Ledare

Doktorera för att tänka nytt

»Vad behöver en präst egentligen kunna?«

Jag har varit doktorand i systematisk teologi i Uppsala i fem år. Det har kostat pengar för staten, och det har kostat pengar för kyrkan som utbildat en präst som ägnat flera yrkesverksamma år åt att arbeta för universitetet.

Som doktorand har jag bemötts på två olika sätt av kyrkomedarbetare. Många – merparten – har varit intresserade och gärna velat höra vad jag skriver om. Ibland anar jag också att de som reagerar så är svältfödda på teologiska samtal i sitt eget arbete. Andra tycker däremot att det är tveksamt om kyrkan (eller i mitt fall staten genom universitetet) bör lägga pengar på att låta präster doktorera. Är det inte bättre att präster utvecklar sig på andra sätt, läser vidare till terapeuter, fördjupar sig i pedagogik, i ledarskap eller varför inte i gitarrspel och drama, vilket de kan få konkret användning för redan på nästa konfirmandläger? Jag har ibland ställt mig själv samma frågor. Vad behöver en präst egentligen kunna? Att jonglera med teologiska begrepp eller att möta människor där de står? Samtidigt har jag ofta saknat ett pågående teologiskt samtal i mitt arbete som präst. Beror detta på mina högst personliga behov av teologisk fördjupning, eller svarar min saknad efter teologiska samtal mot något som också finns i samhället?

Låt mig berätta vad jag ägnat mina år åt. Jag tror nämligen att det jag gjort kvalificerar som vad man kan betrakta som bortkastat ur kyrklig verksamhetsekonomisk synvinkel. Frågan är om det nödvändigtvis är så, och den frågan ställer jag till er kära läsare. Debattsidan är öppen.

I min avhandling Theology beyond Representation utforskar jag ett sätt att tänka kring teologi som utvecklats av två franska filosofer. Filosoferna Michel Foucault och Gilles Deleuze menade att det kristna tänkandet på ett övergripande plan styrs av en logik som på många sätt är hämmande och förtryckande. Det kristna tänkandet, menar de, delar upp världen i något ”bortom” och något ”hitom” – något som representerar och något som representeras. I denna uppdelning är det som är bortom (det vill säga det som våra ord försöker fånga eller våra kroppar försöker avbilda) alltid mer fullkomligt än det som är hitom. Vilket i sin tur gör att det jordiska, det kroppsliga och livet här alltid ställs i relation till något ouppnåeligt. Som kristna lever vi ständigt i den fullkomliga Gudens skugga. (Detta gäller dessutom mer för kvinnor än för män, som av tradition ansetts vara lite närmare det himmelska.) Samtidigt, menar de, har den kristna traditionen också alltid rymt andra sätt att tänka, bortom representationens dualistiska logik.

Det är några av dessa andra sätt att tänka jag utforskar i min avhandling. Jag gör nyläsningar av samtida teologer som den radikal-ortodoxe britten Graham Ward, den amerikanske Gud-är-död-teologen Thomas Altizer, men även den svenska teologen och kväkaren Emilia Fogelklou. Genom dessa möten mellan teologi och filosofi mejslas ett nytt teologiskt förhållningssätt fram. Att läsa teologi, eller att tolka liturgi utifrån ett sådant förhållningssätt förändrar läsningen, förändrar tolkningen. Det är ett perspektiv där saker ses för vad de är och vad de skapar, snarare än att bedömas utifrån vad de förmår eller inte förmår avbilda eller representera. Ett sådant perspektiv, menar jag i min avhandling, kan öppna för ett lekfullt men likväl allvarligt och respektfullt förhållningssätt till det kristna arvet. Teologins och kanske även kyrkans uppgift blir då att lekfullt upprepa allt det i vårt arv som framstår som evigt, oföränderligt eller som utger sig för att vara faktiska sanningar, representationer, av mänsklig erfarenhet. Att lekfullt upprepa det gamla och stelnade. Inte för att sträva mot det bortom-varande utan för att ge plats för det som ständigt skapas. Att leka med de nedärvda sanningarna för att peka mot de realiteter mitt ibland oss, faktiska men okända, möjliga men ännu otänkbara, som inget språk eller förnuft någonsin kan fånga.

Om arbeten som detta blir kyrkan till gagn eller inte, om de är ekonomiskt försvarbara eller inte, det får kanske framtiden och dess kyrkopolitiska utveckling utvisa.