andra Vatikankonciliet. Liknande frågor trängde på och man hade dessutom tillgång till konciliets reflektioner över frågorna. Plötsligt hade man från högsta auktoritativa håll i den romersk-katolska kyrkan ställningstaganden som ledde i gemensam riktning. De rörde både kyrkans djupaste teologiska frågor och frågor om förhållningssätt till det omgivande samhället. Det handlade exempelvis om förhållandet till judendomen och den begynnande uppgörelsen med ersättningsteologin, andra religioners förhållande till Gud och dialogens del av och förhållande till missionen liksom om en liturgisk förnyelse som betonade Gud mitt ibland oss istället för Gud bortom.  Allt fanns där i Vatikankonciliet – och på Uppsala 68.

De här åren bröt det fram en våg av psalmskrivande i Sverige. Meditation, retreat, andlig fördjupning börjar märkas. Det var inte en motrörelse till vad Uppsala 68 betydde utan en del av samma våg. Jag minns en artikel jag skrev i vår stiftsungdomstidning omkring 1970. Den hette Vägen utåt går inåt – eller om det nu var tvärtom. Båda delarna behövdes om kyrkan ska kunna bli och vara viktig för oss människor och våra liv. Samma kombination märktes också i Kyrkornas Världsråds eget arbete efter generalförsamlingen.

Det är lättare att göra nyheter av politik och uppenbarligen också lättare att skriva modern historia utifrån ställningstaganden mot rasism, stöd till befrielserörelser, ifrågasättande av ekonomiska ordningar eller överförsiktighet mot Sovjet, vars murkenhet och svaghet inte var uppenbar för just någon vid denna tid. Men ska vi ta vara på vår historia i kyrkorna får vi lov att se både vidare och djupare än så.

Unga in i kyrkan

Unga människor, påverkade av sextiotalets frihetlighet, kom påfallande snabbt att kliva in på de kyrkliga arenorna. För det fanns många skäl. Dels att de faktiskt hade idéer som de ville förverkliga, dels att många av dem (oss) fostrats i ett (utgående) folkrörelsesverige. Vi kunde skriva motioner, göra propositionsordningar och var vana vid tröga sammanträden. Dessutom var det, åtminstone i Svenska kyrkan, ett stort generationsskifte bland prästerna med många lediga tjänster. Församlingarna blev allt rikare och kunde anställa många fler än någonsin tidigare. På åttiotalet kom också utbyggnaden av stiftskanslierna och det man då kallade ”rikskyrkan”. Det blev lätt för dem som var födda på fyrtio- och femtiotalet att snabbt bli synliga på ledande befattningar. Även de förtroendevalda fick nya och synligare roller där det gavs plats åt en del av dem som präglats av sextiotalets kyrkotrender.

När det nu väckts en aggressivitet mot Svenska kyrkans utveckling av olika, sinsemellan oförenliga, anledningar, så funderar jag på vad som skulle varit annorlunda utan förändringarna som började på sextiotalet.

För det första hade en del av oss som kom att vara med, inte varit med. Det hade funnits andra arenor till vilka kallelsen hade känts starkare, för dem som ville vara med och förvalta och utveckla viktiga kristna grundvärden och praktiker.

För det andra tror jag att Svenska kyrkan hade varit än mer marginaliserad. Det framställs som att förändringarna i Svenska kyrkan är orsak till marginaliseringen. Jag tror alltså tvärtom. Det är också sällan de som saknar kyrkan från förr som är beredda att bära kyrkan.

För det tredje är jag tveksam till om vi kunnat avsluta statskyrkotiden. De i den vanliga politiken som drev ett skiljande var liberaler och frisinnade (i hög grad frikyrkliga) samt kommunisterna. I kyrkopolitiken såg det ungefär likadant ut. Det var alltså en mindre grupp.

I det aktiva kyrkfolket var det främst präster och andra som stördes av beslutet om kvinnliga präster som ville skilja kyrka och stat. Man ville inte att lekfolk skulle bestämma så tydligt i kyrkan, och särskilt inte de som man kallade ”politiker”.

Socialdemokratin hade på tjugotalet valt att försöka ha rådighet över statskyrkan, förr än att göra slut på den. Många som var emot ett skiljande var det för att de ville ha lekmannainflytande i kyrkan. Det tyckte man fungerade bra genom de politiska partierna.

Radikalt engagerade

Uppsala 68 visade att kyrkliga företrädare från olika håll kunde vara djupt och radikalt engagerade i samhällsfrågor utan att de behövde ha anknytning till statskyrkor. Tvärtom, de flesta av dessa såg en tydlig skillnad mellan stat och samhälle (då traditionellt ett borgerligt synsätt i Sverige). En kyrka måste kunna stå fri från den överhet man är satt att ge värderingar och kritisera, ansåg man. En kyrka som inte vågade lita på sina egna resurser, ekonomiska och legitimerande, var heller inte trovärdig. Ur detta växte kanske det nya landskap fram där skiljandet kunde bli verklighet.

Den processen är, vet vi, alls inte avslutad, även om de ”vanliga” politiska partiernas roll minskar i kyrkan och vi allt oftare se att partier i kyrkliga sammanhang står för andra åsikter än vad deras företrädare i andra sammanhang gör, till exempel i flykting- och invandrarfrågor.

Men vi är på väg. Och utan dessa förändringar hade kritik mot PK-kyrkan och allmänt ifrågasättande av kyrkans legitimitet kunnat ha mycket större bäring.

Någon marxistisk kidnappning var det knappast.

ANDERS WEJRYD
Ärkebiskop em, Svenska kyrkan