”Frigörelse i ett trons språk?”

»Så påminns vi om att vi inte gjort oss själva«

På Internationella kvinnodagen öppnade nätportalen för Nordisk kvinnolitteraturhistoria (www.nordiskkvinnolitteratur.se) Det gav mig anledning att gå in och läsa om texter jag läste för många år sedan. En av dem, är Anne-Marie Mais ”Se jag är Herrens tjänarinna. Frigörelse i ett trons språk”. Den handlar om hur nordiska kvinnor under 1800-talet såg hur kyrkor och kristen tro upprätthållit och legitimerat kvinnounderordning, men som titeln antyder handlar den framförallt om hur kvinnor fann ”frigörelse i ett trons språk”. Hur kristen tro, dess grundläggande texter – som Bibeln – och språk också kunde bli ett språk för längtan efter frihet, ett språk för värdighet.

Inledningsvis berättas om Johan Olof Wallins predikan på Marie bebådelsedag 1827 och om Fredrika Bremers kritik av den. Wallin predikade om förhållandet mellan kvinnor och män, om ”Qvinnans ädla och stilla kallelse”, på ett sätt som gjorde Bremer upprörd. Wallin utgick från orden ”Se jag är Herrens tjänarinna” och predikade om hur kvinnor ska underordna sig män. Bremer upprörs över hans totala avsaknad av förmaningar till kristna män om att de inte ska utöva våld mot sina hustrur, över uppmaningar till underordning under män som vore de Gud. Bremer hävdar att Marias relation till Gud, och till Frälsaren, inte kan bli en modell för kvinnors relation till män. Kvinnor ska inte tjäna män, utan Gud, en Gud som ger dem värdighet, insikt, frihet.

Detta är alltså litteraturhistoria, historia. För oss som än idag leder gudstjänster och firar gudstjänster är det också nutid. När denna ledare publiceras är det två dagar kvar till Marie bebådelsedag 2012. Då läser vi återigen berättelsen om Maria och ängeln, läser ”Se jag är Herrens tjänarinna”. Vi står i arvet från Johan Olof Wallin och Fredrika Bremer när vi återigen i predikan läser berättelsen om Marias möte med ängeln som en berättelse som inte främst handlar om det förflutna, som en berättelse om Gud och om att vara människa i relation till Gud. Idag är det vi som är här, och vi som måste välja vilka delar av detta komplexa arv som vi förvaltar.

Så påminns vi om att vi inte gjort oss själva. Vi är del av en historia, en tolkningshistoria. Vi måste erkänna att vi är historiska varelser, formade av strukturer och processer som pågått långt före våra liv, och som förhoppningsvis ska pågå långt efter oss. Vi hämtar identitet och mening ur dessa sammanhang, inte bara ur oss själva eller det som nu råkar gälla.

Därmed påminns vi om att vi har del i ett arv som är ambivalent och blandat. Vi tvingas leva utan illusionen om att det vi är och har del i är helt och hållet gott och rent, helt och hållet så som vi själva skulle önska. På Marie bebådelsedag är vi i en historia som rymmer både Wallins predikan som främjar den kvinnors underordning som möjliggör övervåld, Bremers kritik av sådan predikan och hennes övertygelse om att kristen tro kan främja kvinnors liv, frihet och värdighet.

Då påminns vi också om hur vi som enskilda och som kyrkor lever i en spänning som vi måste kunna erkänna och göra fruktbar. Vi är unika och fria, som enskilda och som grupp, men samtidigt delar av en större historia, formade och präglade av våra sammanhang. Om var och en av oss, och om vårt arv, är flera saker sanna samtidigt.

Ur det växer ansvaret. Vi måste inte sjunga ”din lydnad är vår förebild”, vi kan välja bort det. Vi kan fortsätta en bit till i evangeliet och läsa Magnificat rakt in i vår tid av växande ekonomiska och sociala skillnader som en sång om att en annan värld måste vara möjlig.
Vi fortsätter på vägar som Wallin och Bremer har gått. Vi kan inte bara upprepa de gamla tolkningarna, utan måste göra våra egna – men vi kan välja
att fortsätta på Bremers väg i en värld där ännu en del går Wallins. Berättelsen är gemensam, tolkningen är öppen, nu är ansvaret vårt.

Comments are closed.