Artikel

Nathan Söderblom – ärkebiskopen som kommer ut i värmen

Denna artikel av Antje Jacklén är manus till ett föredrag som hölls i Uppsala 8 november 2014 vid symposiet för 100-årsminnet av Nathan Söderbloms ärkebiskopsvigning.

Vissa dagar går jag mer än en gång mellan Ärkebiskopsgården och Kyrkans hus. Varje gång kan jag då titta på Bror Hjorths Söderblom-staty. Utanför ärkebiskopsgårdens mur står den store ärkebiskopen Nathan Söderblom och ser utöver Odinslund där han en gång i tiden talade till skarorna. Fast, så mycket som hans talekonst och övriga bedrifter har lovordats även internationellt, är det lite märkligt att statyn är så påfallande liten. Den söderblomstaty som står utanför Haus Hainstein i Thüringen är till exempel bra mycket större! Var det den svenska jantelagen som var i farten här? Söderblom vore inte den enda svensken som är mer uppskattad utomlands än hemma.

Oavsett detta finns ytterligare en uppförsbacke för detta jubileumsfirande: Nathan Söderblom tillhör den historiskt sett privilegierade gruppen vita män. Kan man hålla ett sådant symposium utan att osynliggöra dem som också borde lyftas fram? Visst! Det finns även idag många anledningar att lära känna Nathan Söderblom och hans gärning bättre. På senare tid har ny litteratur belyst även föga kända sidor hos honom och hans familj. Jonas Jonsons nya biografi, Dietz Langes ingående studie och Omi Söderbloms fascinerande bok om Nathan och Annas äldsta son Helge hindrar oss från en schablonmässig idolporträttering. En sådan leder paradoxalt nog alltid till att en förebild till sist blir ointressant och bortglömd.

Ärkebiskop för en kyrka i fritt fall?

När Nathan Söderblom den 8 november 1914 vigdes till ärkebiskop möttes han av en rad utmaningar. Från flera håll ifrågasattes kyrkans relevans och det fanns fog för talet om en kyrka i kris. (Inom parentes sagt är väl talet om kyrkans kris något av det mest beständiga vi har i kyrkohistorien – och så ska det nog vara. En kyrka som följer sin Herre kan inte annat än att vara en kyrka i kris. Det är den självbelåtna och bekväma kyrkan som vi ska frukta, inte kyrkan i kris.)

Nationalismens ödesdigra triumf och första världskrigets utbrott satte sin del av scenen. Nog var det i det läget bra för Svenska kyrkan att få en ledare som hade hyst hemkänslor i tre länder och som i unga år fick en duvning i amerikansk frimodighet både när det gäller tron och det sociala livet. Förutom ett Europa i brand fanns både politiska och intellektuella utmaningar: Dels den så kallade sociala frågan – den allmänna fattigdomen och därmed förstås relationen till arbetarrörelsen, dels den vetenskapliga frågan – närmare bestämt betydelsen av geologin och evolutionsbiologin för teologin.

Om kyrkan och arbetarrörelsen

Utvecklingstanken som 1800-talet hade ristat in med stora bokstäver i västerlandets idéhistoria hade tidigt fått en existentiell belysning hos Söderblom. ”Varat gripes ej i vila”, blev hans slutsats 1899. ”Varat gripes i vardande, börande …: livets mening lyser fram endast för den spänstiga viljans och det längtande hjärtats syn.” Det som här skulle kunna framstå, nästan nietzscheanskt, som den starkes förhärligande får dock sina proportioner genom den kristna teologin: ”Över de andra krafterna i utvecklingens kamp står den lidande rättfärdighetens tålamod”. Här skymtar korset! Söderblom kände av krocken mellan naturromantik och kampen om tillvaron, mellan idealism och socialrealism, om man så vill. Med ytterligare ett citat ur talet från 1899: ”Goethes och Tegnérs harmoniska mänsklighet stod sig slätt i ljuset av Kierkegaards och Ibsens röntgenstrålar. Humanitetens klara luft svärtades av stenkolsröken, dess jubelsång överröstades av knot och kvidan från industrialismens grottekvarn.”

Så formulerade han sig allt medan Svenska kyrkan förlorade kontakten med arbetarrörelsen. Enskilda präster gjorde visserligen ett exemplariskt socialt arbete, men kyrkan i stort saknade förmåga att lyssna och tala till arbetarna. Motståndet mot arbetarrörelsens krav och mot den kommunala rösträtten var starkt, också i kyrkan. Biskopen i Karlstad J A Eklund till exempel var kritisk till den ”kärringrevolution” som han ansåg den kommunala rösträtten vara ett exempel på. Söderblom uppfattade tidigt allvaret i den sociala frågan och även i sitt herdabrev diskuterar han hur kyrkan ska väcka det sociala samvetet i hela samhället. Trots ett svårt utgångsläge lyckas han till sist vinna arbetarrörelsens förtroende. Om staten övertar sociala uppgifter är det en seger för evangeliet, hävdade han. “Han förenade kulturkonservatism med arbetarvänlig antisocialism”, som Jonas Jonson uttrycker det.

Vetenskapens betydelse för teologin

Insikterna från 1800-talets stora naturvetenskapliga framgångar höll alltjämt på att sjunka in under Söderbloms tid. Särskilt hårdsmält var de enorma tidsperspektiv som den nya geologiska forskningen hade öppnat och utvecklingslärans syn på livets framväxt.

Fram till Charles Darwin hade den kristna världen i stort sett läst mänsklighetens historia som en sammanhållen släktkrönika – en dokusåpa som sträcker sig över några tusen år, från begynnelsen med Adam och Eva genom allehanda intriger fram till nuet. Nu sprack den berättelsen plötsligt, med intellektuell förvirring och emotionell hemlöshet som följd: några tusentals år blev med ens till miljoner och miljarder år. Historiens konturer upplöstes. Efter Darwin framstod livets utveckling som en lång process, präglad av slumpmässiga förändringar, anpassning och naturligt urval. Livsformerna hade inte skapats fixa och färdiga utan utvecklats över tid och rum. Och människan var inget undantag. Det är klart att en sådan omvälvning gjorde något med människans självkänsla. Det anstötliga var egentligen inte så mycket det att människan delar förfader och förmoder med aporna eller att livets början inte ägde rum exakt som beskrivs i Första Moseboken. Det som satte mänsklighetens självkänsla i gungning var att världens och (det mänskliga) livets ursprung försvann i en odefinierbar dimma.

Än idag har vi svårt att förstå de enorma tidsperioder det är tal om när det handlar om världen och universum. I förhållande till den konkreta upplevelsen av mänsklig livslängd förblir talet om miljoner och miljarder år ohjälpligt abstrakt. På ett annat sätt kunde utvecklingsläran däremot skapa en ny närhet. Den förmådde att åter föra oss närmare vårt naturliga ursprung och den enhet med resten av naturen som arvet från Descartes och Kant hade fjärmat oss från. Att odla en levande insikt om detta samband har kommit att bli alltmer betydelsefullt inte minst i dessa de ekologiska utmaningarnas tid.

Inför skiftet från 1800- till 1900-tal beskrev Söderblom förståelsen av det mekaniska natursammanhanget som uppfinningarnas uppfinning. Hans egen reception visar dock prov på dialektik: å ena sidan ger denna upptäckt ny frihet och nytta genom att den ger människan makt över naturen, å andra sidan skapar den mekanistiska världsbilden en ny fångenskap. ”Glädjen över detta universum förvandlades till andens ångest i det döda världsmaskineriets tvångströja, till hans stönande trötthet i mamons slavgård.”

I denna brytningstid kunde det framstå som naturligt att vilja begränsa naturvetenskapens inflytande och kontakt med teologin. Medvetet eller omedvetet blir resultatet att tro och vetande ställs mot varandra. Söderblom gick den motsatta vägen. Hans övertygelse var att det aldrig kan bli för mycket vetenskap. I forskarna såg han goda företrädare för det allmänna prästadömet: plikttrohet, sanningssökande, ödmjukhet. ”Gottköpssnillrikhet och pösande obskurantism, som sätta sig till doms över vetenskapens förment prosaiska eller farliga värv, torde vara föga värdiga att lossa skoremmen på dess ärliga arbetsmän.”Den teologiska reflektionen tål naturvetenskapliga forskningsrön och gudstron blir inte mindre ju mer vi vet om världens beskaffenhet. Eller med ännu ett citat: ”Vår kyrkliga bekännelse är ej ett stängsel, som ej släpper oss för långt på vetandets mark”.

Det finns därför heller ingen anledning att vara rädd för den vetenskapliga utforskningen av tron. Söderblom igen: ”När jag känt mig tvehågsen eller orolig inför analys som syntes upplösa till intet fakta, väsentliga för min kristna Gudstro, har jag städse funnit, att felet var ej hos vetenskapen själv, utan ett fel mot vetenskapens verkliga anda, brist på sinne för verklighet, för människors egentliga liv. Därför kan jag tryggt … säga …: Ej mindre vetenskap utan mer vetenskap, djupare verklighetssinne, allvarligare granskning, ty då kommer ny klarhet och med ny ödmjukhet styrka.”

Liksom förhoppningsfulla fysikstudenter i början av 1900-talet fick höra att det inte var lönt att läsa fysik – det fanns inte så mycket nytt att upptäcka, allt var i stort sett gjort, trodde man – fick även teologistudenter höra att det knappt var lönt, att kyrkan höll ju på att dö, trodde man. Men så blev det inte. Fysikerna fick mycket nytt att bita i genom Einsteins relativitetsteorier. Teologerna fick mycket nytt att bita i genom sönderfallet av de nationalistiska tornbyggen, ända tills de efter 1945 fick värka fram svar på frågan hur man kan tala om Gud efter Auschwitz.

Allt detta kunde förstås inte Söderblom veta när han i början av förra seklet talade till de teologie studerande vid Uppsala universitet. Då var bilden att religion var på nedåtgående och kyrkan i fritt fall. Ledande socialdemokrater som Hjalmar Branting menade att religion inte behövde bekämpas, för i takt med de mänskliga framstegen skulle den växa bort av sig själv. Det räckte med att betrakta religion som privatsak så skulle den tids nog självdö. Inget lysande scenario för blivande präster således. Så här inledde Söderblom sitt tal till studenterna:

”Ni får, mina herrar [just det, bara herrar då] i denna tid höra många beklaganden. Jag måste lyckönska er. Man beklagar er därför att ni tjänar en förment utlevad sak, kristendomen, eller … för att ni tjänar en utlevad kyrka.” Mycket av trons och kyrkans språk förstås inte längre, och okunnigheten förkastar hellre det den inte förstår än att den kämpar lite för att förstå, menar Söderblom.

Och så skickar han med studenterna några goda råd för hur de bör uppträda: ”allas tjänare men ingens träl: … fria från all byråkratisk stelhet – ty är du för stor för att befatta dig med den minste, är du för liten för att vara präst.” Även det gäller än. Är du för stor för att befatta dig med den minste, är du för liten.

Motstånd kommer ni att möta, hävdar Söderblom, men: ’Ni har en bundsförvant hos varje människa, ni äger en hemlig förtrogen i varje människohjärta.’ En allierad i varje människa: den människosynen förverkligades i hans ekumeniska strävanden och i hans öppenhet för Guds uppenbarelse även i andra trostraditioner.

Också i vår tid lever talet om kyrkans kris och religionens våda. Till för inte så länge sedan florerade uppfattningen att ju mer moderna vi blir, desto mindre roll spelar religion i våra liv. Tvärtemot dessa förväntningar var det sekulariseringstesen, inte religiositeten, som tynade bort. Det visade sig att ett sekulariserat Europa var det globala undantaget och att inte ens Europa var så genomsekulariserat, när allt kommer omkring.

Ekumeniken vidgas

”Det finns en levande Gud och jag kan bevisa det genom religionshistorien” – dessa ord sägs vara några av Söderbloms sista. De visar i så fall på hans genuina nyfikenhet inför olika traditioner och uttryck för gudstro. Ändå är det för sitt arbete med den inomkristna ekumeniken som han främst är ihågkommen. Han var övertygad om att kyrkorna hade en viktig roll att spela i fredsarbetet. Då, för hundra år sedan, när första världskriget just hade börjat, hoppades han att kyrkornas nätverk skulle kunna mobilisera miljontals människor som skulle ställa sig bakom ett kärlekens och fredens budskap. Idag vet vi att den tidens starka nationalism segrade över den kristna samhörigheten. Vad värre är, mindre än på länge kan vi idag vara säkra på att detta inte händer igen!

På den tiden berörde arbetet för fred i första hand den kristna världen. Därför fick Söderbloms interreligiösa intresse stanna på skrivbordet så att säga. Idag är det inte längre möjligt att välja mellan inomkristen ekumenik och religionsteologi. Vi behöver bådadera. Som den ekumeniske teologen Hans Küng har uttryckt det: ”vi får ingen fred mellan nationerna om vi inte har fred mellan religionerna. Vi får ingen fred mellan religionerna utan dialog mellan religionerna.”

Söderblom var inte delaktig i något omfattande interreligiöst arbete, men i hans ekumeniska praxis, hans religionshistoriska forskning och hans teologiska reflektioner finns insikter av värde för religionsmöten. Jag ser fem punkter som kan ligga till grund för en Söderblom-inspirerad religionsteologi.

A) Sätt livets och världens utmaningar i centrum

Jag tror att den mest fruktbara vägen för det interreligiösa arbetet är att tillsammans ta itu med samtids- och samhällsutmaningarna. Detta var egentligen också Söderbloms recept i det ekumeniska arbetet. Han brann mer för samhällsengagemanget i Life and Work än för mer renodlat teoretiska och dogmatiska överläggningar. Dessa hänger förstås samman och ska inte spelas ut mot varandra, men det är min erfarenhet att samverkan över religionsgränser för social sammanhållning ofta också leder till teologiska samtal. Omvänt, när vi tar vår utgångspunkt i en jämförelse av olika teologiska ståndpunkter, är det inte lika säkert att detta leder fram till gemensam handling.

Under min tid som biskop i Lunds stift tog jag initiativ till ett projekt som nu går under namnet Open Skåne. Det är en bred interreligiös satsning som engagerar icke-troende och troende i en gemensam strävan för ökad social samhörighet. I samverkan med näringsliv, politik och universitet arbetar trossamfunden tillsammans för ökad samvaro och gemenskap i Malmö-regionen. Det gäller att vända på den svenska standarduppfattningen att religion är ett problem och ta vara på det sociala och etiska ”kapital” som finns i trostraditionerna, för samhällets bästa.

B) Tävla och samarbeta

Dietz Lange nämner två begrepp som centrala för Söderbloms syn på de ekumeniska förbindelserna: tävlan och samarbete. Tillsammans pekar de ut en riktning och ger en sund balans också för det interreligiösa arbetet: å ena sidan en gemenskapernas tävlan i godhet (med anknytning till det Lessingska upplysningsarvet) och å andra sidan samarbete över gränser. Det handlar om aktiv tolerans. Tävlan ska förstås vara fredlig och inriktad på det gemensamma goda. Samarbetet ska varken släta över eller blunda för skillnader mellan traditionerna.

C) Se mångfalden i autentiska gudsuppenbarelser

För att mötet med den religiöst Andre ska vara fruktbart behöver vi vara öppna för att Gud kan verka i och genom dennes tradition. Vi kan inte mötas med utgångspunkten att ena parten ensam äger sanningen. I kristen tradition är inte detta något nytt. Tanken att det finns spår av Guds verk i alla kulturer och religioner – går tillbaka till de allra första århundraden av kristen teologi. För Söderblom är detta en självklarhet. Gudslängtan är något djupt mänskligt och Guds rike kan man tillhöra oberoende av ”till vilken grupp eller riktning hon eller han räknas här på jorden”.

I ett sådant perspektiv utgör inte parallellerna mellan religiösa traditioner ett hot. Tvärtom understryker släktskapet mellan olika myter och berättelser det autentiska och allmänmänskliga i religionen. Uttryckt med den tidens lite nationalistiska retorik: Kristen tro är ”en fana som ej hindrar oss att se det goda och efterföljansvärda hos andra bekännelser samt våra egna brister.”

D) Värna teologins mellanrum

Teologins uppgift är att i varje tid på nytt diskutera och tolka traditionens texter och resonemang. Gud ryms inte i våra formuleringar om Gud. Hos Söderblom skapade denna insikt en teologisk ödmjukhet inför andra traditioner. Det ligger i sakens natur att det finns något otillräckligt och provisoriskt i det religiösa språket, det egna inkluderat. Det ”spjälstaket” av dogmer, som Söderblom sade om sina kritikers trosföreställning, är inte mer än en hjälpkonstruktion.

Kyrkan kan beskrivas som den oändliga kommentaren till Bibeln och vår läsning idag är därmed en läsning av en läsning av en läsning… Behovet av pågående tolkning, hos vår egen tids hermeneutiska teologer liksom hos Nathan Söderblom, handlar om rummet mellan polerna ”absolut entydighet” och ”total mångfald”. Bara i det mellanrummet kan det goda teologiska samtalet odlas.

E) Gör inte ensam det som kan göras tillsammans

Vi samverkar inte med människor av annan tro trots vår kristna tro, utan på grund av den. Visionen om gudsriket är inte begränsad till en viss kyrka eller tolkningstradition, utan en uppgift där många är kallade att vara med och bygga.

Det dröjde inte länge efter det att filosofen Jean-Francois Lyotard hade utropat metaberättelsernas död, förrän den största metaberättelsen som världen någonsin skådat dök upp. Klimathotet är en berättelse som också förenar de religiösa traditionerna. Söderblom visste förstås inget om vår tids klimatutmaning, men hans enkla råd att inte göra ensam det som kan göras tillsammans är väsentligt för all ekumenik, kristen såväl som interreligiös. Jag gläds över att detta händer på allt fler platser. På ärkebiskopens kansli hamnar ekumeniska och interreligiösa rapporter från hela världen. Den här hösten har jag upprepade gånger fått läsa om olika initiativ där unga kristna, judar och muslimer samlas för att tala om förvaltarskap, klimaträttvisa eller fred. Så formas nya allianser, byggs kompetens och, framför allt, odlas hopp för vår gemensamma framtid.

Se, han ber!

Söderblom föddes i lilla Trönö i Hälsingland. Hans far var präst av det mer allvarsamma slaget och uppväxten präglades av en ganska sträng pietistisk fromhet. Det är alltså en i flera avseenden lång resa som Söderblom gör: från den trånga kristendomen i barndomshemmet till de internationella ekumeniska mötena och till de inre kretsarna av det svenska kulturetablissemanget. Studentens flytt till Uppsala som vid den tiden var av nuvarande Eslövs storlek (ungefär 17 000 invånare) vidgade förstås perspektiven. Samtidigt var Uppsalas teologiska institution då relativt konservativ, instängd i en steril biblicism. Men det var särskilt de internationella erfarenheterna som fick honom att inse att det inte är så farligt, utan rentav nödvändigt, att lyfta blicken över tallrikskanten.

Med sin akademiska bakgrund, som pionjär och som dialoginriktad fredsivrare är det kanske inte förvånande att han också väckte en del oro och irritation. Redan faktumet att regeringen utnämnde Söderblom till ärkebiskop, trots att både Hjalmar Danell och J A Eklund fått fler röster, väckte ilska.

Att hans akademiska arbete fokuserade på religionshistoria gjorde knappast kritikerna lugnare. Söderblom tyckte att det var viktigt för teologie studerande – och för en bildad allmänhet – att ha kunskap om andra religiösa traditioner. Han menade alltså, för hundra år sedan, att en svensk präst bör läsa Koranen. Detta krav är egentligen ännu mer självklart i vår tid, men fortfarande kontroversiellt.

Söderblom själv var drivande bakom utgivningen Främmande religionsurkunder, en samling urkundstexter i svensk översättning. Detta blev för mycket för många ”bibeltrogna” som därför talade om honom som ”professor i hedendom”. Det anmärkningsvärda i sammanhanget är att för Söderblom var inte dessa andra traditioner ”hedendom” utan ett uttryck för något allmänmänskligt. Som han säger till de unga teologistudenterna i sin installationsföreläsning 1901:

Människohjärtat skall i religionens historia förråda eder sin innersta hemlighet: längtan efter Gud; även i dunkla tider, i okunnighetens och syndens mörker skall denna längtan lysa emot eder såsom en helig eld.

Ivar D Rhedin (1881-1953), schartauansk präst med en publicistisk plattform i Göteborgs stift, kan stå som exempel för den polemik som ofta drabbade Söderblom. I Svenskt biografiskt lexikons artikel om Rhedin läser vi:

Han var kritiskt inställd till ärkebiskop Nathan Söderblom och tog avstånd från dennes liberala teologiska uppfattning och positiva förhållande till arbetarrörelsen och ungkyrkorörelsen. Rhedin var även motståndare till den ekumeniska rörelsen, för vilken Söderblom var talesman. Han ansåg att ekumenik ledde till konfessionell uttunning och var ett hot mot äkta lutherdom.

Det ekumeniska arbetet sades alltså tunna ut den äkta lutherdomen och ansträngningarna för att vinna arbetarrörelsens förtroende sågs som ett steg i fel politisk riktning. Detta återkommer även hos den finländska ärkebiskopen Gustaf Johansson. Han är mycket avvisande till Söderbloms ekumeniska strävanden och till fredsarbetet. Inför konferensen i Stockholm 1925 önskar Söderblom att den finländska ärkebiskopen närvarar. Denne svarar vänligt men bestämt:

jag kan ej godkänna den allmänna världskonferensens programm. Christi sinnelag och vilja beträffande de sociala, ekonomiska och politiska förhållandena äro nog kända från evangelierna.

Söderblom vädjar och försöker övertala sin strängt lutherska kollega genom att hänvisa till de schmalkaldiska artiklarna. Johansson är dock inte imponerad. För honom råder inget tvivel om Luthers åsikt: ”själv hade han [Luther] helt visst icke infunnit sig till världskonferensen i Stockholm vars program han ej skulle godkänna.” Söderbloms ekumeniska arbete är förfelat, enligt Johansson: ”Denna riktning är den antikristliga som fräter omkring sig såsom giftet, men Kristi rike är icke av denna världen.” För en ärkebiskop som då och då får sig en skopa ovett och vars tro ifrågasätts offentligt är det en smula trösterikt att läsa hur man gick åt Söderblom.

Genom sin uppväxt i en trång kristen miljö kan Söderblom förmodas ha känt igen kritikens grundmotiv, vare sig den kom inifrån Svenska kyrkan, från gemenskaper som Bibeltrogna vänner eller från kyrkor utanför Sverige. Hans egen kritik riktades mot den som avvisar det kontinuerliga tolkningsbehovet eller vägrar att ompröva sin ståndpunkt i mötet med den Andre. Så här sade han 1916 – tankar som inte blivit inaktuella på 100 år:

Största faran för religionsfrihet och all annan frihet ligger ännu idag i sådana riktningar, som sätta det opersonliga över personligheten och äro färdiga att offra allt, sig själva och mänskligheten för ett system, en institution, en lära.

En bokstavsbunden kristendom är inte evangelisk, och en odogmatisk kristendom är inte detsamma som en ryggradslös kristendom – så kan hans tro och teologi beskrivas. Att det förhåller sig just så var inte självklart på Söderbloms tid, och är det inte idag heller. Somliga anklagade honom för att vara otydlig på grund av hans öppenhet bortom konfessionsgränser. Föreställningen om en fredsivrande liberal ärkebiskop som till på köpet var intresserad av andra religiösa traditioner tycktes inte ha rum för den personliga fromhet som han också levde. Andra irriterades över den självklarhet med vilken han hävdade trons, teologins och kyrkans relevans i en tid då den var allt annat än självklar. Nog drevs han allt av viljan att erövra det självklara – det som borde vara självklart men inte är det. Jag skymtar den attityden i en kommentar som han fällde efter Stockholmsmötet 1925 som hade ställt enorma krav på honom och på dem som fanns runt omkring honom: ”Man glömmer så lätt. Det som nyss var föremål för tvekan, tvivel, motstånd, kanske förhånande, visar sig snart därefter vara den självklaraste sak i världen.”

Ärkebiskop Nathan Söderblom var utsatt för yttre tryck, men även för ett inre tryck. Man kan bara ana vad det innebär för honom och familjen när han i ett brev om en djup kris i familjen skriver till Anna: ”Utåt får inte vår nöd synas.” Ledarskapets krav på att klara av yttre och inre tryck och att stå fast när det blåser har sitt pris. Den som måste fokusera på att i alla väder prestera för andra blir paradoxalt nog lätt självupptagen. Den plågade sonen Helges klagan över fadern låter inte bortom det rimliga: ”Jag var utled på min faders jagcentrerade väsen, kväljande ståndaktighet, på eruptionerna av vältalighet.” ”Ser man saken i stort”, skriver sonen Staffan i ett brev i juli 1929, ”är det mycket viktigare att Pappa får fortsätta sin bana än att Pappa blir en fredlig familjefader i tofflor.” Och Nathan svarar honom: ”Till vår tragik hör detta embete … Jag har, vid Gud, mången gång … velat lemna det.” I samma brev till sonen berättar Nathan hur han brottas med de nytestamentliga orden om församlingsledaren: ”För hur skall någon som inte kan styra sitt eget hus kunna ta hand om Guds församling?” (1 Tim 3:5). Han var alltså stundtals benägen att lämna, men ansåg att även ett sådant beslut, med den uppmärksamhet som följde, skulle få svåra konsekvenser för familjen.

Han lämnade det inte. Ärkebiskopsämbetet kostade, för honom och hans närmaste. Samtidigt som vi idag har all anledning att uppskatta det han gjorde för teologi, samhälle och kyrka: han kom med friska vindar i ett unket teologiskt klimat, motverkade den trånga nationalismen som på den tiden gärna gifte sig med kyrkan, internationaliserade, skapade respekt för andra trostraditioner och motverkade dogmatism. Mycket av det vill vi gärna ta för givet idag. Samtidigt som vi påminns om att vidsynthet måste erövras på nytt i varje generation.

Arvet från Söderblom

I den inrikespolitiska debatten har vi de senaste veckorna fått del av berättelsen om en partiledare som klev in i kylan. Vårt jubileum handlar ju mer om att Söderblom ska få komma ut i värmen. Med en bild inspirerad av World Wide Knit in Public Week, som äger rum en vecka i juni varje år, kunde det kanske se ut så här: [se PDF:en för bild].

Arvet från Söderblom förtjänar att vi också riktar blicken mot framtiden och fortsätter fördjupa kyrkans engagemang för fred och sociala frågor, för dialog med samhälle, vetenskap och kultur, för förkunnandet av evangelium i ord och handling.

Och hur var det nu egentligen med storleken på söderblomstatyn utanför ärkebiskopsgården? Den store, internationellt fortfarande högt aktade ärkebiskopens kropp är inte större än en 1 1/2-årings: en gigant i barnstorlek! Men visst var det ju ett barn som Jesus förklarade vara störst i himmelriket, och barnevangeliets ord har satt sig i den kristna ryggmärgen: ”Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” (Mk 10:15) Han vars plikter, visioner och karriär så ofta fjärmade honom från de egna barnens värld förblev i sitt barnaskap hos Gud, även när han var som störst i världens ögon. På det viset är statyns litenhet kanske inte så tokigt, trots allt.

ANTJE JACKELÉN
Ärkebiskop, Svenska kyrkan

Den tryckta versionen av texten innehåller noter. Se PDF:en för dessa.