Artikel

Påvens besök och ekumenikens pris

Min bank upplyser mig om att den 31 oktober går det inte att logga in. Orsak: påvens besök i Skåne! Vilken genomslagskraft detta besök utvecklar, inte enbart utifrån säkerhetsaspekter utan mer utifrån en glädjefylld stämning som sprider sig i min hemstad Lund.

När jag var barn befann sig domkyrkan och universitetet långt utanför mitt universum. Ingen av oss ungar på väster i Lund, såvitt jag känner till, hade någon som helst relation till dessa storheter på andra sidan järnvägen. Första dagen efter påsklovet 1960 frågade vår fröken (hon kallades så) oss lågstadieelever om vi visste vilken historisk händelse som ägt rum under lovet. Total tystnad i klassen tills jag räcker upp handen och säger att ”vi har fått kvinnliga präster.” Inte tänkte jag på att vår högt uppskattade fröken var katolik när jag sa ”vi.”

Nu äger alltså en annan historisk händelse rum: den romersk-katolska kyrkans främste företrädare, som i sin kyrka betraktas som Kristi ställföreträdare på jorden, kommer till Lund, inbjuden av Lutherska Världsförbundet. Det hålls en ekumenisk gudstjänst i domkyrkan där en mångfald av språk, en blandning av barn och vuxna, ett flertal körer och en fullsatt kyrka bidrar till feststämningen. På väg in till kyrkan vandrar påve Franciskus genom Lundagård, hälsar och stannar upp med jämna mellanrum för att ta emot utsträckta händer, såsom vi är vana att se honom. Denna folklighet, med människor från hela världen, sprider en glad och förväntansfull atmosfär som får mig att tänka till ordentligt. Hur ser det ut med folkligheten i Svenska kyrkan? Vad är det som gör att påve Franciskus, och hans följe, sprider en air av festivitas?

Ekumenisk gudstjänst

Den ekumeniska gudstjänsten består främst av tre delar: tacksägelse, försoningsakt och undertecknandet av fem framtidspunkter. Hänvisningarna till dokumentet Från konflikt till gemenskap: Gemensamt lutherskt-katolskt högtidlighållande av reformationsminnet 2017 är många. Framför allt uttrycket att ”det är mer som förenar oss än som skiljer oss åt” upprepas genomgående. Det är här som det skaver till rejält i detta jag ser och hör denna dag. Varför är det tre män som står i fokus under i stort sett hela gudstjänsten vid denna omtalade högtid?

Ett formellt svar kan lyda att dessa tre, president för LVF, biskop Munib Younan, påve Franciskus och generalsekreterare för LVF, Martin Junge, är de huvudsakliga representanterna för denna historiska händelse. Men just detta är synnerligen problematiskt när det handlar om historiska händelser idag år 2016! En kollega säger: ”I vanlig ordning tycks ekumenikens pris vara att kvinnor ställs åt sidan.” Vår ärkebiskop Antje Jackelén är verkligen bokstavligt talat ställd åt sidan i den ekumeniska gudstjänsten. Alla ser vi, barn och vuxna, att ärkebiskopen står utanför blickfånget. Jag känner såväl igen min kollegas uttalande och brukar alltid fråga mig vid varje ekumenisk händelse: ”Till vilket pris?” Sverige och Svenska kyrkan är värdland för denna historiska händelse. Vad vore mer naturligt än att vår ärkebiskop var en av dem som framträdde som en synlig representant, i domkyrkan och i TV-rutan runtom i världen? Vi vet att mycket av det vi faktiskt ser präglar vårt tänkande och vårt språk. Att en kvinna är ärkebiskop i vår kyrka är på många sätt förebildligt och inspirerande för många kvinnor, män och barn i såväl katolska kyrkan som i den evangeliskt-lutherska. Därför undrar jag varför det var två manliga representanter från LVF som omgärdade påven, i processionen och i blickfånget framför altarbordet? Vad hindrade att ärkebiskopen, påven och presidenten för LVF stod i fokus denna speciella dag?

Predikan i Eisenach

I Eisenach predikade Margot Käßmann på Reformationsdagen den 31 oktober i år. Det var här i Eisenach, i förvar på Wartburg, som Luther översatte Nya Testamentet. I egenskap av ledare för stundande reformationsjubileum överlämnade Käßmann den nya tyska bibelöversättningen, jubileumsutgåva 2017, till församlingen (Die Bibel: Lutherübersetzung, Deutsche Bibelgesellschaft). Denna bibelutgåva har reviderats utifrån Luthers översättning och med granskning av vissa grundtexter på hebreiska och grekiska, allt i överensstämmelse med senaste vetenskapliga rön. En viktig revidering är att grekiskans adelphoi genomgående översätts med ”bröder och systrar” istället för som tidigare endast ”bröder.” Tiden är förbi då kvinnor förutsattes uppleva sig inkluderade genom uteslutande maskulina representationer.

Från konflikt till gemenskap väcker frågan: vems gemenskap? Påve Franciskus visar många ljusa och sympatiska sidor, inte minst i sina ställningstaganden i frågor som rör flyktingarnas situation och klimatförändringarna. Men hur ser påvens människosyn ut?

Ett stort problem bland världens fattiga är katolska kyrkans förbud mot preventivmedel. Kvinnor riskerar sina liv i illegala aborter och unga flickor tvingas ge upp skolan på grund av oönskade graviditeter. Teologi stavas i mångt och mycket ”människosyn.” Vi kräver av våra politiker att de tar upp mänskliga rättigheter i mötet med länder där ett strukturellt förtryck råder. I Lund gästades vi av någon vars röst äger en betydande makt över miljontals kvinnor i deras utsatta position. Det fjärde och femte imperativet som undertecknandes i den ekumeniska gudstjänsten handlar om att ”upptäcka evangeliets kraft i vår tid” och att ”proklamera Guds barmhärtighet.”

Ensidigt ansvarstagande

Att Luther värnar om att varje människa ska ha tillgång till de bibliska vittnesbörden på sitt eget språk handlar främst om den själavårdande dimensionen, att Gud är nådig och barmhärtig. I sin predikan om nödvändigheten av att kontinuerligt översätta Bibeln på nytt säger Margot Käßmann att detta görs för att ”vi ska se vårt ansvar för världen.” Ansvaret för världen lyser fram i påvens uttalande men tyvärr väl ensidigt, ”kvinnan ställs åt sidan,” i världen och i kyrkan. En tidning skriver inför påvens besök: ”Lund skriver världshistoria.” Frågan jag ställer mig är: vems världshistoria?

Att jag, en arbetarflicka i Lund, så småningom välkomnades på andra sidan järnvägen både vid universitetet och i Lunds domkyrka har jag flera goda förebilder att tacka för. En av dem är definitivt min fröken på lågstadiet; hon katolik och jag lutheran. Min lågstadielärares imperativ handlade om att under inga omständigheter låta flickor och kvinnor ”träda åt sidan.” När jag som prästvigd kvinna i den evangelisk-lutherska kyrkan mötte ”min fröken” tog hon emot mig med stor glädje och uppskattning. Det är mitt livs största ekumeniska händelse.

KERSTIN WIMMER
Präst i Svenska kyrkan, lärare i pastoralteologi vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut