Ledare

Kyrkan och döden

»De är utan tvekan en av de viktigaste kontaktytorna«

Från den 1 maj har vi nya bestämmelser i begravningslagen om tiden mellan dödsfall och gravsättning eller kremation. Mot bakgrund av att de nya bestämmelserna nu trätt i kraft publicerar Svensk Kyrkotidning i detta nummer en artikel av Jan-Olof Aggedal som behandlar och analyserar nya riter och seder kring begravningar i Svenska kyrkan efter de ändrade relationerna år 2000. Det är på många sätt ett förändrat kyrkligt landskap som Aggedal pekar på i sin artikel. Det individuella och personligt utformade vid begravningsgudstjänster har blivit en ny och viktig utvecklingslinje. Livsstilsbegravningar och att få lägga ner personliga saker i kistan är något av det nya Aggedal lyfter fram. Under våren har just frågan om de långa väntetiderna mellan dödsfall och begravning hamnat i fokus i framförallt den inomkyrkliga debatten men också uppmärksammats i media. Som präst utanför storstadsområdena går det snabbt att konstatera att den bild som målas upp av väldigt långa väntetider uppvisar stora geografiska skillnader. På många håll i landet existerar inget problem med långa väntetider.

Begravningsgudstjänsterna är viktiga på många sätt. De är utan tvekan en av de viktigaste kontaktytorna Svenska kyrkan har utåt mot sina medlemmar. Jag tror också att vi är många präster som kan hålla med om att just i förberedelserna inför begravningar med sorgehussamtal och hembesök så har vi som präster en av de absolut viktigaste och tydligaste uppgifterna i vår tjänst. Vi har en tydlig och klart definierad roll som vi kanske inte lika lätt finner vid vigseln i traktens medeltidskyrka på midsommaraftonen då vi mer reduceras till lydiga ceremonimästare.

Det spelar också stor roll vad vi som präster säger vid begravningar. De så kallade kausaltalen är alltid viktiga men särskilt vid begravningar. Folk lyssnar och vet ofta ordagrant vad som sagts. Orden behövs och slår många gånger rot på ett helt annat sätt än vid en predikan en vanlig söndag. Griftetalets centrala funktion gör det också viktigt att de är väl genomarbetade och genomtänkta både teologiskt och ur ett själavårdande perspektiv. Vad lär vår kyrka om döden och himlen? Vad står vi där och säger vid kistan? Blir det det där sammetslena på gränsen till självutplånande om ”Livets väv” eller vågar vi verkligen visa på hoppet genom Jesus Kristus? Griftetalet får inte bli ett tal fyllt av ett ymnigt ”blomsterspråk” utan måste ge näring, hopp och kraft till de anhöriga. De lyssnar faktiskt som de kanske aldrig lyssnar annars när vi pratar i kyrkan.

Något som personligen gör mig närmast fysiskt illamående är att vi ibland inför döden inte verkar vara lika. Jag har som församlingspräst på olika platser mött att det görs skillnad på folk och folk i dödens närhet. Vissa begravningar uppfattas helt enkelt som ”lite finare”. Kyrkoherden kallas in. Någon annan präst vid begravningen är inte att tänka på. Det görs lite mera ansträngningar vid hembesöket. Liturgin poleras upp. Kyrkan står lite på tå så att säga. Dessutom vässar begravningsbyrån sitt arbete och gör det där lilla extra som de kanske inte gör alla gånger. Organisten bemödar sig med att om än det är krångligt hämta fram det där svåra verket av Schubert som annars ingen orkar spela och plocka fram noter till. Vad jag vill ha sagt att inom Svenska kyrkan måste alla åtminstone pastoralt behandlas lika också inför döden. Tyvärr har vi olika ekonomiska förutsättningar men vi som kyrka borde inte göra någon skillnad i begravningssituationen. 13.30-begravningen av tant Agda på onsdag ska vara lika omsorgsfullt planerad och genomförd pastoralt som professor Karlssons begravning klockan 15.00 i stiftets domkyrka på fredag.

Vid särskilt prominenta lokala honoratiores begravningar är det också inte helt ovanligt att inte ens kyrkoherden eller domprosten räcker till utan någon av våra emeritibiskopar kallas in för att förgylla begravningsakten. Hur är det nu det brukar heta? Inför döden är vi alla lika?