Ledare

Reformationen och välfärdsstaten

»vem som ska ta ansvar för nödvändig omsorg«

Synen på den fattige som en Gud närstående förändrades under medeltiden när missväxten drabbade och tiggarnas antal blev besvärande i städerna. 1500-talets omställningar vad gäller samhällets ansvar för fattigvården kan härledas från flera källor: humanismens idéer, urbaniseringen, de styrandes behov av kontroll – och den teologiska debatten. Oavsett hur man härleder orsakerna diskuterades vid tiden runt reformationen ansvaret för bistånd till fattiga och behövande.

Det ska inte finnas tiggare bland de kristna, menade Luther. Även katolska tänkare förändrade sina doktriner för fattigvården. I flamländska Ypres förbjöds tiggeriet. Stadens välgörenhetsresurser från allmosor, stiftelser och kyrkor skulle samlas i en kassa. Prästerliga röster såg tillsammans med tiggarordnarna tiggeriförbudet som en oönskad anpassning till den lutherska doktrinen. Klagomål adresserades till teologiska fakulteten i Paris. Teologerna i Sorbonne ansåg dock inte att den nya ordningen i Ypres var emot evangeliet, om än med vissa restriktioner: Ingen skulle stoppas att skänka allmosor; om den kommunala kassan inte räckte till kunde tiggeri tillåtas, och ingen kyrklig egendom fick läggas till den kommunala kassan

Luthers uppgörelse med avlatshandeln och synen att det var av nåd som Gud frälste människan drev förändringarna ytterligare steg.  Om allmosor inte spelade någon roll för pinan i skärselden tvingade det också fram ett annat tänkande kring fattigvården. Symbiosen mellan den rike som gav gåvor och tiggaren som bad för den rikes frälsning bröts.

När städernas styrelser såg behov av rationalisering av fattigvården bistod Luther och hans kollegor med att skriva förordningar för bl.a. Wittenberg. Tanken om det allmänna prästadömet gav legitimitet åt att fattigvården lades under stadens styresmän och blev ett kollektivt åtagande. Detta kan beskrivas som en parallell sekularisering och rationalisering – inte så att fattigvården inte ansågs vara en kristen plikt, men den hamnade utanför den kyrkliga hierarkins och auktoritetens domän. Det var varje församlings eller stads ansvar att ordna med fattigvården så att den som inte kunde försörja sig fick något att leva av. Den som inte arbetar ska heller inte äta, citerades Paulus. Arbetsplikten var inte förhandlingsbar. Föräldralösa måste få skola och uppfostran.  Var stad ska ta hand om sina fattiga, var en av reformatorernas deviser. (Naturligtvis uppkom gränsdragningsproblem.)

Man kan säga att Luther skrev teologi till förändringar i tiden. Och så sattes mönster för kommande århundraden. Men det kollektiva ansvaret byggde också på organisation. När kyrkan ”förstatligades” under furstens överhet så var det den lokala kyrkoorganisationen som hade infrastrukturen för den lokala fattigvården. Notera här att välfärdsstatliga arrangemang var, och i hög grad är, knutna till socknen och nationen, till medborgarskapet.

I de nordiska välfärdsstaterna var det institutionaliserade tiggeriet inte någon del av samhällsbilden under många decennier. Fattigdom bekämpades med både universella och selektiva välfärdsarrangemang. Idag ser vi åter tiggare, när nationsgränserna gjorts porösare. Då uppstår problem när välfärdsarrangemangen inte anpassats. ”Arbetslinjen” aktualiseras i både skattekonstruktioner och i debatten om bidrag.

Under 1990-talets ekonomiska kris skrev de finska biskoparna ett brev med titeln ”Att dela med sig av det goda”. De beskrev ”välfärdsstaten” som ett moraliskt begrepp, där överheten har ett ansvar att motverka människors själviskhet, för en jämnare fördelning. De såg den nordiska välfärdsstatsmodellen som unik, förenande ”individens fördel och samfundets fördel”, en tradition som härleddes till reformationen. Men också den katolska traditionen med familjens och närmiljöns frivilliga nätverks betydelse (subsidiaritetsprincipen) beskrevs uppskattande. Kunde detta synsätt kunna fungera tillsammans med de nordiska ländernas betoning av den offentliga maktens ansvar? Med andra ord att ”välfärdssamhället” inte bara innefattande stat och kommuner utan också frivilliga organisationer, församlingar, serviceföretag och den enskilda medborgaren.

Vilka som är värdiga och ovärdiga fattiga, och vem som ska ta ansvar för nödvändig omsorg, är medeltida frågor som vi fortfarande måste hantera. Vi behöver tänka teologisk socialpolitik på flera sätt, samtidigt.

STIG LINDE