Ledare

Det finns ingen enkel försoning

»att kämpa mot samtalets förytligande«

Gunnar Ekelöf beskriver i en dikt hur Johannes döparen på många ikoner bär sitt huvud på sina axlar samtidigt som han bär det på ett fat framför sig. För Ekelöf blir detta en bild av Johannes döparen som både offrad och offrande, fördärvad och försonad, samtidigt. I denna paradoxala bild verkar Ekelöf se sig själv.

”Så bekänner jag mig
till det omöjligas konst
av livskänsla och självutplåning
samtidigt”

För Erik Johan Stagnelius, långt tidigare, är lösningen på tillvarons paradox mindre tvetydig, men inte enklare. ”Två lagar styr mänskolivet”, skriver han, ”makten att begära och tvånget att försaka.”

Vår hunger efter liv går inte att skilja från tvånget att avstå. Det mänskliga livet är ändligt och ger därför inte utrymme för ohejdat begär och livsbejakelse, mer än under kortare eller längre stunder då vi lyckas förneka vår tillvaros villkor. Vi kan inte få allt vi vill, vi tvingas avstå gång på gång.

Så hur kan vi nå försoning om vi faktiskt inte kan få det vi upplever att vi behöver? Ja, för Stagnelius finns bara ett sätt; att ”adla till frihet detta tvång”. Det vill säga, vi kan bara försonas om vi låter tvånget att avstå och offra bli till frihet, en frihet från begär, från girighet och självcentrering. Frihet i form av en djup livskänsla och livslust där offer är lika ofrånkomligt som befriande.
Jag kan känna den där friheten i kroppen när Stagnelius beskriver den. En frihet från tingen, prylarna, slitet och slänget. En frihet att röra mig i världen, bland ting och människor, i relationer där jag av glädje bejakar min egen och andras frihet. Men kommer jag någonsin att nå den, mer än glimtvis? Eller räcker glimtarna? Kan en glimtvis försoning göra det möjligt för mig att leva i det omöjliga, i paradoxen av att begära men tvingas försaka?

Ekelöf igen:

”Till det omöjligas konst
bekänner jag mig,
är därav en troende
men av en tro som kallas vantro.”

”Det är prästens uppgift att kämpa mot samtalets förytligande” sade Lena Olsson Fogelberg över en kaffekopp på pastoralinstitutet för tio år sedan. Hon talade till mig som prästkandidat. Just då oroade jag mig för att behöva ägna mitt yrkesliv åt att kallprata på kyrk-kaffen.

Jag vet inte om detta är eller har varit ett ledord för henne i hennes gärning, men det har varit det för mig under mina tio präst-år. Det har motiverat mig att bejaka lusten att problematisera, att gå djupare, att treva mig ut i det obekväma.

När prästen Ulla Karlsson i våras skrev i Kyrkans Tidning att hon var trött på kyrkans tal om synd väckte hon en nät-debatt vars livfullhet saknar motstycke i Kyrkans Tidnings historia. Hon väckte den mest centrala frågan i kristen troslära; ”Varför måste Jesus dö?”, och reaktionerna visade att frågan är långt ifrån död. Men blev samtalet fördjupande, bidrog det till kampen mot samtalets förytligande? Jag upplevde det inte så.

Vi har ett behov av att tala om vår försoningslära, och jag tror att vi behöver få göra det med utgångspunkt i att det finns många sätt att tänka försoning, men inga ytliga eller enkla. I någon mån är försoningstanken alltid det omöjligas konst, en paradox där det omöjliga görs möjligt.

Detta nummer av Svensk kyrkotidning vill bidra till mångfacetterade, befriande och djuplodande samtal om försoning. Vi har bett röster runt om i vår kyrka om kortare betraktelser ur hjärtat. Numret är tänkt för individuell läsning, men även som underlag för samtal i arbetslag, undervisning, samtalsgrupper, på ungdomsledarsamlingar eller präst- och diakonkollegier.

Läs dessa samlade reflektioner tillsammans, och ni kommer att påminnas om att det finns många sätt att borra djupare i frågan om Jesu död. Det finns många försoningsläror. Dessutom, och vilket är betydligt viktigare; ni kommer att påminnas om att det finns många vägar till en faktisk, glimtvis eller längre, upplevelse av försoning med livet, tillvaron och Gud.