Ledare

Jakten på Gud

»förundran och tacksamhet över att vi alls existerar«

I skrivande stund sänds en serie med den rubriken, ”Jakten på Gud”, med den välrenommerade skådespelaren Morgan Freeman som programledare. Han startar i sin egen kontext, i sitt eget ”hemma” i Mississippi där han mitt i det nästan smärtsamt vackra landskapet ställer frågan ”Vad avslöjar religionernas skapelseberättelser om vilka vi är och varifrån vi kom?”. Han vill försöka hitta vårt ursprung, civilisationens rötter och religionens genesis. Han går tillbaka till tidens gryning för att se om vetenskap och religion kan samexistera. Det är storslaget, storvulet och lockande. Och förvånansvärt intressant.

De vackra vyerna bidrar till det. Det är fantastiska bilder av olika religioners vackraste manifest, olika övertygelsers formationer av transcendensen, artefakter som vittnar om att vi människor inte bara har oss själva att tacka för det bångstyriga livet. Det finns något mer, något annat, som väcker livet på nytt varje morgon. Vackert, sant och tankeväckande.

Det tycks som att Freeman driver idén att religionerna är det som får oss att förenas, inte splittras. Det är vår vördnad inför transcendensen som möjliggör försoning i konflikter och skapar gemenskap. Han är troende Freeman, men med tydlig respekt för olika bilder av detta andra. Dessutom tycks han mena att tro, religion, kan leva i harmoni med vetenskap. I ett samtal med kanslern för Påvliga vetenskapsakademin (som leddes av Galileo Galilei vid dess start 1603), monsignore Sorondo, konstaterar de att den romersk-katolske prästen Lemaître var en av de första som oberoende formulerade tanken på Big Bang – teorin om utvidgande av det rum som materien befinner sig inom. Tro och vetenskap är inte fiender utan vänner.

Berättelsen som målas upp är vacker, harmonisk och hoppfull. Nästan lite för vacker. Vad som utelämnas är den inte lika vackra sidan av jakten, den som Dawkins och andra nyateister fokuserat på. Själva jakten i sig. När vi människor jagar efter sanningen med stort S och avkräver varandra trohet mot projiceringen av våra egna behov. Och det händer ju hela tiden, eftersom vi är just människor. Jakten som får oss att avvisa andra sätt att se på verkligheten, att förringa andras vördnad och riva bilder av andras tacksamhet inför det som går utöver dem själva. Jakten som sargar både mellan och inom religioner, inom vår egen övertygelse. I debatter, i anklagelser och förringande av andras tro, sexualitet, kön och etnicitet. Inte sällan i sammanvävt till en svårutredd men lika kränkande våt matta som vi lägger över oss alla, inklusive oss själva. Den kommer till och med till uttryck i Freemans till synes harmoniska berättelse – experterna på religion är övervägande män med västerländskt ursprung.

Jaktens baksida innebär inte att jag förespråkar tystnad, eller att var och en blir salig på sin egen tro och alltså bör lämnas ifred. Inte alls. Historien visar oss att det helt enkelt inte är sant eller en framkomlig väg framåt. Men ibland tänker jag att vi skulle behöva fråga oss själva vilka blinda fläckar som är en del av vår jakt? Helt enkelt lite självkritik, både hos Freeman, och oss själva. Hur gott vårt uppsåt än är. Eller uttryckt med andra ord: Vad vill jag Gud? Ambitioner, makt och hybris spelar sin roll i allas våra liv, inte bara hos andra, utan också hos oss själva. Det är själva innebörden i ”simul iustus et peccator”.  Ibland tänker jag att vi skulle må bra av att ha lite mer självinsikt om oss själva som ”peccator”, inklusive mig själv.

I samtalet, i förhandlingarna, ja, rentav i jakten, tror jag vi skulle må bra av lite mer peccator och lite mindre iustus i våra försök att förstå oss själva i ljuset av det som inte är vi. Freeman har generositeten, viljan att förstå den andres tro utifrån dennes plats. Och kanske är det gott nog, i ljuset av allt annat som sägs i religionens namn. Jag tänker också att han är något på spåret i sina slutord: Vad vi än tror på så det finns något vi alla kan dela – förundran och tacksamhet över att vi alls existerar.

ULRIKA SVALFORS