Ledare

Häpnadsväckande beslut av överklagandenämnden

»ger grönt ljus åt en teologi som utestänger hbtq-personer«

En EFS-präst verksam i Luleå stift förklarades i december 2019, genom ett beslut i stiftets domkapitel, obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst som präst, eller ”avkragades” som det också brukar kallas. I maj i år kom ett beslut från Svenska kyrkans överklagandenämnd att domkapitlets beslut upphävs.

Vad saken gäller är sannolikt redan känt för en stor del av Svensk Kyrkotidnings läsekrets, då ärendet rönt stort intresse även utanför den kyrkliga pressen. I media har en del tämligen uppseendeväckande citat tillskrivits EFS-prästen ifråga, men dessa lämnas här därhän eftersom källäget är oklart. Istället fokuseras här på de två besluten i ärendet: domkapitlets beslut daterat 2019-12-19 och överklagandenämndens av 2020-05-18.

Ärendet rör vad som utspelade sig vid ett konfirmandläger sommaren 2019 och om vad EFS-prästen ska ha sagt i en undervisningssituation om dels hbtq-personer och dels om evolutionsteorin. Även detta med evolutionsteorin lämnas här okommenterat.

När det då gäller frågan om EFS-prästens syn på hbtq-personer så ger en genomläsning av domkapitlets beslut vid handen att oavsett hur de exakta orden föll, så är både hon och de av konfirmanderna som återgivit händelsen i samtal med domkapitlets utredningsgrupp överens om att hon givit uttryck för att hbtq ”var en följd av det som blivit trasigt i samband med syndafallet” (citat ur domkapitlets referat av referensgruppens samtal med EFS-prästen).

Denna åsikt framfördes under en konfirmandlektion om kärlek och sex, som svar på en direkt fråga från konfirmanderna. Det hör också till saken att EFS-prästen kände till att flera av konfirmanderna själva identifierade sig som hbtq-personer och det är också klarlagt i båda besluten att hon inte tillräckligt tydligt redogjort för att detta var hennes personliga åsikt och inte Svenska kyrkans officiella tro och lära. Men det kanske mest problematiska är att det rimligen borde ha varit ställt bortom allt tvivel för henne att hon med sina ord skulle allvarligt såra de berörda ungdomarna, vilket dessutom hände då en av dem lämnade lektionen och lägret.

Överklagandenämnden påpekar i sitt beslut att ”[få] frågor inom Svenska kyrkan har utretts och debatterats så som frågorna om homosexuellas ställning i kyrkan” och redogör för ett antal officiella uttalanden som nämnden menar visar att en hållning lik EFS-prästens tidigare ”varit den dominerande”, och konstaterar slutligen kortfattat att ”[d]et är den inte idag”.

Men i denna redogörelse saknas t ex biskopsmötets utredning De homosexuella och kyrkan som redan 1974 visserligen ännu inte såg äktenskapets öppnande för alla par som en framkomlig väg, men faktiskt kommer fram till att en välsignelsehandling av ”den homosexuella förbindelsen” kan övervägas.

Tre decennier senare, 2005, blir denna välsignelsehandling verklighet och i samband med det beslutade också kyrkomötet att ”[d]et är uteslutet att fördöma den homosexuella personen eller att skuldbelägga den homosexuella orienteringen” samt att ”[k]yrkan skall aktivt motverka diskriminering av personer på grund av sexuell orientering”. Dessa skrivningar är centrala i domkapitlets argumentation för sitt beslut, men saknas helt i överklagandenämndens. Varför?

Att EFS-prästen med sina uttalanden gör sig skyldig till just detta är obestridligt och att överklagandenämnden med sitt beslut ger grönt ljus åt en teologi som utestänger hbtq-personer från den ännu icke fallna Skapelsen och gör dem till en del av syndafallet är häpnadsväckande!

PETER FORSBERG