Krönika

På väg till den fulla enheten

Ingen kristen i Sverige kan ha undgått att lägga märke till att lutheraner och katoliker gemensamt ville minnas reformationen för 500 år sedan. Påven Franciskus och ledarna för Lutherska Världsförbundet kom till Lund för att understryka vikten av detta banbrytande ekumeniska beslut. I stället för att fira resp. sörja över att vi då gick skilda vägar fick vi nu i bön, bot och besinning gemensamt minnas och samtidigt gå vidare i dialog, ”från konflikt till gemenskap”. Vi hade därför kommit överens om fem imperativ för att få hjälp att gå vidare på vägen till den fulla enheten.

Det första imperativet betonar att vi skall utgå från enhetens perspektiv och betona det gemensamma istället för det som skiljer oss åt. Sedan år 1999 har vi redan lämnat en av reformationstidens stora stridsfrågor som gällde rättfärdiggörelsen bakom oss. Vi bejakar tillsammans att vi blir rättfärdiggjorda genom tron på Jesus Kristus. Genom dopet i den treenige Gudens namn blir vi lemmar i Kristus och får del av hans frälsning. Mer och mer kan han förvandla oss genom sin nåd, så att vi lever i hans efterföljd. Vi bejakar tillsammans att den Heliga Skrift ger oss den fulla och slutgiltiga uppenbarelsen om Guds sanning som bevaras och tolkas genom kyrkans tradition, även om vi kan se lite olika på vad denna tradition innebär.

Det andra imperativet är att vi ömsesidigt låter oss påverkas och förändras av varandras vittnesbörd om tron. Det är i tron på den korsfäste och uppståndne Herren vi kommer varandra nära. Vi kan inspirera varandra att komma honom närmare genom vårt liv och vår bön. Ju närmare vi kommer honom, desto närmare kommer vi också varandra. Denna andliga ekumenik hjälper oss att övervinna våra motsättningar. Vi gläds över att få upptäcka den djupa kärlek till Kristus, som våra bröder och systrar i det andra samfundet bär på. Vi får berika och utmana varandra genom att dela våra djupa troserfarenheter. Vi växer i andlig vänskap och kan tillsammans vittna om att den uppståndne Herren lever och verkar i sin kyrka.

Det tredje imperativet förpliktar oss att söka den synliga enheten. Allt det vi kan göra gemensamt får och bör vi också göra gemensamt. Vi får tillsammans i Jesu efterföljd tjäna de fattiga och utstötta. Vi får engagera oss för fred och rättvisa. Vi får ta oss an hemlösa och flyktingar. Vi får gemensamt vårda skapelsen. Vi får använda varandras kyrkor och lokaler. Genom dopet har redan den grundläggande enheten lagts. Just därför är det så smärtsamt att vi ännu inte nått fram till den fulla enheten kring Herrens bord. Därför måste vi enträget be om den Helige Andes hjälp att nå fram till den nya pingst, då enhetens gåva blir synlig i en och samma eukaristi/nattvard.

Det fjärde imperativet innebär att vi gemensamt återupptäcker den inneboende kraft som Jesu Kristi evangelium har för vår tid. Vi måste växa i tillit till att evangeliet kan förvandla människor också i vår individualistiska och materialistiska tid och miljö. Vi behöver själva förvandlas av evangeliets kraft och växa in i en allt djupare relation med Jesus. Hela vårt liv är ett liv till hans ära. Han följer oss steg för steg under hela vårt liv. Gemensamt får vi stå under korset. Vi lever i martyrernas tid. Många kristna har vittnat om Kristi seger genom att ge sitt liv för honom. Också vårt liv kan förvandlas av uppståndelsens kraft. Gemensamt och ödmjukt kan vi då ge evangeliet vidare till alla som törstar efter sanning och mening.

Det femte imperativet uppmanar oss att avlägga gemensamt vittnesbörd om Guds nåd i förkunnelsen och i tjänsten för vår värld. Detta gemensamma minnesår har gett oss tillfälle att förkunna att Guds nåd är ständigt verksam i vår värld. Gud överger inte sin kyrka och sin värld. För många utomstående framstår vi kristna som hopplöst splittrade och upptagna med våra egna konflikter. Därför är det så viktigt att vi gemensamt kan vittna om den barmhärtige Fadern, som sänt oss sin Son och genom sin Ande manar oss att gå i hans spår. I vår tid har man svårt att ta till sig abstrakta läror, men man är ofta förvånansvärt öppen för trovärdiga lärjungar till Jesus, inte minst om vi gemensamt förkunnar vår tro och omsätter den i konkreta gärningar.

I Sverige har vi kristna från olika samfund kommit varandra mycket nära. I SKR. Sveriges Kristna Råd, samverkar närmare trettio olika kyrkor och samfund. De flesta av oss kan acceptera dessa imperativ som en hjälp att gå vidare mot den fulla enheten. Samtidigt får vi inte heller dölja att det finna skillnader mellan en mer reformatorisk resp. en mer katolsk och ortodox grundsyn. Det kan gälla synen på kyrkan, sakramenten, Jungfru Maria och helgonen och inte minst på Petrus-ämbetet liksom vissa etiska aspekter som rör sexualitet, äktenskap etc. Det är ändå hoppfullt, ja, epokgörande att påven Franciskus själv fick vara med och inleda detta reformationens minnesår tillsammans med ledarna för Lutherska Världsförbundet i Lunds Domkyrka. Anden blåser vart den vill och skall fortsätta att göra så tills tiden går över i evighet. Hoppet om den fulla, synliga enheten kommer inte på skam.

ANDERS ARBORELIUS

Kardinal och biskop i Stockholms katolska stift