Svenska kyrkans behöver en solidarisk och realistisk utjämning och förvaltning som fungerar långsiktigt med minskade ekonomiska förutsättningar. Det behövs också en fördjupad teologisk grundsyn som vidgar dessa platsers betydelse och som ser platserna i ett brett församlingsperspektiv.
Stockholmsmötet var ett svar på en växande insikt om att kravet på rättvisa var rättmätigt, att nöden var verklig och på det storkrig som slutat bara några år tidigare.
Ofta, både i det dagliga talet, och i strategiska dokument, förekommer ett församlingens ”vi” (utskrivet eller implicit), som kan te sig förrädiskt självklart. Men vilka är då dessa ”vi”?
Kyrkan bör nu varken fogligt instämma i eller motsträvigt muttra över regeringens feministiska utrikespolitik, utan utkräva ansvar och konstruktivt förekomma politiken.
