Ledare

Relevant kyrka

»Än har inga riskkapitalister slagit klorna i Svenska kyrkan«

Det är påsktid och vi är inte särskilt många i den gamla stenkyrkan. Faktum är att alla vi som är här antingen tjänstgör eller är anhöriga till någon av de tjänstgörande. Ingen ”vanlig” församlingsbo i sikte alltså. Det är då det slår mig: Vilken ynnest att få fira denna gudstjänst! Vilken lycka att ha fått samlas här, i denna fortfarande fullt funktionsdugliga medeltidskyrka, vi få som är här idag. Tänk, vilket privilegium vi har som kyrka att vår verksamhet inte måste räknas hem, inte gå runt, inte förväntas inbringa några vinster till ägarna.

Än har inga riskkapitalister slagit klorna i Svenska kyrkan och börjat kräva avkastning på sina investeringar. Inte är det heller särskilt troligt att så kommer ske inom en snar framtid, trots att de religiösa samfunden numera skulle kunna sägas agera inom en avreglerad marknad. Förmodligen är de riskkapitalister få som skulle bedöma kyrkan, med sina stadigt sjunkande tillhörighetstal, som en framtidsbransch, och tack gode Gud för det!

För även om också kyrkan är skild från staten, så passar den ändå inte in i den nyliberala avregleringsideologin. Det finns nämligen inga kortsiktiga ekonomiska vinster att hämta här. Det finns inga snabba pengar att tjäna på nedläggningar av olönsamma filialer, eftersom kyrkan är territoriell. Och produktionen kan inte kostnadseffektiviseras genom att flyttas till låglöneländer, för vår ”produkt” är per definition närproducerad.

Trots detta känns det ibland ändå som att kyrkan har infiltrerats av näringslivets managementkonsulter. Alltför ofta tycks det som att verksamheten i församlingarna präglas av ett producent/konsument-tänkande. Det är ”vi”, d.v.s. de församlingsanställda, som ska producera verksamhet för ”dom”, d.v.s. församlingen. När ”dom” inte dyker upp, blir ”vi” besvikna och tror att det är fel på produkten. Och olönsam (läs: för få deltagare) verksamhet ska enligt marknadsekonomins spelregler skäras bort. Men – jag undrar – hur räknar vi hem ett konfirmandläger? Hur går ett syföreningsmöte ihop? När är antalet deltagare i en gudstjänst tillräckligt för att den ska bära sig? Tio? Femtio?

Sanningen är att dessa frågor är meningslösa. Självfallet måste vi klokt förvalta de ekonomiska medel kyrkan har till sitt förfogande, men det leder enligt min mening fel om de ekonomiska mätetalen blir avgörande också för hur vi bedömer verksamhetens innehåll. Ett dop med trettio gudstjänstdeltagare är inte mer lönsamt än en begravning dit det kommer fem personer.

Jag tror också att vi (medvetet eller omedvetet) tenderar att kasta längtansfulla blickar tillbaka på enhetssamhällets förment gyllene tid, då folk gick man ur huse och fyllde bänkarna varje söndag. En till synes idyllisk era, då kyrkan stod mitt i byn och kyrkoherden drack punsch på häradshövdingens snickarglädjesprydda glasveranda.

Men är det verkligen en sådan kyrka vi vill ha idag? Är det verkligen en sådan kyrka vi vill vara idag? Och dessutom: tror vi på allvar att enhetssamhällets medborgare verkligen ville sitta där och lyssna till överhetens förmanande prästerskap? Hur som helst är den tiden förbi, och tack gode Gud för det!

Vad bör då göras? Jag tänker mig att vägen framåt för kyrkan varken är att låta sig dompteras av kapitalistiska marknadsmodeller för vinstmaximering, eller att dras med i tidsandans vurm för det ursprungliga Astrid Lindgren-landet – vilket antagligen vore varje sverigedemokratisk kyrkopolitikers önskedröm.

Istället tror jag att ledordet för kyrkan är relevans. Det lackmustest som all kyrklig verksamhet bör prövas mot är enligt min mening huruvida den är relevant i människors liv. Och relevans mäts inte i absoluta tal, utan i den enskilda individens upplevelse. För den som blev berörd, så var det relevant. Relevans handlar också om att testa det vi gör mot kyrkoordningens uppdrag åt församlingarna: gudstjänst, undervisning, diakoni, mission.

Tillsammans utgör dessa två synsätt ett i min mening mer fruktbart förhållningssätt till kyrkans verksamhet än vare sig marknadstänkande eller unken nostalgi. Och sätten på vilka vi kan vara relevanta – utifrån båda dessa parametrar – måste självfallet vara i samklang med det samhälle vi idag är en del av.

Enhetssamhället är lyckligtvis förpassat till historiens skräpkammare och vi rör oss idag i en mångfaldig värld. Därför blir det rimligt att också den kyrkliga verksamheten präglas av mångfald. Att som i inledningen fira gudstjänst med få deltagare behöver alltså inte ställas mot öppna förskolan till vilken det kommer fler. Den välbesökta sopplunchen är inte viktigare än den nattöppna kyrkan där någon ibland går in för att tända ett ljus.

När människor berörs, är kyrkan relevant. Låt oss tillsammans arbeta för en relevant kyrka!