Ledare

Rapport med hål i verklighetsbeskrivningen

                                 »Rapporten saknar här internationellt, ekumeniskt perspektiv«

Annika Borg och Eli Göndör Omvägen om Gud. Svenska kyrkan och opinionsbildningen, ny rapport från Timbro, kritiserar Svenska kyrkan som opinionsbildare, särskilt på ”biskopsnivå” (s. 29) och överhuvudtaget nationell nivå. Rapporten tar inte avstånd från att Svenska kyrkan, som andra civilsamhällesaktörer, kan ha en opinionsbildande roll. Problemet är att ”…Svenska kyrkan på biskopsnivå agerar som en opinionsbildande aktör. … För det första sker opinionsbildningen i frågor som, med alla rimliga definitioner, ligger en bra bit ifrån vad som kan anses vara kyrkans kärnuppgifter. För det andra görs det med en tydlig slagsida åt vänster.”

Rapporten är en studie av pressmeddelanden från Kyrkokansliet. Kyrkans kärnuppgifter i strikt mening är rimligen att förkunna evangelium och förvalta sakramenten (jfr CA VII). Det görs klart i rapporten att gudstjänst, undervisning, diakoni och mission är församlingarnas uppgift enligt Kyrkoordningen. Rapportens fokus på pressmeddelanden från nationell nivå gör alltså att den inte kan besvara frågan om ifall Svenska kyrkan ägnar sig åt det som är kärnan i en kyrka. Enligt Kyrkoordningen (inledningen till fjärde avdelningen) ska nationella nivån ta ”ansvar för kyrkans gemensamma angelägenheter i fråga om ekumeniska relationer, internationell diakoni och mission … vara kyrkans röst utåt såväl i det svenska samhället som internationellt.” Det förklarar att nationell nivå ägnar sig mer åt samhällsfrågor än åt att döpa.  Rapporten är skriven för offentligheten, för läsare som kan ha svaga kunskaper om Svenska kyrkans kyrkoordning och interna organisation. Det hade varit hederligt om grundläggande sakförhållanden gjorts klart.

Dessutom skapas bilden av en kyrka som ägnar sig åt sådant som ”drastiskt utvidgar dess uppdrag” – till film, dans och klimataktivism – genom en redogörelse för det som står på Svenska kyrkans hemsida under rubriken ”kyrka och samhälle” (s. 10). Det som står under rubriken ”tro och andlighet” om gudstjänster och retreater berörs flyktigt.

Så till påståendet att Svenska kyrkan i sitt opinionsarbete ägnar sig åt frågor som ”med alla rimliga definitioner, ligger en bra bit ifrån vad som kan anses vara kyrkans kärnuppgifter.” Av rapporten att döma frågor om flyktingar, konsekvenser av sjukförsäkringssystemet och andra sociala rättvisefrågor.

Rapporten saknar här internationellt, ekumeniskt perspektiv. Det nämns inte att Svenska kyrkans ställningstaganden är lokala uttryck för engagemang som tydligt integreras i Lutherska världsförbundets och Kyrkornas världsråds arbete, med teologiska motiveringar. Tvåregementsläran nämns indirekt (s. 8) som stöd för rapportens position (om jag förstår det rätt). Det sägs att ”just inom luthersk teologi skiljer man tydligt mellan det andliga och det världsliga”. Inget sägs om inomlutherska diskussioner om – och kritik av – den läran under 1900-talets andra hälft eller om hur Lutherska världsförbundet formulerat lutherska kyrkors samhällskritiska roll i kritiskt reflekterande relation till denna lära (exempelvis dokumentet ”Reclaiming the Vocation of Government” från 2004). Det sägs inget om hur kyrkor och enskilda kristna – socialkonservativa, socialdemokrater, liberaler och andra – under 1900-talet globalt kämpat med att formulera förhållningssätt i samhällsfrågor och utifrån dem också kritiserat konkreta missförhållanden. Det blir alltså stora hål i verklighetsbeskrivningen när Svenska kyrkans samhällsengagemang härleds till socialdemokratins och socialdemokraters negativa inflytande (s. 11-13) samt till vissa f.d. KRISS-medlemmar som ”hade en politisk vision och fann en kyrka” (s. 21).

Därför ropar jag nu rakt ut: Hallå! Det måste ännu finnas någon teologiskt kompetent kristen människa som röstar borgerligt, kan kyrkohistoria och nutida internationell ekumenik och kan säga offentligt att denna Timbros röst inte är den enda kristna borgerliga rösten. Du måste finnas! Snälla, kom ut ur garderoben, det är dags nu!

HANNA STENSTRÖM