Ledare

Diakonen i kyrkan och i välfärdspolitiken

»Som andra verksamheter specialiseras även denna institution«

I vårt samhälle förlitar vi oss i hög grad på yrkesmänniskor. En professionell yrkesutövare är beroende av sin särskilda kunskapsbas. Legitimeringen av dessa professioner är ett sätt att påverka hur organisering sker och organisationer framträder.

Detta är mycket tydligt i Svenska kyrkan, vars organisering i mycket formats av en profession: prästen. Som andra verksamheter specialiseras även denna institution. Nya specialiteter uppkommer. Dels inom professionen: sjukhuspräster, polispräster etc. Dels i nya fraktioner: diakoner, församlingspedagoger, informatörer, HR-ansvariga, etc. Hur kan då den kyrkliga specialiseringen diakon beskrivas, vilken är dess roll och funktion? För en kyrkoherde som ska utannonsera en diakonbefattning finns det flera möjliga (här skisserade) sökprofiler.

Balanskonstnären: Både den sociala rörelsen och den tjänsteproducerande organisationen är resurs och arena för den som arbetar med diakonalt arbete. Att dels engagera människor på ett folkrörelsemässigt sätt, dels erbjuda krissamtal, rådgivning och andra välfärdstjänster. Att balansera sådana dubbla logiker tillhör en grundläggande förmåga för kyrkoarbetare av idag.

Den professionella behandlaren: För att få legitimitet bland välfärdssamhällets aktörer räcker det inte alltid med diakontiteln. För uppgifter där man samverkar eller till och med konkurrerar med välfärdsstatens professioner behöver den kyrkliga medarbetaren en kandidatexamen, gärna kompletterat med exempelvis en master- eller psykoterapiexamen.

Organisatören: Diakonalt arbete är ett arbete som utförs i en organisation. Den ensamarbetande diakonissans tid är (på väg att bli) historia. Båda aspekterna av församling, som människor i en social rörelse, och en tjänsteproducerande institution, är diakonens uppdragsgivare och resurs. Att hantera denna resurs är en del av uppdraget. Det handlar inte bara om att engagera frivilliga medarbetare utan också att mobilisera nätverk och få tillgång till organisatoriska resurser.

Projektmakaren: För att kreera nya arbetsformer krävs en inriktning på att överskrida gränser och finna nya vägar. Det handlar också om att attrahera intressenter och därmed resurser, exempelvis EU-medel. Innovation är modeordet just nu.

Den reflekterande praktikern: I dagens samhälle krävs av professionerna att de utvärderar sitt arbete, och av verksamheter att de ska vara granskningsbara och transparenta. En yrkesutövare ska kunna redogöra för vad hon gör, hur processen säkras, vilken evidens hon har för sina val och hur resultaten blir på kort och längre sikt.

Nu ska en ny utbildningsorganisation riggas i Uppsala. Dess nya chef har en hel del frågor att ta ställning till. En är just vilken inriktning diakonutbildningen ska få. Organisationer är inga slutna enheter utan formas i ett samspel med sina omgivningar. Det är oundvikligen så att en välfärdsarbetare alltid agerar i relation till den socialpolitik som bedrivs. Så, till vilket välfärdssamhälle ska diakonen utbildas till idag? Ska rollen fokuseras på det individcentrerade arbetet som i det sociala arbetets tradition kallas case work? Eller ska det diakonala arbetet anträda den andra linjen i det klassiska sociala arbetet: settlementrörelsen, det som ibland kallas community work, mobiliseringen av lokalsamhällets nätverk? Eller är det den tyska socialpedagogiska traditionen, som många diakoner där är utbildade för? Eller, utifrån kyrkokansliets för ett tag sedan arrangerade konferens om socialt företagande: är det entreprenörer som ska utbildas i Uppsala?

När socialpolitiken alltmer börjar anta drag från det övriga Europa samtidigt som traditionella moraliska gemenskaper fragmentiseras är det en viktig diskussion att föra hur relationen mellan välfärdssystem, välfärdsarbetare och medborgare ser ut. För kyrkans del blir en sådan brännpunkt det diakonala arbetets roll – och därmed också hur diakonutbildningen utformas.