Artikel

Med anledning av döden eller med anledning av livet

Hur har svenska präster löst uppgiften att tala vid begravningar? I denna artikel beskriver Jan-Olof Aggedal hur prästernas förkunnelse i griftetalet förändrats över tid med särskild tonvikt på de senaste femtio åren.

”När vi lämnade kapellet hade vi en gnagande känsla av att prästen hade använt sitt tal många gånger och att han skulle göra det många fler gånger”, berättade en anhörig i en av mina undersökningar. Vid en annan begravning uttryckte sig en anhörig så här: ”Prästen såg på mig, som om hon bara talade till mig. Det var så personligt på något sätt, när hon talade om Gustav och om Gud och evigheten. Hon trodde på vad hon sa.”

Att som präst möta sörjande vid en begravningsgudstjänst är bland det svåraste, men samtidigt bland de viktigaste uppgifterna i prästtjänsten. Vid begravningen har prästen att genomföra såväl en liturgisk som pastoral funktion i vilken ligger både en förväntan från kyrkan och en förväntan från de sörjande. Kyrkans stora förväntan på prästerna är att de ska gestalta varje begravning så att den upplevs personlig och ger hopp utifrån påskens budskap om Kristi uppståndelse.i När begravningsgästerna hade en gemensam referensram, som gjorde åtminstone en del av kyrkans verbala och liturgiska språk förståeligt, var prästernas uppgift lättare än i det moderna samhället med dess pluralistiska referensramar. Ofta ställs prästen inför en dubbel lojalitet, å ena sida finns de anhörigas önskningar och å andra sidan kyrkans rit och tradition som ibland gör att prästen hamnar i konflikter. Att balansera på gränsen så att man inte sviker sin kallelse att vara kyrkans präst samtidigt som man möter de sörjande i deras önskningar och förväntningar är en själavårdskonst. När präster och anhöriga i några olika nordiska undersökningar tillfrågats om hur de ser på prästens funktion vid begravningen framkom att prästerna såg som sin primära uppgift att förkunna Gud, medan de anhöriga menade att prästens primära uppgift var att låta minnet av den döde bli levande. Prästerna såg Gud som subjekt vid begravningen medan de anhöriga menade att den döde eller de själva vara subjekt. Präster vill något annat än att vara med som utsmyckning eller för att hålla ett vackert griftetal som ”helgonförklarar” den döde och predestinerar henne till ett liv ”där rosor aldrig dör”.

Kasus

Hur har svenska präster löst uppgiften att tala vid begravningar?

I svensk tradition är griftetalet ett av prästen fritt komponerat tal varför kyrkohandboken inte ger någon anvisning om vad griftetalet ska innehålla eller hur det bör utformas. Som teolog och själavårdare är det prästens uppgift att i griftetalet formulera trostolkningar som kan hjälpa åhörarna att leva vidare i sorgen och tyda sina liv. Därför ska griftetalet, som Svenska kyrkans biskopar skriver, vara: ”riktat till de närvarande och ge ett bibliskt förankrat budskap inte endast om livets korthet och förgänglighet, utan även om det kristna hoppet, de dödas uppståndelse och ett evigt liv. Griftetalet formuleras som ett personligt tilltal och ansluter till den avlidnas livsväg och den aktuella situationen”. Först i och med Kyrkohandboken 1986 blir griftetalet ett obligatoriskt moment men har frekvent förekommit under hela 1900-talet. Under denna tid har kasus på lite olika sätt påverkat griftetalens utformning.

Evangelisk betraktelse

Vid seklets början var idealet för griftetalet en evangelisk betraktelse där det eskatologiska hoppet var centralt. En stark åtskillnad gjordes mellan biografi och evangelisk predikan, som skulle vara en tydlig kristen betraktelse. Ämnet för denna betraktelse formulerades i regel utifrån den dödes livsöde, vilket tolkades genom lag och evangelium. Även om griftetalet inte behöver följa de formella och retoriska regler som predikan ofta följde var i regel griftetal vid denna tid uppbyggda till form och innehåll som kortare predikningar. Den gamla formen av likpredikningar förekom fortfarande dock främst vid framstående personers begravningar. Oloph Bexell menar att Oscar Quensels klassiska lärobok Homiletik, omtryckt i tre upplagor mellan 1894 och 1910, påskyndade likpredikans avskaffande. Quensel pläderade för att griftetalen skulle utformas enklare och kortare som ”evangelisk frälsningsförkunnelse i anledning av en viss kasus inom församlingen”. Vid denna tid förutsatte man att kristen tro fanns bland dem som lyssnade eller i vart fall att åhörarna förstod kristen terminologi. Ännu var det vanligt att griftetalen hade en tydlig memento mori-undervisning för att påminna åhörarna om livets korthet och förbereda dem på sin egen död. Mer eller mindre tydligt, beroende på prästens kyrkliga inriktning, undervisades strängt och allvarligt om domens dag. På 2000-talet förekommer nästan ingen förkunnelse om domens dag eller om ”den dubbla utgången” i betydelsen att människan efter uppståndelsen antingen får ett evigt liv tillsammans med Gud eller en evig död utan gudomlig gemenskap.

Biografi och textutläggning

Utvecklingen av griftetalen under första hälften av 1900-talet var påtagligt påverkad av världsläget med de två världskrigen, ransoneringar och andra umbäranden. Även om källmaterialet är litet från denna tid, kan man urskilja en grupp präster som fokuserar på den dödes person och livsgärning och en annan grupp som primärt låter griftetalet vara en bibelutläggning. Från denna tid kommer även bruket att i början av griftetalet läsa upp den dödes biografi, från födelse till död, så som den framkommer i kyrkobokföringen ibland kompletterad med den dödes intressen. Ibland finns i griftetalen en sakramental prägel där den dödes liv beskrivs och tolkas utifrån kyrkans liv (dop, konfirmation, nattvard, vigsel och kyrkogång). Inte sällan nämndes dop-, konfirmations- och vigselpräst med namn och vilket bibelord som finns i den dödes konfirmationsbibel. Detta bibelord eller markerade psalmer i den dödes psalmbok användes frekvent som utgångspunkt för griftetalet. Dessa griftetal var kasuellt formade textutläggningar. Vid slutet av 1990-talet hade användandet av den dödes bibelord från konfirmationen i griftetalet nästan helt fallit ur bruk. Vanligt var dock att prästerna använde cirka en tredjedel i början av griftetalen för att teckna minnet av den döde, men nu inte utifrån kyrkobokföringens notiser utan utifrån vad som framkommit i begravningssamtalet med de närmast anhöriga. Erfarenheten av begravningssamtalets betydelse för att kunna formulera ett griftetal för den enskilda begravningsgudstjänsten växer sig stark.

Trösta

Från mitten av 1980-talet började känslorna allt mer ta plats i griftetalen för att kulminerar kring millenniumskiftet. Framträdande var att många präster uppehöll sig vid människors reaktioner på sorgen och stannade kvar i talet om känslor utan att förmå sig att gå vidare med att formulerar kristna trostolkningar. Under denna tid tycks det finnas en rädsla hos prästerna att formulera vad kristen tro har att säga om sorgen, ensamheten, tomheten, skulden, besvikelsen, vreden och rädslan. Språket tangerar det psykologiska språket, kanske påverkat av en tid då självhjälpsböckerna hade sina glansdagar. Fortfarande är känslorna viktiga i många griftetal, men nu används talet om känslor, upplevelser och minnen som utgångspunkt för att tolka livet, döden och evigheten. Den existentiella situation samspelar i dagens griftetal allt mer med den trostolkning som prästen väljer att formulera.

Om 1980-talets griftetal handlade om att känna sorg och få tröst uttryckt i inomvärldslig omsorg handlar det begynnande 2000-talets griftetal om tröst och hopp såväl här och nu som i evigheten. Förskjutningen mot såväl ett immanent som transcendent perspektiv är tydligt. Få är de griftetal som i dag har ett antingen eller perspektiv.

Personliga

Griftetalen på 2000-talet har blivit kortare och mer personliga samtidigt som den kristna trostolkningen åter har blivit tydligare. Den genomsnittliga tiden för ett griftetal är nu sex till sju minuter även om det finns de som varar femton minuter eller mer samtidigt som de riktigt korta griftetalen, under fem minuter, tycks öka. Generellt talar präster med kort tjänstgöringstid kortare än präster med lång tjänstgöringstid.

För att kunna formulera ett personligt griftetal behöver prästen ha haft en god kontakt med de anhöriga. Begravningssamtalet är förmodligen i dag den enskilt viktigaste komponenten för prästen i förberedelserna av griftetalet. Till detta kommer naturligtvis god kännedom om människors sorgereaktioner och den evangelisk-lutherska trostolkningen av liv och död. När prästen kan adressera sitt griftetal till den närmaste familjen blir prästens anknytningar till den döde i samspel med begravningssamtalet och trostolkningen mer personlig, ibland nästan privata. Ju fler av gruppen övrig släkt, vänner, arbetskamrater, grannar och bekanta som är närvarande desto mindre personligt är griftetalet, vilket tyder på att prästerna då gör avvägande av vad som är rimligt att berätta när den större gruppen lyssnar. Hur en präst predikar hör alltså samman med för vem man predikar. Så har det inte alltid varit. För hundra år sedan följde man ofta en given tradition för hur en likpredikan, senare ett griftetal, bör vara disponerat. Med tiden tycks präster hittat sina egna modeller samtidigt som vissa mönster, som jag här försökt visa, har varit mest frekventa.

Själavård och förkunnelse

Utvecklingen under 1900-talet har gått från förkunnelse om dödens allvar och evighetens hopp över tröstande av åhöraren till ett samspel mellan åhörarnas existentiella situation och evangeliets förkunnelse om dödens allvar och evighetens hopp. Eller annorlunda uttryckt skulle man kunna beskriva utvecklingen; från förkunnelse över terapi (eller i bästa fall själavård) till både ock, själavård och förkunnelse.

Trots tendensen att begravningarna blir mer och mer personliga, nästan privata, och att merparten av åhörarna har svaga eller inga kristna referensramar verkar det som om prästerna i sina griftetal åter vågar vara tydliga med att de och kyrkan förkunnar ett budskap om dödens allvar och evighetens hopp. Skillnaden mot för hundra år sedan är att kasus då uppfattades som döden, i dag uppfattas kasus som den dödes person och liv.

JAN-OLOF AGGEDAL
TD, kontraktsprost i Lunds stift

* Artikeln bygger på såväl författarens egen som andras forskning och på åtskilliga samtal med präster vid fortbildningar runt om i Norden. För en djupare studie se Jan-Olof Aggedals doktorsavhandling Griftetalet mellan trostolkning och livstydning. En pastoralteologisk studie (Lund 2003).

Den tryckta versionen av texten innehåller fotnoter. Se PDF:en för dessa.