Helig, helig eller trevlig, trevlig?

»Har Kyrkan blivit en administrativ verkstad?«

Året närmar sig sitt slut och det har blivit dags att göra bokslut. Ta fram en penna. Dags för överslagsräkning. Tänk på en vecka under det gångna året. En vanlig höstarbetsvecka i din församling. Ungefär hur många timmar ägnade du och dina kolleger åt att skriva protokoll och minnesanteckningar under den veckan? Hur många timmar ägnades åt GDPR? Hur många timmar fikade ni? Hur många timmar planerade du verksamheter? Summera dessa timmar. Räkna sedan efter hur många timmar ni tillsammans ägnade åt att be eller fira gudstjänst under den veckan. Slutligen anger du hur många timmar (eller minuter eller sekunder) du samtalat med Gud under veckan. Vad tänker du när du ser dessa siffror och jämför dem med varandra?

Själv har jag börjat undra om inte begreppet sekulär passar bättre för att beskriva läget på många kyrkliga arbetsplatser än i Sverige som land. Har Kyrkan blivit en administrativ verkstad, väldigt duktiga på att producera excellark och ännu bättre på protokoll? Vi är proffs på verksamhet. Men var tog Gud vägen? Var det inte längtan efter mötet med det outsägliga som drog oss till kyrkan? Var det inte ropet Helig, helig, helig som lockade oss mot ljuset? Istället är det nu ofta vi själva som glatt ropar Trevlig, trevlig, trevlig. Men är verkligen Herren Sebaot trevlig? Och är det genom skicklig administration och trevlig verksamhet som Guds viskning blir förnimbar? Har vi börjat tro att Guds rike är något vi förväntas skapa och som ska vara en målbild i Verksamhetsplanen? Har vi glömt att Guds rike är något som ges oss, skatten vi hittar på åkern, det obegripliga som växer upp ur det lilla senapskornet? Inte kommer Messias för att vi skrivit fina konsekvensanalyser. Messias har ju redan kommit.

Jag leder regelbundet retreater och möter då medarbetare från skilda delar av vårt land. Personer som har olika uppgifter i vår kyrka. Nästan i varje samtal hör jag: vi talar aldrig om tro i arbetslaget, vi ber aldrig tillsammans, vi berättar aldrig om Gud för varandra. Ibland tänker jag att den plats i Sverige där man talar minst om Gud kanske är i kyrkan. Är det så? Hur har det blivit så? Vill vi att det ska vara så? Är det tanken på Gud som något ytterst privat, tron som något skört som inte ska analyseras sönder eller snarare rädslan att framstå som frommare eller frommast eller rent av trossvag som skapat denna tystnadskultur? Har vi administrerat bort Gud eller privatiserat tron så att det blivit en icke-fråga för kyrkan? Men om vi gjort det, blir då kyrkan inte bara ett fyrverkeri av verksamheter som är just trevliga, men inte så mycket mer. Vem vill betala kyrkoavgift till en sådan organisation när det finns så många andra föreningar som är minst lika trevliga?

Om inte vi som arbetar i kyrkan ber dagligen, om inte vi går på gudstjänster, om inte vi talar med varandra om Gud, om inte vi talar med Gud, varför skulle då andra göra det? Om inte vi bejakar vår längtan, hur skulle då andra våga börja längta?

Om vi istället för att köpa in dyra konsulter som ska åtgärda medlemstappet, skulle fokusera på oss själva och våga fördjupa vår gudsrelation, vad skulle hända då? Hur blir en församling om antalet minuter som läggs på att tala med Gud blir lika många som timmarna som läggs på planering och möten? Om vi är tystare, blir det mindre verksamhet, men kanske hörs Guds viskning tydligare? Om vi skriver färre papper där vi berättar om det vi gör och istället ställer frågan till Gud: vad gör du för oss, skulle då vår kyrka fyllas eller tömmas på liv?

ULF LINDGREN

Comments are closed.