Artikel

Maktlöshetens mellanrum

”Om vi blir tagna… Lovar du att berätta vår berättelse? Lovar du att berätta så att folk får veta?” Hon är 18 år, klok, omtänksam och full av drömmar, mitt uppe i sin utbildning och hon är rädd. Hon är så rädd. Hennes blick möter min och jag svarar: ”Jag ska försöka, men jag hoppas att du får berätta själv.”

Det är mer än ett halvår sedan ovanstående ordväxling ägde rum och minnet är fortfarande tydligt. Det är svårt att värja sig i mötet med en ung människa som på unga människors vis är fylld med så mycket hopp, och som samtidigt inte har något hopp kvar och som till slut ställer frågan: ”Varför är mitt liv ingenting värt?”

Människor som lever som papperslösa, det vill säga människor som inte har laglig rätt att vistas i Sverige, har idag blivit en stor fråga. Det talas om att tusentals gömmer sig från myndigheterna, det talas om att Sverige behöver effektivisera för att se till att människor som fått besked om att de måste lämna landet också gör så, det talas om destruktiva skuggsamhällen och om potentiella terrorister. Jag ser och jag hör och jag tänker att det vi talar om är människor.

I mitt arbete som diakon i Malmö möter jag många av de människor diskussionerna handlar om. Det jag hela tiden får erfara är att det finns fler berättelser att berätta än de som hörs. Föräldrarna som oroar sig för hur deras barn ska få en framtid när det val de ser är mellan ett liv som gömda i Sverige och ett liv som gömda i sitt hemland; kvinnan som flyr från ett land som sägs vara tryggt, men som inte är det för den minoritetsgrupp hon tillhör; sonen som tar ansvaret för att föräldrarna ska få läkarvård och syskonen få gå i skola; den unge mannen som inte träffat sin familj på tio år och som inte vet om han kommer att få träffa dem igen. Alla bär de på berättelser. Alla vet de något om hopp och om den stora hopplösheten.

”Om vi blir tagna… Lovar du att berätta vår berättelse då?” Idag är jag tacksam för att jag inte lovade just det. Jag kan inte berätta någon annans berättelse. Den är inte min att berätta. Det jag kan göra är att dela erfarenheter av att möta och ta del av berättelser som sällan får höras. Det jag kan göra är att dela reflektioner och erfarenheter av att vara medmänniska och kyrka i mötet med människor som fått sitt utvisningsbeslut, och som trots detta väljer att stanna.

Mellan parallella världar

Vi sitter i ett rum. Jag, min kollega och familjen som vi under en tid fått lära känna. Mörkret börjar falla, men lamporna förblir släckta. Ingen har sagt något på flera minuter, men tystnaden ljuder av rädsla och frågor. ”Vad kommer att hända? Tänk om vi blir hittade? Finns det inte något vi kan göra?” Ångesten i rummet går nästan att ta på. Här och nu finns det inget som någon av oss kan göra för att förändra. Det finns ingenting att säga. Vi kan bara sitta här i tystnad.

”Polisen befarar växande skuggsamhälle” är rubriken för en artikel i Svenska Dagbladet från den 7 mars 2017. Jag tänker att just ordet skuggsamhälle eller parallellsamhälle, som också nämns i artikeln, är adekvata beskrivningar. Att finnas nära människor som lever gömda är för mig som att gå mellan två parallella världar: Den synliga världen där det finns lag och ordning, där människor lever och rör sig öppet och som de flesta av oss känner till. Och så den värld som egentligen inte ska finnas, den värld som inte är öppen, den värld där människor gömmer sig. Den ena världen är också min. I den andra hälsar jag bara på. Jag behöver inte gömma mig, om ingenting exceptionellt händer behöver jag inte vara rädd när jag rör mig ute, de problem jag har är vanliga problem som de flesta har. Genom mitt arbete har jag tillträde till skuggvärlden. Det betyder inte att jag fullt ut kan förstå hur det är att leva i den. Inte desto mindre påverkas jag av rörelsen mellan de båda världarna.

Lever som skuggor

När jag sitter tyst i det dunkla rummet känner jag sorg över att det finns människor som lever som skuggor utan att se någon annan utväg. I rummet drabbar maktlösheten mig. När det inte går att förändra, finns det då något hopp? När jag så stiger ut i min egen verklighet igen är dessa känslor svåra att skaka av sig, och jag börjar undra: När jag, som diakon, möter människor som lever gömda bidrar jag då till något som är destruktivt? Leder min närvaro till att skapa ett hopp som är förgäves? Bidrar jag till ett parallellsamhälle eller en skuggvärld som inte är bra för någon? Samtidigt tänker jag att människor som lever utanför det accepterade samhället inte är någon ny företeelse och att det är just här, i mellanrummet mellan de båda världarna, som kyrkan har en viktig roll.

I en artikel i Svensk Kyrkotidning (2016/3) lyfter Jesper Blomberg fram olika aktörsroller i arbetet med utsatta EU-medborgare. Blomberg beskriver hur den kommunala aktörsrollen är bunden av de mallar som finns för hur vi organiserar vårt samhälle, hur den idéburna aktörsrollen i det närmaste helt allierar sig med den utsatta gruppen och hur den religiösa aktörsrollen befinner sig någonstans mittemellan. Inom den religiösa aktörsrollen ryms, enligt Blomberg, möjligheten att se både individen och strukturen runtomkring och därmed att ”föra en dialog mellan flera parter för att öka förståelsen för allas argument och definitioner”. Detta är också min erfarenhet och jag tror att denna möjlighet formas i det jag vill kalla maktlöshetens mellanrum.

Jag har inte makten att ändra ett utvisningsbeslut. Det finns sällan något jag kan göra som förändrar det omöjliga i situationen för den som lever gömd. Det är svårt att sitta tyst i ett rum fyllt av ångest och frågor utan att säga något om att det ordnar sig, men när jag sitter tyst tar jag situationen på allvar och får dela det som är. Att inte ha makt gör även att jag som representant för kyrkan får tillträde också till andra arenor, och jag kan följa med till Socialtjänsten eller till det svåra mötet hos Migrationsverket som stöd. Maktlösheten skapar ett mellanrum mellan det synliga samhället och skuggsamhället där det finns en rörelsefrihet och ett handlingsutrymme att ta tillvara människors rättigheter. Kanske är det, paradoxalt nog, till stor del maktlösheten som ger kraft till förändring. För ibland finns det lösningar. Ibland leder hänvisningen till juristen, telefonsamtalet till Socialtjänsten eller överklagandet till verklig förändring. Och även när ingen synlig förändring sker är jag övertygad om att den delade maktlösheten gör skillnad. När jag och min kollega sitter tysta med familjen som lever i skuggsamhället delar vi för en stund deras verklighet och i den stunden blir den verkligheten synlig för oss, och mellanrummet mellan de båda världarna minskar.

Det av Gud givna människovärdet

Det är fredag eftermiddag i slutet av november. Han sitter hopsjunken på stolen och skrapar med foten i golvet, en tår rinner nerför kinden. ”Jag har berättat allt, men ingen tar mig på allvar. Varför är jag så värdelös?” Det blir en paus. Jag vet inte vad jag ska säga, men till slut säger jag: ”Här är du viktig. För oss är du viktigare än du kan förstå.”

”Gör din fot ont? Är det säkert att du är okej? Jag kan bära din väska.” Det är sommar och vi befinner oss på en landsväg utanför Karlskrona. Jag ler och förklarar att allt är fint och att jag nog ska klara att bära min väska själv. Tidigare samma morgon har jag mött upp en grupp bestående av ett tjugotal ensamkommande ungdomar, ett äldre par från trakten och en handfull unga aktivister, för att vandra en dag med Asylstafetten 2017. Tillsammans vandrar vi för en human asylpolitik och säkra flyktvägar. Den unge mannen berättar om länder han passerat på sin väg till Sverige och om sin familj som han saknar. Samtalet byter karaktär när någon frågar vad det som växer på fältet vi just går förbi heter på svenska. ”Det ser ut som råg”, svarar någon annan och en lång stund handlar samtalen om växter och om att lära sig språk.

Människorna och platserna må skilja sig åt, men liknande situationer uppstår hela tiden. Ibland delar vi sorgen och rädslan, ibland glädjen. Ibland är det jag som försöker stötta med det jag kan, ibland är det jag som erbjuds stöd. Vad det handlar om är möten människor emellan och jag tror att det som sker i dessa möten är något av det viktigaste som finns: Vi påminns om vårt människovärde.

Jag drabbas ofta av känslan av maktlöshet som följer av att inte kunna förändra eller hitta lösningar. Samtidigt tror jag att det är just den känslan som gör att jag kan stanna i att vara en medmänniska som lyssnar utan att bedöma och som gör att jag kan vara en medmänniska som möter i ögonhöjd. Ingen människa skulle behöva känna att hon inte är någonting värd och jag tror att kyrkans budskap om det av Gud givna människovärdet är en möjlighet att se, bekräfta och värna människan på ett sätt som få andra aktörer kan. Jag tror att det är så enkelt och så  svårt som att stanna kvar och dela det som är, antingen det handlar om saknaden efter nära och kära, eller rågen som svajar i vinden. Det leder kanske inte till att situationen i sig förändras, men det låter människan bli sedd som en helhet, och i den helheten finns livskraft.

Ärlighet och avsked

Vi har hela tiden vetat att det skulle komma en tid av avsked och sorg. Vi har pratat om det i arbetslaget liksom för att förbereda oss. Samtidigt har jag skjutit det ifrån mig. Jag har inte velat tänka på att många av de människor jag lärt känna till slut kommer till en punkt när de måste lämna Sverige. En del av tvång, andra av egen fri vilja. Nu har det börjat hända. Någon har gripits av gränspolisen. Någon annan har bestämt sig för att söka sig vidare av rädsla för att bli hittad. Både församling och arbetslag påverkas när människor som varit en del av vårt sammanhang försvinner.

Att stanna kvar och dela det som är, innebär att jag försöker vara öppen för de människor jag möter. Den öppenheten gör att avskeden blir smärtsamma och inom mig kan jag känna impulsen att vilja hjälpa mer än vad jag egentligen har möjlighet till. För mig är det därför viktigt att inte stå ensam. Utan samverkan med kollegor och med andra aktörer som arbetar med liknande frågor skulle svåra situationer bli ännu svårare. Utan handledning skulle det vara svårt att hålla de så viktiga gränserna, att orka lyssna och ta på allvar. Och för mig skulle det utan handledning vara omöjligt att våga vara ärlig och säga att ”nu tror inte heller jag att det finns några lösningar kvar”. Även ärligheten är en del i att dela det som är och jag tror att vi som befinner oss i maktlöshetens mellanrum har ett ansvar i att inte bygga upp falska förhoppningar. Det är en utmaning att stanna kvar i hopplösheten och att inte falla för frestelsen att säga ”det ordnar sig nog”. Det är en utmaning att låta smärtan i vanmakt och avsked kännas, men jag tror att smärtan jag känner också ger en signal om att människan framför mig är viktig. Och jag vill tro att det gör skillnad.

Våra gemensamma berättelser

I diakonens vigningslöften står bland annat att diakonen ska ”stå på de förtrycktas sida och uppmuntra och frigöra Guds folk till det som är gott, så att Guds kärlek blir synlig i världen.” Ofta upplever jag att det är tvärtom. Jag upplever att det är de människor jag möter som inspirerar mig och lär mig om livet och som visar mig att Guds kärlek finns hos oss här och nu. Fler har gjort samma erfarenhet. I En tid av möten presenterar Kristina Hellqvist och Andreas Sandberg en studie av arbetet med asylsökande och nyanlända i Svenska Kyrkans församlingar 2015-2016. I ett enkätsvar skriver en informant: ”Ibland är det inte så givet vem som ger och vem som får något tillbaks”, och författarna beskriver hur det i nästan alla intervjuer finns berättelser om den ömsesidighet som finns i mötet mellan människor (s. 140).

En försommarkväll, på en lägergård i norra Skåne påminns jag om betydelsen av denna ömsesidighet. Vi är en stor grupp och de flesta i gruppen har kommit till Sverige från Afghanistan eller Iran. Under dagen har vi varit ute på pilgrimsvandring och tillsammans har vi besegrat uppförsbackar, snåriga buskage och värme som gjort oss törstiga. Nu delar vi minnen från dagen och jag får höra berättelser om att hjälpas åt, om att dela vatten med varandra och om hur lätt vi glömmer det vackra runt omkring oss när vi möter svårigheter. Någon påpekar att det är en bra bild för hur det kan vara i livet: Det som är svårt och smärtsamt får oss att missa det goda som händer oss. Flera av oss uttrycker tacksamhet och rörelse över dagen vi fått dela med varandra.

Jag kan inte berätta någon annans berättelse, men som människor skapar vi gemensamma berättelser, berättelser som ibland är just vad som behövs för att ge hopp.

CHRISTINA OHLSSON
Diakon
Heliga Trefaldighetskyrkan
Svenska kyrkan Malmö

Artikeln innehåller litteraturlista – se pdf.