»Debattklimatet är ett allt tilltagande problem«
Under ett styrelsemöte 2014 i stiftelsen för Sjömanskyrkan i Stockholm fördes ett samtal om hur kyrkan skulle kunna hjälpa sjömän av annan tro att ha en plats för bön, om det skulle uppstå ett behov. Biskopen i Stockholm Eva Brunne och styrelsen resonerade kring hur man tillfälligt skulle kunna anpassa andaktsrummet (som inte är ett invigt kyrkorum och saknar regelbundet gudstjänstliv), till exempel genom att flytta någon kristen symbol och märka ut ritningen mot Mecka, ungefär som kapellet på Arlanda. Helig gästfrihet, alltså. Ganska okontroversiellt, kan man tycka.
Helig gästfrihet är inget unikt i världen. Några exempel från senare tid: När moskén i den kanadensiska staden Peterborough förra året förstördes i ett brandattentat turades synagogan och flera kyrkor om att vara värd för den islamska församlingens fredagsböner. Synagogan välkomnade med banderoller som hälsade ”shalom” och ”salaam” och med en tårta dekorerad en blå davidsstjärna och en grön halvmåne. I Washington DC ber mer än 300 muslimer i veckan i the Church of the Epiphany, som tillhör episkopalkyrkan. Fem dagar i veckan är det muslimsk bön där. Det händer att den ackompanjeras av kyrkklockor. I the National Cathedral, som också den tillhör episkopalkyrkan och som är USA:s inofficiella nationella helgedom, har det flera gånger sedan 2014 hållits muslimska fredagsböner. Mattor läggs diagonalt i en av katedralens korsarmar så att de bedjande kan vara riktade mot Mecka utan att behöva ha ett kors i blickfånget. Och i London nu i oktober, under den judiska högtiden shavuot, reste en moské och en synagoga gemensamt en lövhydda vid moskéns ingång. Rabbinen beskrev det som helt magiskt, tackade moskén för dess mod och påminde om att lövhyddan handlar om öppenhet, att vi alla är beroende av Guds beskydd och att livet är för kort för att vi ska slösa tid på att käbbla med varandra.
Nästan ett år efter styrelsemötet i Sjömanskyrkan, hösten 2015, blev samtalet mellan biskopen och styrelsen upprksammad i sociala medier. Sedan var det igång. Biskopens fundering vid sammanträdesbordet blev inte bara en riksnyhet utan spreds också internationellt. ”Sverige har kapitulerat utan att ens avlossa ett enda skott”, larmade en amerikansk förgrundsfigur inom counterjihadrörelsen (radikalt islamofobiska kretsar) tillika en av Breiviks förebilder på sin hemsida; ”Biskopen banar väg för islamiseringen av Sverige”. Följden blev att inte bara hat utan också allvarliga hot riktades mot biskopen. Skakad kunde Eva Brunne konstatera att ”Samtalet om att bjuda andra trosbekännare ett rum för bön, har passerat fantasins gränser”.
Debattklimatet är ett allt tilltagande problem. Hatretorik behöver inte omsättas i våldshandlingar för att det ska vara förödande för den som drabbas. Påven Franciskus har träffande benämnt det som ”förtalets terrorism”. Inför sitt Sverigebesök förklarade han i Dagens Nyheter (29/10): ”Jag beskriver förtal och falsk ryktesspridning som ett slags terrorism, för det är en form av grovt våld mot andra. Vi bär alla i vårt inre på denna kapacitet att svärta ner andra. Det är en last som kan utrotas bara genom en djup sinnesändring, en omvändelse … Svärdet dödar många människor, men tungan dödar ännu flera”.
Det är välkommet att Svenska PEN under 2017 kommer att uppmärksamma vad hatretoriken, särskilt näthatet, gör med det offentliga samtalet. Kampanjen ”Vägra hata” som Sveriges interreligiösa råd satsade på i början av 2015 har inte minskat i aktualitet. I den sades det att ”Alla, troende och icke-troende, har till uppgift att försvara det demokratiska samhällets religions- och trosfrihet … Vi vill också uppmana politiska företrädare, myndigheter, civilsamhällets organisationer och alla som värnar rättvisa och fred att stå upp för att Vägra hata!” Gå in på vagrahata.se och låt dig inspireras i det lokala sammanhang du står i. Samverka med andra. Och om du känner någon som drabbas, låt inte den personen behöva hantera hatet i ensamhet. Nu tar vi kampen mot förtalets terrorism.
PETER LÖÖV ROOS