Ibland talar vi om kyrkan och dess gemenskap i termer av ställföreträdande hopp. Jag tror att det är en av kyrkans viktigaste uppgifter. Oavsett Corona. Det jag tycker mig se just nu är en massa exempel på just det.

Vi lever i en respektlös tid. Inte undra på att det är svårt i praktiken trots alla ord och vackra avsiktförklaringar. Det kräver radikala lösningar.

Evangeliets radikalitet värnar om den groteska kroppen. Vi retuscherar och evangeliet klär av.

Det är då det slår mig. Det är som att världen har drabbats av migrän. Vart jag än tittar tycks det mig som att det är en enda röra av tankar.

Det finns hopp. Men det förutsätter att vi inte låter de stora känslorna bli en privatsak. Det förutsätter att vi vågar se ensamheten, oron och rädslan i vitögat.