Artikel

Vad tänker vi att religion är?

Kvinnorna i köket pratar och skrattar medan de lagar mat. De har planerat menyn och organiserat inköpen och tillagningen och ljuvliga dofter sprider sig i kyrkans lokaler. Kvinnorna, med rötter i Irak och Syrien, har förberett ett smörgåsbord av olika läckerheter och vi alla som är där ska strax få avnjuta måltiden. Jag är på plats i församlingen för att göra antropologiska fältstudier för ett forskningsprojekt om gästfrihet. Vi som är där tar för oss av maten och slår oss ner kring borden. Vi har nyss varit på gudstjänst i kyrkorummet som ligger vägg i vägg med samlingssalen vi nu befinner oss i. Vi utgör en blandad skara, många födda och uppvuxna i Sverige och många som relativt nyligen har kommit till Sverige från Mellanöstern. Ursprung och bakgrund spelar ingen större roll; vi förenas i delandet av måltiden, av smakerna och dofterna.

I min barndoms kyrka bestod inte kyrkkaffet av olika maträtter och godsaker från Mellanöstern, utan av hembakade bullar, sockerkakor och småkakor av alla de slag. Kyrkkaffet krävde organisering, planering, bakning och dukning. När alla hade fikat klart följde avdukning och torkning av borden, diskning och slutligen en liten pratstund i kyrkans kök när allt arbete var avklarat. En skön känsla av tillfredsställelse och trötthet efter att ha sprungit upp och ner för trapporna för att fylla på kaffekannor och tillbringare med saft inbillar jag mig infann sig hos de ansvariga. Vi barn njöt av det goda fikabrödet och saften, lämnade disken på bordet och sprang iväg och lekte i kyrkans alla vinklar och vrår. Vi ägnade ingen särskild tanke åt allt det arbete som hade föregått kyrkkaffet och det arbete som väntade när alla hade fikat klart. Det var liksom en självklarhet att det skulle vara kyrkkaffe, att bullarna och kakorna och saften skulle finnas där. Både kvinnor och män var involverade, men det varen ganska given genusordning som alla accepterade, med kvinnor som hade det övergripande ansvaret för att planera och styra upp vem som skulle baka vad, liksom vem som skulle göra vad vid själva kyrkkaffet. Och liksom vi barn tog kyrkkaffet för givet, så gjorde nog många vuxna det också. Det var en glädjens stund att få slå sig ned vid borden efter avslutad gudstjänst och få fika tillsammans, prata och skratta och kanske reflektera över vad som hände och sades under gudstjänsten.

Upplevelser av kyrkkaffen

De här upplevelserna av kyrkkaffen i nutid och dåtid kommer till mig när jag läser ”Religion in the Kitchen. Cooking, Talking, and the Making of Black Atlantic Traditions” (2016) av Elisabeth Pérez. Pérez är lektor i religion vid Dartmouth College i Vermont, USA. Hon har under många år genomfört etnografiska fältarbeten i Chicago bland utövare av Lucumí, den transnationella religion som ofta kallas för Santería och som uppstod på Kuba i mötet mellan katolicismen och så kallad ”afrikansk religion” bland slavar från den afrikanska kontinenten. Hennes studie visar på vikten av återkommande etnografiska fältarbeten för att så långt det är möjligt komma på djupet inom ett sammanhang. Pérez fokuserar i sin studie på mikropraktiker, det vill säga, till synes triviala handlingar som äger rum bland utövare av Lucumí. Som man hör på bokens titel så fokuserar hon på matlagning och på de samtal som förs medan de kulinariska läckerheterna tillagas i ett hem som också fungerar som ett tempel och som leds av en kvinnlig präst, Ashabi Mosley. Att komma nära dessa mikropraktiker som boken beskriver gör man inte lättvindigt. Pérez har under många år deltagit i de praktiker som hon beskriver, pratat med människor, lagat mat tillsammans med dem, kommit nära dem som hon skriver om och successivt fått deras förtroende.

Gudarna är hungriga

Inom Lucumí, samt inom andra religiösa traditioner med afrikanskt ursprung, vanliga i Karibien och Latinamerika, är gudarna hungriga och längtar efter mat. Gudarnas hunger påverkar och styr årets ceremoniella kalender, arbetsfördelningen inom familjer, samt hur pengar används och fördelas. Även små ceremonier kräver en offergåva i form av mat eller en förfriskning och recept på olika läckerheter riktade både till gudar och till människor cirkulerar och delas mellan anhängarna. Pérez beskriver utifrån sina fältarbeten hur de involverade delar sina livsberättelser med varandra, exempelvis om hur de blev involverade inom religionen och hur de började tjäna gudarna. Tillagandet och berättandet är som en ritual och utgör centrala aspekter av det religiösa identitetsskapandet och av befästandet av den tradition som de är en del av. Det arbete som görs i köket är centralt för skapandet och strukturerandet av relationer, både till gudarna och till andra människor. Köket utgör också en viktig plats för socialisering, där identitet kopplat till ”ras”, genus och sexualitet blir både bekräftad och befästad.

Pérez lyfter fram att matlagning och smak överlag inte har ansetts viktigt i det akademiska studiet av religion. Det har snarare ansetts oviktigt, en trivial, vardaglig, oftast kvinnlig syssla som inte är värd någon särskild uppmärksamhet. Något som bara ska finnas där, som tas för givet, likt kyrkkaffet i min barndoms kyrka. Däremot saknas det inte studier av just de religioner med afrikanskt ursprung som visar på betydelsen av det dagliga arbetet och samtalet kring matlagningen och av köket som plats. Fokus har i dessa studier varit på att betona hur kvinnor genom gemenskapen och de olika praktikerna i köket antingen förstärker genusnormer eller bjuder dem motstånd, eller genom matlagningen bidrar till att skapa gemenskap och kollektiva minnen. Däremot har praktikerna i köket aldrig ansetts som centrala för själva religionsutövningen, som ett sätt att förstå en specifik religiös tradition. Och här kommer vi in på det som jag lyfte i inledningen, vad vi tänker att religion är och varifrån dessa föreställningar kommer.

Om just det handlar boken ”Religion. Material Dynamics” (2018) av David Chidester. Chidester är professor i jämförande religion vid University of Cape Town i Sydafrika och har skrivit många böcker, bland annat om religion och kolonialism, religion och globalisering och inte minst om religion i Sydafrika. Det övergripande budskapet i boken är nödvändigheten av att förstå begreppet ”religion” som betydligt mer varierande och mångfacetterat än vad de dominerande västerländska uppfattningarna innefattar, liksom att det inte går att separera religion från materialitet och dess förutsättningar och konsekvenser. Han betonar vikten av att dekonstruera, rekonstruera och kontextualisera religionsbegreppet för att det ska vara relevant och användbart. Han uppmanar också till lite mer humor i förståelsen av vad religion kan vara; istället för att insistera på en viss definition och vissa kriterier så menar han att ett mer öppet förhållningssätt till religion innebär nya möjligheter att tänka gällande vad det innebär att vara människa. Inte minst visar Chidester på religionsbegreppets koloniala rötter och på kopplingen mellan makt och akademisk kunskap gällande hur begrepp och definitioner utformas. Många av uppfattningarna gällande religion, menar han, är artificiella konstruktioner, påfund, som över tid har blivit till sanningar.

Kolonialism och rasistisk maktordning

Den koloniala och rasistiska maktordning som växte fram under århundraden och som tog sig uttryck i 1800- och 1900-talets kolonialism, innebar ett klassificerande av människor, folkgrupper, kulturer och religiösa föreställningar. Genom det klassificerande som dåtidens akademiska och politiska auktoriteter samt missionärer ägnade sig åt bestämdes vilka folkgrupper (dvs européerna) som ansågs högst upp på den evolutionära stegen och vilka folkgrupper (ursprungsbefolkningar, olika folkgrupper som man genom det koloniala projektet stötte på i Afrika, Sydamerika, Asien osv.) som var lägre stående, vilket innefattade föreställningar om att de varken hade kultur eller religion. Utvecklingen ansågs gå från animism, till polyteism, för att slutligen nå det högsta steget på utvecklingstrappan, monoteism. Förekomsten av heliga skrifter och texters auktoritet, trosföreställningar snarare än praktiker, ståtliga byggnader för tillbedjan och gudstjänst, samt ett läskunnigt manligt prästerskap var kriterier som ansågs viktiga när ”religion” skulle definieras. Dessa teoretiska modeller och föreställningar underbyggde det imperialistiska och koloniala projektet och fick, tillsammans med andra politiska beslut, omfattande konsekvenser för hur folkgrupper behandlades. Dessvärre är det föreställningar som delvis har fortlevt. Så sent som 2003 klassificerades 40 procent av världens befolkning som animister i en guidebok för missionärer. Även om Chidester inte är den förste som beskriver religionsbegreppets problematiska tillkomsthistoria, är hans bok viktig för att synliggöra de konkreta konsekvenser som kom ur föreställningarna om vad religion är, bland annat genom hans beskrivningar av mötet mellan kolonisatörer och olika folkgrupper i nuvarande Sydafrika.

Synen på Lucumí och andra religiösa traditioner med afrikanska rötter illustrerar Chidesters resonemang. De koloniala och rasistiska föreställningarna om afrikaner, liksom om personer i Nord- och Sydamerika med afrikanska rötter, har inneburit att de har setts som lägre ställda, primitiva, utan utvecklade kulturer och religioner. Det har därför, som Pérez poängterar, varit viktigt genom åren att ge Lucumí och liknande religiösa traditioner legitimitet genom att försöka visa på aspekter som passar in i de dominerande definitionerna av religion och av de så kallade ”världsreligionerna”. För att bli respekterad som religion så har utövare och forskare fokuserat på teologi och trosläror snarare än på ritual och praktiker, intellekt snarare än kropp. På samma sätt som människor med afrikanskt ursprung har blivit diskriminerade och tvingats till underkastelse och anpassning så har också gudarna inom Lucumí och liknande religiösa traditioner tvingats till underkastelse och anpassning för att bli accepterade. Således har matlagning och andra kökspraktiker, liksom vardagliga samtal och så kallat ”small talk” ignorerats eller nedvärderats; att betona dessa aspekter av religionsutövningen riskerade att ytterligare bidra till stereotyperna om människor och religioner med afrikanskt ursprung. Men kanske är det dags att inse att det är klassifikationerna som är problemet snarare än de praktiker som utövas i olika religiösa traditioner? Det är just det som Pérez visar med sin bok. Hon upprättar de vardagliga praktikerna och visar på deras centrala betydelse för religionsutövningen inom Lucumí.

Det går förstås inte att rakt av jämföra kökspraktikerna och deras innebörd för utövarna av Lucumí med kyrkkaffen i svenska kyrkor och samfund; varken delikatesserna från Mellanöstern eller kanelbullarna tillagas för att serveras till Gud eller Jesus, utan för att gudstjänstdeltagarna ska få något gott i magen. Däremot tror jag nog att många som bakar bullarna och tillagar maten som ska serveras på kyrkkaffen ser det de gör som en gudstjänst, som ett sätt att leva ut sitt kristna liv och därmed tjäna både Gud och människor. På så sätt tänker jag att dessa praktiker kan liknas vid det som Pérez beskriver, nämligen att den religiösa tron och traditionen blir stärkt och befäst genom bullbakandet och tillagningen av falaflar och faktiskt också utgör en del av religionsutövningen. Likaså kan man fundera över om uppdelningen mellan gudstjänst och kyrkkaffe är relevant; kanske är samtalen runt kaffeborden lika mycket en gudstjänst som det som tidigare har ägt rum inne i kyrkorummet?

Pérez och Chidesters forskning och resonemang är inspirerande och viktiga. De visar på den mångfald sätt som religion tar sig uttryck. Men det är ett stort allvar bakom resonemangen. Religion användes av kolonisatörer för att kontrollera och klassificera hela folkgrupper. Förstärkandet av gränser och en uppdelning i så kallade ”världsreligioner” och ”naturreligioner” har fått långtgående konsekvenser. Vem är det som sitter på makten att definiera och klassificera? Varför är det så viktigt att markera skillnader? Och vad händer om vi helt enkelt vågar tänka utanför dessa boxar? Att tänka i alternativa banor och ta till oss av forskningsresultat som de som Pérez och Chidester visar på, där det levda livet och praktiker är i fokus, handlar inte bara om teoretiska resonemang utan om att göra upp med ett kolonialt och rasistiskt förflutet. Kanske kan dessa tankar inspirera till nya samtal vid nästa kyrkkaffe.

Kristina Helgesson Kjellin är docent i kulturantropologi och verksam som forskare vid Svenska kyrkans enhet för forskning och analys.

Originalartikeln innehåller fotnoter och litteraturlista. Se PDF för dessa.