Ledare

Låt oss sträcka på oss

»inte bara huka oss i skam över våra brister«

Nu är det september igen. Återigen samarbetar kyrkor genom Sveriges kristna råd i ”Diakonins månad”. I år är temat ”Ungas psykiska ohälsa”. SKR:s hemsida har som tidigare år material om årets tema till hjälp för församlingarnas arbete. Dessutom, ser jag på SKR:s hemsida, har den europeiska ekumeniska rörelsen utlyst ”Skapelsetid” från 1 september till andra söndagen i oktober, Tacksägelsedagen (åtminstone i vårt kyrkoår). Under denna tid ska vi i kyrkorna än mer än vanligt arbeta på de sätt vi kan med miljö och klimatfrågor, för ekologisk hållbarhet men också göra det vi kan göra just som kyrkor: be för skapelsen, integrera omsorgen om skapelsen i våra gudstjänster. Det finns material om det också.

När jag läser SKR:s hemsida inser jag att jag levt tillräckligt länge för att ha sett det kyrkliga samhällsengagemanget i många olika varianter, i Sverige och utomlands, och för att känna en glädje i att detta är bekant. Tänk att vi i Svenska kyrkan, i så många kyrkor, och i den ekumeniska rörelsen, fortfarande orkar hålla på med att förena bön och samhällsengagemang, demokratiskt förändringsarbete av denna värld och gudstjänster som öppnar mot evigheten. Tänk att Svenska kyrkan och många andra kyrkor som varit del av den världsliga makten idag inte är en del av makten men just därför på nya sätt och med än mer kraft kan vara delaktiga i arbetet för bättre liv åt enskilda och för hela världens framtid. Tänk att vi stretar på för att  integrera det arbetet med gudstjänstliv och teologisk reflektion.  Det är som att se ett gammalt tåg som inte är det nyaste, snabbaste och snyggaste men som ändå fortsätter att tuffa på.

Jag behöver inte påminna er som läser detta om tågets brister och passagerarnas oenigheter för allt det där vet ni. Låt oss ändå för en stund sträcka på oss med en viss stolthet. Det finns tider och platser för det som är stort och heroiskt och nyskapande som ger anledning till stolthet. Men det måste också vara rätt att känna stolthet över uthålligheten i det vanliga arbetet utanför medias strålkastarljus. Att tala väl om det gamla tåget även om vi är obekväma med att tala om oss själva med stora ord utan får ta vår tillflykt till något halvtaffligt. Till exempel: trots allt som borde varit annorlunda så tuffar vi faktiskt på.

Vi tuffar på, i Svenska kyrkan och den ekumeniska rörelsen, med arbete där vi i hög grad delar arbetssätt, kunskaper och målsättningar med många människor av annan religiös tro – från de stora traditionerna och människor som är ”privatreligiösa” – samt ateister och agnostiker, religiöst likgiltiga och religiöst oskyldiga. Vi tuffar på tillsammans med människor av annan tro, religiös och icke-religiös, som arbetar med fredliga medel för det gemensamma. Det är inget unikt kristet med det vi gör. Vi inkluderar inte bara kristna i våra omsorger utan alla människor, allt annat liv och hela planeten. Det är en viktig poäng med Diakonins månad och med att utnämna denna tid till ”Skapelsetid”. Vi tuffar på, oftast utanför mediabevakningen,  i tron på en verklighet som hålls samman av Gud vår skapare, en verklighet där Gud verkar genom människor för människor och allt liv. Därför är vi som kyrkor och enskilda kristna också verksamma i den verkligheten samt innesluter den i våra böner.

Och när media slutat uppmärksamma utsatta och förföljda kristna kommer Svenska kyrkan och den ekumeniska rörelsen fortsätta sina globala samarbeten, som inkluderar kyrkor och enskilda kristna som är hotade, förföljda. Det kanske inte kommer att stå om det i tidningarna och det kommer sällan ske i realtid på Youtube. Och oavsett vad som står i media om Svenska kyrkans bristande kristlighet så tuffar vi på, med dop och nattvard och syndernas förlåtelse och berättelserna om Jesus, i kyrkor runt om i Sverige. Vi kommer alltid kunna göra mer och bättre. Men låt oss inte bara huka oss i skam över våra brister utan också sträcka på oss och säga: vi tuffar faktiskt på.

HANNA STENSTRÖM