Debatt

Löftesgivning i Linköping – varför?

Martin Modéus svarar här på Henry Cösters artikel i Svensk Kyrkotidning nummer 8-2014 om den högmässa med löftesgivning som hölls Linköpings domkyrka i sommar.

I förra numret av Svensk Kyrkotidning diskuterar professor em. Henry Cöster den högmässa med löftesgivning som skedde i Linköpings domkyrka den 6 juni i år. Jag uppskattar de viktiga frågorna, för visst är detta en delvis obanad terräng. Utveckling i kyrkan består ofta i att vi tänker efter, tar ett steg, och sedan tänker vi efter igen. Jag är tacksam för att resonemanget förs vidare. Inget får fördunkla kyrkans centrum, och inget får fördunkla dopets nåd. I detta mitt svar vill jag bidra med min bild, och försöka svara på de frågor som Cöster ställer.

Cöster lyfter fram spänningsfältet mellan den evangeliska friheten och den allmänneliga kyrkans mångfald, och just mångfaldsperspektivet är viktigt för min förståelse av löftesgivningen. Detta är ett sätt att välkomna olikhet, och att samtidigt sätta in den i ett sammanhang, nämligen kyrkans klostertradition. Den är tydlig i den världsvida kyrkan, och den finns även i Svenska kyrkan, om än lite i det fördolda. Inom denna tradition är ömsesidigheten en viktig aspekt. Klostret välkomnar individer till att dela liv, och klostret sätter själv in sig i kyrkans sammanhang. Cöster har en viktig poäng i att vi behöver befrias från självcentrering. Kommunitetslivets ömsesidighet är ett sätt att bygga ett sammanhang för den eviga brottningen mellan individualitet och kollektivitet i kyrkans – och mänsklighetens – liv.

Att endast en person gav löften vid detta tillfälle kan givetvis uppfattas som att vi i gudstjänsten bejakade en ensam persons kallelse (och därmed den postmoderna individualismen). Jag delar definitivt Henry Cösters tveksamhet till det lämpliga i att skapa specialgudstjänster för alla individuella kallelser. Just denna aspekt har vi vridit och vänt på en hel del. Skälet för att genomföra gudstjänsten var att det i just detta fall finns en aspekt av att grunda något nytt inom en etablerad tradition, klostertraditionen. De flesta kommuniteter har ju börjat med en enda persons kallelse som sedan banat väg för fler personer att söka samma väg.

Ett frö som får växa

I löftesgivningen var det alltså en väsentlig tanke att detta är ett ”frö” som gärna kan få växa så att fler sluter till – i sin egen takt. Därför fanns det anledning att göra denna gudstjänst i lite större form, men sannolikt innebär det också att gudstjänsten är och förblir unik. Visst hade man kunnat vänta tills det var flera som ville sluta sig samman, men här finns inga absoluta sanningar. Vägvalet växte fram under lång tid, i samtal med människor inom och utom Sverige med erfarenhet från kloster- och kommunitetsliv. Vägen framåt bär förhoppningar om växande, men vi vet naturligtvis ingenting. Vi kan endast pröva frågan, be, handla i tro, och överlämna saken i Guds hand.

Hänvisningen till biskopsmötets bejakelse av evangeliskt kloster- och kommunitetsliv bygger alltså på att detta är ett ”frö” som sås. Frö-liknelsen handlar, i detta sammanhang, om ödmjukheten för att det är Gud som ger växten och att framtiden faktiskt inte går att kontrollera. Det fanns, när ordningen skapades, ingen tanke på att fröliknelsen skulle uppfattas som att klosterlivet skulle vara ett extra bra sätt att dö från sig själv. När jag nu studerar ordningen, kan jag dock förstå att det finns utrymme för missförstånd här, eftersom det bibelcitat vi valt faktiskt är texten om ”vetekornets lag”. Poängen i användning av liknelsen i gudstjänsten är dock ödmjukhet inför Gud och framtiden.

Betoningen av överlåtelsen går också igen i användningen av prostrationen som böneform. Här vill jag betona att detta inte skedde inför någon biskop. Tvärtom var vi mycket noga med att alla som fanns vid och i närheten av altaret skulle flytta sig åt sidan vid detta moment, så att det enbart skulle vara inför Kristus som denna bön skedde. Prostrationen hör egentligen inte till de liturgiska uttryck som jag själv är så förtjust i. Här var det dock möjligt att gestalta den så att den helt och hållet skedde inför Kristus – bilden av Kristus är ju mycket stark på Linköpings domkyrkas altartavla.

I sammanhanget lyfter Cöster andra former av kommuniteter, såsom till exempel arbetslag, föreningar, hemtjänst o.s.v. Jag vill understryka det, som han där skriver. Att vi i denna gudstjänst lyfter en slags livsform, betyder inte att andra livsformer inte också skulle kunna lyftas på lämpliga sätt. I en tid av mångfald av kan vi behöva söka nya former för detta. Livsval ska dock inte graderas, och vi behöver fortsätta att arbeta i kyrkan med det arv som ibland gör att vi på eller mellan raderna graderar kallelser och uppgifter. Ännu tydligare finns dock den graderande synen i det prestationssamhälle som vi lever i. Här har kyrkan sannolikt ett motkulturellt uppdrag.

Sitt fokus i dopet

Allt detta har sitt fokus i att dopet aldrig får skjutas i bakgrunden, och till dopets nåd kan inget extra tillföras. Dopet är den grundläggande vigningen, och inget kan läggas till. Här har vi en av de centrala orienteringspunkterna, inte minst utifrån vårt reformatoriska arv, och det gäller oavsett vilka kallelser, löften eller vigningar vi talar om.

Ordet löftesgivning användes just för att man inte skulle blanda ihop detta med vigningarna till vigningstjänsten. I min föreställningsvärld är nog äktenskapet en närmare liknelse för denna löftesgivning än prästvigningen, eftersom detta mer handlar om livsform än om uppdrag. Celibatet blir här synligt som specifik livsform – men vare sig högre eller lägre. Detta är ett sätt att leva som länge funnits i skymundan, men som aktualiserats igen i vår postmoderna tid. Det är också helt naturligt att vi i Svenska kyrkan bejakar kvinnors prästämbete också inom klosterlivet. En del av löftesgiverskans uttalade kallelse är att öppna en dörr för kommunitetsliv för kvinnor, där präster, diakoner och lekkvinnor samtidigt kan ingå.

Vi behöver helt enkelt föra samtal i vår svenska kyrka om mångfalden av möjligheter som det finns ”att leva i sitt dop”, spänningen mellan att leva ”av nåd allena” och den längtan som finns hos många efter att uttrycka sin tro och växa som människa och i sin ”vardagskallelse”. Vi har olika sätt att gestalta vår mänsklighet, och rikedomen i att låta detta komma till uttryck är väl värda brottas med både i kyrka och i samhälle.

MARTIN MODÉUS
Biskop i Linköpings stift