Huvudfrågan handlar om vad Svenska kyrkan gör av all kunskap som den goda forskningen ger oss.
Den förändring som ärkebiskopsrollen genomgått under de senaste decennierna och som Klas Hansson tydligt visar på i sin avhandling ”Svenska kyrkans primas – Ärkebiskopsämbetet 1914-1990” är ett starkt motiv för en framtida förändring i hur ärkebiskop utses.
Den fortsatta särdragningen mellan stad och land gör det viktigt att frågorna om kyrka i lands- och glesbygd förs högt upp på den kyrkliga agendan.
I och med coronakrisen får nu biskopsmötet en delvis ny roll och stärker på så sätt sin ställning inom Svenska kyrkan.
Vissa argumenterar i dag för att begreppet gjort sitt och borde utrangeras för gott och kastas på historiens sophög. Själv vill jag gärna ansluta mig till dem som menar att folkkyrkan i högsta grad är relevant men naturligtvis måste anpassa sig till en ny situation.
Skydda Svensla kyrkans identitet. Detta är inte minst viktigt i en tid där antidemokratiska krafter får alltmer fotfäste i världen.