Ledare

God jul?

»är det rimligt i år att tala om en god jul?«

Så här i slutet av året är det brukligt att summera det år som gått. Det här blir dock ingen riktig summering, utan snarare en reflektion kring nuläget som mynnar ut i frågan: är det rimligt i år att tala om en god jul?

Det känns givet att börja denna reflektion bakifrån, med det kaosartade parlamentariska läget som vi just nu befinner oss i. Utan att ägna sig åt några anklagelseakter åt vardera håll, tänker åtminstone undertecknad att höstens politiska cirkus ger vid handen att forna tiders stabila blockpolitik inte längre fungerar.

I det nya politiska landskap vi befinner oss i, där riksdagens hävdvunna praxis kastats över ända av ett rasistiskt enfrågeparti som nu tagit bladet från munnen och tydligt deklarerat att de tänker fortsätta använda sin vågmästarroll till att skjuta i sank alla minoritetsregeringar som inte ställer upp på deras människofientliga politik, så fungerar inte forna tiders kartor längre. En blockpolitik som bygger på en överenskommen grund av respekt för demokratins spelregler står lamslagen inför en kaosmakt som är sprungen ur djupt antidemokratiska källor, om än förklädda i välskräddade kostymer.

Och det politiska läget i Sverige är bara ett symptom på det iskalla högerextrema strupgrepp som i allt högre grad håller på att kväva hela det demokratiprojekt som präglat europeisk politik de senaste decennierna, där viktiga landvinningar skett inom jämställdhetsområdet och vad gäller utökade rättigheter för minoritetsgrupper. För på de högerextremas dagordning står inte endast diskriminering av människor som utifrån sitt utseende uppfattas ha ett oönskat ursprung (det är därför det är vetenskapligt korrekt att benämna bl.a. Sverigedemokraternas politik som rasistiskt: den handlar egentligen ytterst om människors utseende!), utan även ett massivt motstånd mot alla de viktiga attitydförändringar i samhället som kommit till stånd tack vare t.ex. feminismen och hbtq-rörelsen, för att bara nämna några centrala områden.

Ingenting tyder heller på att det högerextrema segertåget är på väg att mattas av. Snarare tvärtom. Många ledarskribenter har redan varnat för hur vår samtid i allt högre grad liknar tiden som ledde fram till andra världskriget och en av de mest fasansfulla epokerna i mänsklighetens historia. Det kan verka tröttsamt för läsaren att göra det igen, men jag ser det ändå som min plikt att varna jag också. Gör vi ingenting nu så kommer det gå åt helvete. Bokstavligen.

Kan vi då i sken av allt detta verkligen hälsa varandra en god jul i år? Är inte kyrkans firande av Kristi människoblivande alltför världsfrånvänt och introvert i en tid då vi med fastelitanians ord verkar stå inför ännu en världsbrand?

Nej, jag tror inte det. Jag vill tro att det är exakt just julens budskap vi behöver som mest just nu. Budskapet att Gud nedsteg hit till de plågade, för att dela våra livsvillkor i sin egen kropp. Det är det budskapet som gör att vi också kan se Gud i vår nästa. Det är det budskapet som gör att vi vet att Gud inte lämnar oss i sticket. Det är det budskapet som kräver av oss att behandla varandra med respekt och vördnad.

Julens budskap kan göra oss starka. Julens budskap kan ge oss modet att handla. Och det är faktiskt precis det vi gör som kyrka.

För under det gångna året har vi – även om det ibland kan kännas som att det inte är så mycket vi är överens om i kyrkan – tyckts varit eniga om en sak: livets okränkbarhet och alla människors lika värde. Under det gångna året har kyrkan gång på gång varit en motkraft. Klockringningar och gudstjänster runt om i landet i samband med högerextrema manifestationer har hyllats i media och lyfts fram som föredömen. Ett av många exempel: När Västerås domkyrka efter en gudstjänst för mångfald blev nedklottrad av hakkors, ryckte Västeråsborna ut och ”lovebombade” kyrkans portar med pappershjärtan.

Som kyrka lever vi evangelium och det är en självklarhet för oss att räcka brödet till den hungrande. Fortsätter vi bara så, utan att vackla, stärkta av just det budskap som hör julen till, då kan vi också fortsätta att vara den röst som ropar i samtidens öken. Den rösten behövs. Det är Guds röst, som manar till fred och försoning, i en tid av splittring.

Julens budskap är det mest radikala vi har. Låt det inte drunkna i julmust och skinkspad! Basunera ut det med full hals! Då kan vi verkligen önska varandra en god jul!