Hur organiserar vi diakoni bäst?

»Det diakonala uppdraget kan sägas ha en rot och en spets«

Kyrkoordningen ger inga direktiv för vad det innebär att ”utöva diakoni”. Inga minimikrav anges. Diakoni utövas också utanför församlingsorganisationens sfär. Hur kyrkans diakoni ska organiseras är en omdebatterad fråga – eller snarare: flera och olika frågor.
I de riktigt små församlingarna pratar man inte alltid så mycket i termer av ”diakoni”, utan nog oftare om hur församlingen i sig ska överleva. När detta skrivs har kyrkomötet inte behandlat Kyrkostyrelsens förslag om strukturfrågor. Gissningsvis kommer pastoraten bli möjliggörare för att de små församlingarna ska kunna finnas kvar. Detta borde innebära en möjlighet för det diakonala arbetet. En större enhet kan samla tillräckliga budgetresurser för att inrätta, eller upprätthålla, diakonala befattningar.

I stadsförsamlingarna är samordning på tapeten. På Norrmalm i Stockholm driver församlingarna ett projekt för att finna relevanta former för city-diakonalt arbete och på Södermalm har man gjort utredningsförsök. Men vad handlar samordningen om? Det finns flera syften. Det kan handla om en öppen dörr i centrum, som ”Trädgården” i Härnösands domkyrkoförsamling. Men samordning handlar inte bara om öppna dörrar eller diakonicentraler. I Eskilstuna har man lämnat den tidigare distriktsorganisationen och samlat de diakonala verksamheterna och personalen i en avdelning, med en diakon som chef. I Uppsala har man efter flera utredningar permanentat en samordningsfunktion för de sex församlingarnas diakonala arbete (se artikel i detta nummer). Syftet är inte att överta uppgifter från församlingarna, men stödja och utveckla. Församlingsdiakonerna i Uppsala formulerade sina behov i två bilder: ”muskler” och ”styrhytt”. Bättre muskler är att nyttja kompetenser och personalresurser över församlingsgränserna. Styrhytten pekar på behovet av ledning och koordinering av församlingarnas dia- konala resurser – en strategisk funktion.

En annan diskussion pågår i Lund. Sydsvenskan presenterade (17/9) det inte oemotsagda förslaget att driva domkyrkoförsamlingens diakonicentral som en fristående juridisk person i form av en stadsmission. Motivet anges vara större möjligheter att få sponsring från det lokala näringslivet. Separata organisationer brukar också förordas för snabbare beslutsvägar och mer riskfyllda projekt. Kritiken handlar bl.a. om befarade konsekvenser av att separera diakonala verksamheter från församlingen.

Det diakonala uppdraget kan sägas ha en rot och en spets. Spetsen i det mänskligt svåra, roten i den andligt och socialt definierade storhet som den kristna församlingen utgör. Att organisera det diakonala arbetet i en annan organisation än församlingen ställer frågan om relationen mellan spets och rot i fokus. ”Diakonalt arbete är det som skapar relevans och trovärdighet”, skriver utredarna i en i år presenterad undersökning av svenskarnas bild av kyrkor och församlingar med titeln ”Hur blir kyrkan relevant?” I rapporten, skriven på uppdrag av den nya kyrkobildningen Gemensam Framtid, konstaterar man att frikyrkorna lagt detta arbete på ”entreprenad” till organisationer som Diakonia och Hela Människan. Vad betyder denna ”outsourcing” för kyrkan, frågar man sig.

Omvänt problem har de diakoniinstitutioner som skapar sitt ”varumärke” just i relationen till kyrkan, såsom Ersta Diakoni och Bräcke Diakoni. När Ersta sjukhus inte längre bemannas av diakonissor och Bräcke Diakonis årsberättelse präglas av ett tidstypiskt marknadsspråk är frågan vad som profilerar arbetet, vad som håller ihop rot och spets.

Att hitta relevanta former för att kunna ta sig an tyngre välfärdsuppdrag handlar den utredning som Kyrkostyrelsen tillsatt (se artikel i detta nummer). Församlingar har för sådant arbete sällan kompetens, ej heller kapital. En kritisk faktor för en sådan utförarorganisation är relationen till den lokala församlingen. Det handlar om församlingens organisatoriska, och upplevda, ägarskap.

Många frågor utan givna svar. Spännande!

Comments are closed.