Ledare

Gör vi det bra?

»Stiften kan anta funktionen som kyrkans FoU«

Inom ett halvår ska Svenska kyrkans församlingar redovisa 10 miljoner kronor. Hälften har tilldelats Svenska kyrkan av Radiohjälpen och hälften kommer från staten, via Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF. (Se internwww.svenskakyrkan.se/Diakoni/corona). Radiohjälpens insamlade medel är tänkta att ägnas sommaraktiviteter för barn och unga i coronakrisens spår och insatser för att motverka psykisk ohälsa bland barn och unga, samt äldre. Ett tredje ändamål är akutinsatser för särskilt utsatta grupper (vuxna och barnfamiljer). De statliga pengarna är destinerade till vissa organisationer som, med anledning av covid-19, bedriver verksamhet som riktar sig till människor i socialt särskilt utsatta situationer (Förordning 2020:439).

Begreppet ”socialt särskilt utsatta” syftar enligt Support Diakonis hemsida på personer som riskerar att falla igenom samhällets skyddsnät och som är svåra att nå för andra aktörer än civilsamhällets organisationer. I sin ansökan till MUCF har Svenska kyrkan på nationell nivå skrivit fram hemlösa, ensamkommande unga, papperslösa, utsatta EU-medborgare, äldre med låg inkomst, långtidssjukskrivna (arbetslösa utan a-kassa), ny-arbetslösa (i en krisfas), fattiga och utsatta grupper i dubbel utsatthet (människor med funktionsvariationer, hbtq-personer) som socialt särskilt utsatta. Det medlen kan användas till anges vara ekonomiskt stöd, boenden, psykosocialt stöd/själavård, social verksamhet samt nyorientering för arbetslösa. I sig torde inte dessa målgruppsbestämningar och ändamål skilja sig särskilt mycket från det diakonala arbetet före pandemin. Givetvis har situationen för ”särskilt utsatta grupper” försvårats och därmed angelägenheten ökat. En skillnad är dock att nu ska tilldelade resurser redovisas för en extern part.

Redovisningsrelationer kan beskrivas ha två dimensioner.  Å ena sidan ett åläggande från andra organisationer, så som olika former av rapporteringskrav. Här kan i den enklaste granskningsformen kvitton och fakturor redovisas. Ofta efterfrågas också verksamhetsrapporter, såsom antal deltagare och genomförda aktiviteter.

Å andra sidan har redovisningsrelationer också en intern dimension som bygger på ett upplevt och erkänt ansvar, som både bygger på individers agerande och organisationens uppdrag.  Redovisningsforskare beskriver dessa två dimensioner i termer av ålagt ansvar respektive självpåtaget ansvar.

Formerna för det ålagda ansvaret brukar vara givna, ofta grundade på en kameral logik. Gissningsvis har de finansierande institutionerna inte högre krav än att kostnader ska vara verifierade av auktoriserade revisorer, samt att kyrkokansliets handläggare fullödigt kan beskriva Svenska kyrkans roll i den uppkomna samhällskrisen.  Effektmått torde vara svåra att fordra.

Annorlunda är ramarna för det självpåtagna ansvaret. Här är metoderna mindre formaliserade och det är inte lika givet hur redovisningsansvaret kan realiseras. Utvärderingsforskare pekar här på möjligheterna att organisationer kan utveckla sitt eget lärande när återkoppling görs till organisationens ethos och mission. När det gäller insatser som de inledningsvis beskrivna torde de ligga i varje församlings och stifts intresse att utveckla. Att bistå ”särskilt utsatta” på ett relevant sätt är sällan enkelt, åtminstone om det ska ske uthålligt. Ingen kan säga att man hade planerat för pandemins konsekvenser. Därför finns därför skäl att försöka utveckla det man faktiskt gjort, och gör.

I förra numrets ledare (Svensk Kyrkotidning, nr 8/2020) ställde Helene Egnell frågan om vad vi ska ha stiften till. Jag tänker att stiften har ett ansvar att bistå församlingarna att hitta former för en redovisning, en berättelse om församlingens arbete under pandemin, där erfarenheter samlas. Stiften kan anta funktionen som kyrkans FoU (Forskning och Utveckling) för att ge strukturer för en kunskapsutveckling över församlings- och stiftsgränser.

Frågorna är enkla: gör vi vad vi säger att vi ska göra? Gör vi det bra? Hur vet vi det?

STIG LINDE