Artikel

Ömsesidighetens utmaning

Ännu en gång har jag misslyckats att vara med på pastorsfrukost. En pendlares dilemma i Coronatider denna gång, andra gånger är det kalenderkrockar. Ändå är Svenska kyrkan väl representerad, genom församlingens övriga präster och diakoner. Pastorsfrukosten är en relativt regelbunden informell samling i den lilla staden där präster, pastorer, diakoner och ibland andra medarbetare träffas. Värdskapet alternerar, liksom frågorna på bordet. Här delas aktuella händelser i församlingarna, tankar och erfarenheter byts och framför allt: relationer byggs. Ibland är det en förlängning av det kristna rådet i staden. För de flesta samfunden är det ingen skillnad på vem som går på det ena mötet eller det andra. För oss i den lite större svenskkyrkliga församlingen är det skillnad, vi är många flera, med ofta målgruppsinriktade specifika uppgifter.

Det finns säkert lika många idéer med samlingen som det är personer där. Ibland är det mer av ett strategiskt nätverkande, ibland mer en rastplats där man delar livet kollegor emellan. Ibland uttalas en längtan efter gemensamma teologiska samtal, ibland är det konkreta diakonala behov som samordnas när man ändå ses. Som i de flesta ekumeniska sammanhang, både lokalt och globalt, är vissa saker lättare att ta sig tid till och prioritera än annat.

Genom det kristna rådet i staden genomför församlingarna tillsammans årligen en ekumenisk bönevandring och en ekumenisk helg med någon föreläsare som kommer. Det samlar inga stora skaror, men manifesterar gemenskapen. I det diakonala hjälps församlingarna ibland åt med de olika resurser man har till sitt förfogande och som kan behövas i olika situationer. Någon har en vision, någon en lämplig lokal, någon har frivilliga eller personal och så vidare. En annan gestaltning av enheten är generositet i att låna ut kyrkorna till de samfund/ församlingar som har tillresande präster för mässor och gudstjänster.

När man räknar upp vad som görs är det kanske fullt tillräckligt. Men ändå kan man fundera på om det är nog. För ekumeniken är inte bara det vi gör tillsammans, de gemensamma aktiviteterna eller ens den goda ambitionen som ställs mot den krassa verkligheten där tiden är vår mest begränsande faktor. Ekumeniken är, eller borde vara, ett förhållningssätt som genomsyrar allt vi gör. Strävan mot enhet måste ske på alla nivåer. Det gäller den enskilde kristne, församlingen och kyrkorna/ samfunden. Det är ett privilegium att förvalta enheten. Hur tar vi det ansvaret?

Teologi är inget statiskt

Kyrkan förkroppsligar Guds frälsning i världen. Kyrkans uppdrag är att utifrån och på den specifika plats och i den specifika tid hon finns i tjäna nästan. Teologi är inget statiskt utan hur man talar om och lever tron genom olika tider och sammanhang. Att ta uppdraget på allvar är att ta människorna och de frågor de lever med på allvar. Det är existentiella frågor, det är konkreta kroppsliga frågor, det är andliga frågor. Kyrkan kan, och ska, aldrig sluta gå på djupet i den tro hon bär, ställa frågor, agera och ta beslut baserat på de svar hon hittar. Kyrkan står ständigt inför nya pastorala utmaningar och hon sviker sitt uppdrag om hon inte lyssnar på de människor hon är satt att tjäna.

När en svenskkyrklig församling arbetar med sin församlingsinstruktion, sin budget och sina verksamhetsplaner, är det just frågan vad det är att vara kyrka i den här tiden och på den här platsen som står i fokus. Vad ska vi prioritera? Vad har vi för resurser till vårt förfogande? Vilken tradition står vi i, vad har vi gjort förr? Vilka behov svarar och skall vi svara upp mot? Vad drömmer vi om? Vad ser vi när vi spanar mot framtiden? Här finns en gyllene möjlighet att titta bortom sig själv.  Att se vilka som tillsammans med den svenskkyrkliga församlingen är Kyrkan just här och nu.

Ofta säger vi att kyrkan är en gemenskap, inte baserat på olika åsikter utan i Gud själv. Det är både en utmaning och gåva. En gåva för att vi strävar efter den enhet som redan är oss given.  En gåva därför att det ofta är just i mötet med den andre som vi får syn på oss själva som bäst, som vi kan få tydliga konturer av vår riktning och mening, vår specifika del av helheten.

Men det är lätt att ekumenik blir en kort passus i omvärldsanalysen. Man beskriver vilka andra samfund som finns representerade i närområdet med ämbetsbärare och kyrkorum och i bästa fall nämns de eventuella samarbeten som finns. Men är ekumeniken något angeläget för församlingen? Påverkar den församlingens vägval? Får strävan efter enhet konsekvenser i det dagliga livet? Benämner man utmaningar och möjligheter i relation till ekumeniken och strävan efter enhet i dem?

”De andra”

Det finns förstås många exempel där man i allra högsta grad är medveten om ”de andra” och där det finns mycket reflektion kring vad det betyder för kyrkan. Men det finns också församlingar i vilka man tänker att det inte finns någon att vara ekumenisk med då det inom deras församlings geografiska gränser inte finns några andra kyrkor/ församlingar.

Men Svenska kyrkan är inte ensam. Den tid vi lever i idag, där det tar några få dagar att flyga runt jorden, med internets möjligheter till snabb kommunikation och delande av både frågor och svar, visar mer än någonsin att vi hör ihop. Som mänsklighet och som kyrkor/ samfund.

I Kristus är vi ett, Kyrkan är en, även om organisationsformer, tolkningsraster och teologier kan vara många. Det vi gör påverkar andra och det andra gör påverkar oss. Det finns en tydlig spänning mellan å ena sidan varje kyrkas självständighet och å andra sidan hennes begränsningar, genom insikten och självförståelsen av att vara del av den enda heliga, apostoliska, allmänneliga Kyrkan. Frågan om hur Svenska kyrkan, liksom den världsvida Kyrkan, söker den givna enheten i Kristus, var än vi möter den som tänker annorlunda eller har ett annorlunda arbetssätt, är därför ständigt aktuell.

Svenska kyrkan har som etablerad majoritetskyrka med stor auktoritet haft en speciell ställning i Sverige bland samfunden. Ännu har svenskkyrkliga församlingar generellt stora resurser, särskilt i relation till övriga samfund ute i landet. Det finns en särskild utmaning i hur detta påverkar självbild och självreflektion både för Svenska kyrkan som helhet, för enskilda församlingar och för andra.

Vilken självbild vi har påverkar i allra högsta grad ekumeniken och samarbeten på enhetens väg.       Vilka sitter inte vid bordet och varför? Vem eller vad bestämmer vad vi ska tala om och göra tillsammans och hur man gör det? Vem har eller tar sig tolkningsföreträde? Är målet egentligen att förändra den andre eller är man själv beredd att förändras?

Utmaningen är varken unik eller ny. Den har alltid funnits och finns med i teologiska dialoger och i konkret samverkan på alla nivåer. Det kräver självinsikt och medvetenhet att både vara trygg i sin egen agenda och vara öppen för andras. Det kräver viss maktanalys och att våga erkänna och blotta sina egna privilegier. Och det kräver en del mod att låta tron vara grund och drivkraft, inte som ett medel för maktutövning, utan för rättvisa och fred på väg mot en upprättad skapelse och mänsklighet.

Det är också tydligt i det ekumeniska landskapet idag att olika tolkning och syner på saker finns inom traditioner och samfund, inte bara mellan. Grupper och individer i Svenska kyrkan finner meningsfränder i andra samfund och tvärtom. Allianser byggs och uppkommer i de mest skiftande färger och inte sällan behövs påminnelsen att strävan efter enhet inte bara handlar om det strukturella planet utan också det individuella, att det är en plikt för varje kristen att verka för enheten.

I ömsesidig dialog och relation

Att ha ekumeniken, strävan efter enheten, som förhållningssätt och att vara en god ekumen handlar inte om att gömma sig själv, att sluta utvecklas eller lyssna efter och tolka Guds kallelse. Det handlar inte heller om att tvinga förändra den andre och söka likriktning. Tvärtom. I en ömsesidig dialog och relation kan både det specifika eller unika och det gemensamma växa.

Men ömsesidighet är svårt. Det handlar om att ge och ta. Hur blir det på riktigt det utbyte man längtar efter och som betyder något på riktigt? Hur blir det en samverkan kring det som brinner i hjärtan?              Hur inkluderar vi varandra i stället för att konkurrera? Kanske handlar det om att ha tjänandet som utgångspunkt. I Romarbrevet 12:10 finns uppmaningen att överträffa varandra i ömsesidig aktning. Ömsesidighet handlar om att släppa kontroll utan att släppa visionen. Att bidra med allt man vill och tänker och samtidigt vara lyhörd för allt vad den andre tänker och vill. Att lämna utrymme för att någon annan ska få plats utan att abdikera eller försvinna. Det kräver ärliga samtal både i de egna sammanhangen och gemensamt. Och det går inte alltid lika fort som när en part kan bestämma format och målbild själv.

Motkulturellt

Både på individnivå och på strukturell nivå, är det på många sätt motkulturellt och kanske till och med en motståndshandling att sträva efter mer gemensam reflektion och att komplicera snarare än effektivisera och förenkla. För att komma igenom bruset idag behöver man vara skarp och tydlig.                 Det reflekterande och processande som lyfter olika aspekter och gråzoner finns det lite tålamod till. Också kyrkorna lever med detta. I diskussioner och debatter blir olika åsikter gärna absoluta och polariseringen ökar istället för att bli en dynamisk spiralrörelse inåt som fördjupar förståelsen för både sig själv och den andre.

En annan aspekt handlar om effektivitet och vår tids ständiga jakt efter den. Man ska bara samverka om man verkligen måste, säger en del idag utifrån otaliga organisations- och ledarskapsteorier. Motiveringen är att samverkan är svårt, att det tar tid och kraft och att det bara är när man måste som det är värt det. Kanske är det just det som gör ekumeniken så enkel när det fungerar och så svårt andra gånger.

Strukturer, organisationer, överenskommelser och formalia kan ge form, stadga och viktig långsiktighet. Men precis som med annat så tar det tid och de kan dessutom bli arenor för maktutövning eller stagnera, bli irrelevanta och börja tjäna sig själva mer än det de en gång var till för.

Engagemang söker sig snabbt andra vägar och former om de etablerade strukturerna inte håller eller ger delaktighet. Föreningar med styrelser och stadgar tappar mark medan öppna nätverk och rörelser blomstrar. Det finns något sorgligt i det. Man kan undra över individualiseringens baksidor där den egna friheten blir viktigare än gemensamma åtaganden. Samtidigt är det oerhört kreativt och hoppfullt. Ingen har patent på strävan efter enhet och gestaltningen av tron. Helig Ande blåser dit hon vill. Det finns många sätt att leva och göra ekumenik. Det lär oss också de globala utblickarna.

Jag vill påstå att där ekumeniken nått långt, oavsett plats och tid, är det människor med ett särskilt driv och förhållningssätt som tagit det framåt. De har varit relationella och sökt samarbeten, inte bara på sina egna villkor utan för sakens skull. De har ofta tänkt utanför boxen och ibland velat mer än etablerade strukturer givit dem mandat till. De har identifierat ett konkret behov i sin tid och svarat upp mot det. De har skapat eller sökt plattformar och strukturer som tjänat syftet. Det må vara för en mer eller mindre teoretisk teologisk fråga, där de har velat förstå både den andre och sig själv på ett djupare plan och valt att ta några gemensamma steg på enhetens väg, eller något högst konkret där man har samlats kring något aktuellt och angeläget, som en stor flyktingström. Jag har ingen illusion om att det alltid har varit friktionsfritt eller utan meningsskiljaktigheter. Men man har kommit förbi dem. Kanske har man inte kunnat låta bli. Ofta har teologin och praktiken, dialogen och agerandet, gått hand i hand, eller åtminstone växeldragit. Det ena har frågat efter det andra. Det ena har varit en konsekvens av det andra. Det ena har varit en förutsättning för det andra.

Den ekumeniska rörelsen pratar ofta om sig själv som brobyggare. Den ekumeniska rörelsen i Europa efter andra världskriget byggde humanitära broar över järnridån. Så småningom kom Charta Oecumenica med underrubriken Riktlinjer för det växande samarbetet mellan kyrkorna i Europa. I Sverige kontextualiserades det genom Sveriges kristna råds Tio tumregler för god ekumenik. I dokumenten talas det om att lyssna och vara nyfiken på varandra. Att sträva efter att förstå varandra på djupet. Att tolka varandra positivt. Att vilja det goda tillsammans.

Det Påvliga enhetsrådets och Lutherska världsförbundets dialog som resulterade i Från konflikt till gemenskap sökte bygga broar över reformationens kyrkosplittring. I Lund 2016 manifesterades de fem imperativen i en gemensam gudstjänst och påmindes världen om det gemensamma arbetet för en värld i försoning genom både dialog och konkret samarbete kring bistånd och utvecklingsarbete bland de fattigaste och mest utsatta i vår värld.

Lokal ekumenik behöver nationell och internationell ekumenik. Genom de större, ibland stora världsvida perspektiven, får de lokala sammanhangen hjälp att se bortom sig själv, de får förebilder i dialog och samverkan, och de utmanas och inspireras. Det finns många sätt att vara kyrka på. Det finns mycket att lära av varandra och det finns nog en hel del varje samfund kan vara stolt över och kan dela med andra.

Nationell och internationell ekumenik behöver i sin tur det lokala sammanhanget för att få kropp. Ekumenikens frågor är ju egentligen inte några andra än världens frågor och Kyrkan gör inget för sin egen skull utan i världen och för världen.

I slutändan handlar brobygge om att koppla ihop olika punkter och överbrygga landskapet för att underlätta rörligheten i samhället. Det ekumeniska brobygget vill att vi ska kunna mötas och odla relation och söka samarbete där man kan i Guds mission – för att världen ska tro och leva.

Jag vet inte när nästa pastorsfrukost blir. Min ambition är att gå. Jag vill dela liv, både glädjeämnen och utmaningar vi står i. Jag vill reflektera över tiden och platsen tillsammans. Vad vi är kallade att vara och göra. Jag vill lyssna på vad de andra ser och hör. Tillsammans vill jag be att vi alla skall vara ett för att världen skall tro. Och inför att jag på församlingens uppdrag sitter och förbereder förslag på budget och verksamhetsplaner vill jag be samma bön. Vi hör ihop. Vi är Kyrka tillsammans här och nu.

JENNY SJÖGREEN,
Biträdande kyrkoherde Strängnäs domkyrkoförsamling med Aspö.
Handläggare för ekumenik vid Kyrkokansliet från 2012 och ekumenikchef 2016-2018.

Originalartikeln innehåller referenser. Se pdf för dessa.