Artikel

Teologisk exklusivism och vardagliga religionsmöten i Indien

Det stora flertalet kristna i världen lever i länder där de utgör den religiösa majoriteten. Denna vana vid en trygg majoritetsposition gäller även oss kristna i Sverige. Därför tror jag att kristna som faktiskt lever i minoritetsställning kan hjälpa oss att se på frågor om religionsmöten på nya sätt. I min avhandling behandlar jag sådana frågor i en indisk kontext, och i denna artikel presenterar jag några resultat därifrån.

I kontrast till situationen i Sverige, där vi nu smått yrvakna står inför de frågeställningar som ett mångreligiöst samhälle aktualiserar, har Indien en lång historia av religiös mångfald. Denna historia har ibland varit våldsam, men har generellt sett kännetecknats av relativt fredlig samvaro och tolerans mot religiösa minoriteter.

Den senaste fasen i denna långa historia präglas emellertid av den hindunationalistiska rörelsens tillväxt. Denna rörelse, med rötter i kolonialtiden, har vunnit stort politiskt inflytande sedan 1990-talet. Enligt dess ideologi är hinduisk religionstillhörighet ett kännemärke för en äkta indier, och det finns en inneboende länk mellan landet, folket, språket hindi och hinduismen. Sedan 2014 regeras Indien av det hindunationalistiska partiet BJP (Bharatiya Janata Party). Både muslimer och kristna misstänkliggörs i hindunationalistisk retorik, och våldsamma attacker på kristna har ökat dramatiskt under de senaste trettio åren.

Men oavsett hindunationalistisk retorik är kristendomen inte ett nytt fenomen i Indien. En livskraftig kristen minoritet har funnits på Indiens sydvästkust minst sedan 300-talet. Till följd av senare katolsk och protestantisk mission finns kristna numera över hela Indien, men främst i de södra och nordöstra delarna. I dagens Indien är omvändelser till kristendomen vanliga, men djupt misstänkliggjorda. Detta politiskt känsliga fenomen avspeglas inte i den officiella befolkningsstatistiken, där kristna endast utgör 2,3 procent av landets befolkning. Andra uppskattningar anger det dubbla eller mer. Även räknat utifrån den officiella siffran utgör de indiska kristna världens näst största kristna minoritet, efter den i Kina.

Välfungerande samlevnad

Trots det växande hotet om religiösa motsättningar kan den vardagliga samlevnaden fungera väl. Jag har ofta haft anledning att notera detta då jag har bott i södra Indien under stora delar av de senaste sju åren. Kristna arbetar och går i skolan tillsammans med hinduer och muslimer. Bilder på Krishna utanför ett hus och Kristus utanför nästa vittnar om att skilda religiösa identiteter inte står i vägen för god vänskap mellan grannar. Omgivningen har tålamod med kristna bönemöten som basuneras uti grannskapet via högtalare inställda på högsta nivå.

I detta sammanhang är det ofrånkomligt att som kristen förhålla sig till personer från andra religiösa grupper. Att kristna som lever i denna kontext har värdefulla erfarenheter och reflektioner att dela med sig av var utgångspunkten för mitt avhandlingsprojekt. Avhandlingen bygger på en intervjustudie med ”vanliga kristna”, det vill säga lekfolk och lokala präster/pastorer från Church of South India och två pentekostala kyrkor, i landets tredje största stad, Bangalore i södra Indien. Ämnet för studien är deras syn på andra religioner samt på människor från andra religiösa grupper och samlevnaden med dem.

Teologiska utgångspunkter

Bland de kristna jag intervjuade finns olika teologiska inriktningar representerade, men den dominerande är en konservativ uttolkning av protestantisk kristendom som bäst benämns som evangelikal. Den kännetecknas bland annat av biblicism och en betoning på omvändelseerfarenheten och den personliga avgörelsen. Särskilt intressant i relation till religiös mångfald är den betoning på evangelisationens betydelse som denna teologi innefattar. Att kristendomen har unika anspråk på sanning och frälsning och att varje kristen har en plikt att vittna om Kristus är utgångspunkter som de flesta av dem jag intervjuade delar.

I en artikel i Svensk Kyrkotidning från förra året skrev Helene Egnell apropå religionsdialog att: ”Det ligger i sakens natur att de religiösa specialisterna i stort är mer observanta och mer ortodoxa i sina trosuppfattningar än gemene medlem.” Det är förstås ett lämpligt konstaterande i förhållande till en sekulariserad svensk kontext. Men i min forskning har jag sett att det på andra håll kan vara tvärtom, åtminstone i relation till kyrkligt aktiva medlemmar. Här står lekfolket för en konservativ linje medan teologiskt utbildade präster kan vara mer fritänkande. Skillnaderna mellan prästerna från Church of South India och de pentekostala pastorerna är långt större än dem mellan lekfolk från de olika kyrkorna. En gemensam evangelikal fromhet är utbredd inom Church of South India likaväl som bland pentekostala kristna. Denna evangelikalism avspeglas dock sällan i den teologi som kyrkan formulerar på central nivå.

Uppskattning av islam och kritik av hinduism och katolicism

Den dominerande evangelikala teologin märks även i synen på de omgivande religionerna. Hinduismen framställs på flera sätt som en sorts negativ motsats till den egna kristna tron. Däremot uttrycker intervjupersonerna större uppskattning för islam. De tar upp teologiska likheter mellan islam och kristendom och talar om muslimsk religionsutövning som präglad av fromhet och disciplin. Ett talande exempel är hur en kvinna refererade till muslimers punktlighet vad gäller de dagliga bönerna. Om tiden för namaz infaller medan en muslim väntar på bussen lägger han ned en bönematta och ber där, berättade hon med beundran i rösten.

En av de främsta anledningarna till uppskattningen av islam är också den främsta anledningen till kritik av hinduismen. Det är frågan om avbildningar av det gudomliga och dessas roll i religionsutövningen. Här uppskattar dessa indiska kristna en islamisk skepsis till avbildningar. I hinduism fromhet däremot har gudabilderna en framträdande roll. Darshan, att i en staty skåda och bli beskådad av guden eller gudinnan som tagit sin boning där, är för många hinduer det viktigaste sättet att kommunicera med det gudomliga. Det handlar alltså om radikalt olika sätt att förstå bilder och statyer, och det materiellas roll i religionen överlag. Även katolicism kritiseras på denna punkt. De protestantiska kristna i min studie kritiserar helgonstatyer och fromhetstraditioner kring dem och inte minst Marias centrala roll i katolsk fromhet. Religiösa bruk som involverar bilder eller statyer tolkas som ”avgudadyrkan”, ”idol worship”, vare sig de är hinduiska eller katolska. Det första budordet tas här på stort allvar.

Praktisk samlevnad

De flesta intervjupersoner uttrycker en stark övertygelse om den protestantiska tron som överlägsen alla andra religioner, inklusive katolicismen. Samtidigt vittnar de om mellanmänskliga relationer som är mer välfungerande än denna exklusivistiska teologi kunde leda en att tro. Min studie visar att negativa åsikter om andra religioner inte nödvändigtvis hör ihop med negativa åsikter om människor från andra religioner. Istället framkommer en övervägande positiv syn på människorna, inte minst hinduer. Där islam kan uppskattas medan hinduismen utsätts för skarp kritik, är synen på hinduer mer positiv än synen på muslimer. Det har inte minst att göra med en högre grad av kontakt med hinduer, då den muslimska minoriteten är mer segregerad i det indiska samhället än den kristna. När det handlar om andra aspekter än deras religiösa föreställningar och praktiker, stereotypiseras inte hinduer. De är grannar, klasskamrater, kollegor, vänner, släktingar och till och med nära familjemedlemmar.

Hur nära inpå livet ”den religiöse andre” kommer blir tydligt i det återkommande motiv som kan kallas ”den ofrälste fadern”. Upprepade gånger berättade en person jag intervjuade om sin oro för sin fars frälsning. Fadern var ofta den ende i den närmaste familjen som inte omvänt sig. En kvinna berättade om det stora genombrott hon såg i att hennes far gått med på att göra sig av med alla hinduiska gudabilder han haft i huset. Exempel som detta påminner om att i ett mångreligiöst samhälle som det indiska sker många religionsmöten i hemmet, eftersom det inte är ovanligt att skiljelinjerna mellan olika religiösa grupper går inom familjen. Både omvändelse till kristen tro från en hinduisk bakgrund och äktenskap mellan en kristen och en hindu är vanliga orsaker till detta. Dessa fenomen är vanligt förekommande, om än sällan okontroversiella. Interreligiösa äktenskap som involverar en muslimsk partner är dock långt mer ovanliga – ett tydligt tecken på den större segregationen mellan muslimer och andra religiösa grupper.

I relation till motivet med den ofrälste fadern är det dock signifikativt att fadern inte nödvändigtvis tillhör en annan religion. Han kan vara katolik, syrisk-ortodox kristen eller till och med tillhöra samma kyrka som det barn som oroar sig över hans frälsning. Detta eftersom vattendelaren för en evangelikal kristen – vilket många av dem jag intervjuade är – är den specifika omvändelseerfarenhet som även en född kristen måste genomgå.

Hinduiska människor och relationerna till dem framstår alltså i ett positivt ljus baserat på dessa indiska kristnas erfarenheter av att leva nära dem. Men bortom den närmaste omgivningen finns växande religiösa motsättningar hela tiden som fond. De kristna i min studie är högst medvetna om den utsatthet som många av deras indiska trosfränder lever i. Men aggressiva attacker mot kristna drabbar främst kristna på landsbygden eller i norra Indien, enligt dem. Här framstår Bangalore, den multikulturella och multireligiösa storstaden med en lång kristen historia, som en plats där olika religiösa grupper kan samexistera och är vana vid att göra det.

En anpassning till minoritetspositionen märks dock på flera sätt på kyrkornas organiserade mission. Även på individnivå är det tydligt att de kristna i studien, trots att de flesta av dem i teorin betonar evangelisationens nödvändighet, i praktiken prioriterar goda relationer över det uttalade vittnesbördet om Kristus. För att undvika obekväma situationer avstår de ofta helt från att diskutera ämnet religion med sina vänner från andra religioner. De har märkt att ett mer effektivt sätt att vittna om Kristus är att gå vägen genom bön, praktisk hjälpsamhet och att på obestämd tid invänta rätt tillfälle för det explicita vittnesbördet.

Att leva med religiös mångfald

Under min tid i Indien har jag gång på gång slagits av människors vana att verkligen leva med religiös mångfald. Få indier som jag har träffat skulle exempelviskomma på tanken att vilja förbjuda böneutrop från moskéer. Böneutropen är inte ett nytt, skrämmande fenomen utan en del av den dagliga ljudbilden, livets mångreligiösa bakgrundsbrus. En annan insikt är att en välfungerande vardagligsamlevnad inte måste bygga på ett teologiskt bejakande av andra religioners värde. Ser vi istället till en levd praxis uttrycker den en mellanmänsklig respekt och en vilja att bevara goda relationer. Min studie visar att det är möjligt att kombinera en stark övertygelse om evangelisationens nödvändighet med en lika stark övertygelse om behovet av att avstå från att skapa konflikt om religion. Djupgående religiösa skillnader och teologisk exklusivism behöver inte utgöra hinder för vänskap över religionsgränserna.

ANITA YADALA SUNESON
Vikarierande lektor i kyrko- och missionsstudier vid Uppsala universitet

Originalartikeln innehåller fotnoter. Se PDF för dessa.