Ledare

Självutplånande tjänare eller expressiv individualist?

»det är sunt att inte blint underordna sig ett kall«

På torsdag avgår påven Benedikt XVI som biskop av Rom. Några omtumlande minuter efter avgångsbeskedet var spekulationerna igång om vad detta betyder för den romersk-katolska kyrkan med över en miljard medlemmar runt om i världen. De höjda ögonbrynen är inte så konstiga. Det är trots allt första gången sedan 1415 som något liknande skett. En konklav samlas i mars för att enas om en efterträdare. Den 85-årige påven hänvisade till hälsoskäl och sa att han var ”väl medveten om allvaret” i denna handling.

För knappt ett år sedan meddelade ärkebiskopen av Canterbury att han efter tio år skulle lämna biskopsstolen vid årets slut. Ny arbetsplats för 61-årige Rowan Williams är sedan årsskiftet ett collage i Cambridge. Till efterträdare som den Anglikanska kyrkans överhuvud valdes Justin Welby, biskop i Durham. Welby har gjort raketkarriär i den anglikanska kyrkan och efter ett år som biskop installeras han som ärkebiskop den 21 mars i katedralen i Canterbury, kanske samtidigt som vit rök stiger upp från Sixtinska kapellet i Rom.

Två av den kyrkliga världens högsta ledare byts alltså ut vid samma tid. Den gemensamma nämnaren är att de slutar på eget initiativ. I Svenska kyrkan beslutade ärkebiskop KG Hammar att avgå i förtid på grund av personliga skäl och nuvarande ärkebiskop Anders Wejryd har gett till känna att han avslutar sitt uppdrag 2014 efter att ha varit biskop och ärkebiskop från 1995 respektive 2006.

Man kan fråga sig om dessa enskilda personers beslut tillsammans avspeglar en trend. Man kan också undra över vilken analys som görs för val av efterträdare. Vad är viktigast för de som ska axla biskopsämbetets ansvar?

Svenska kyrkan står inför att inom två till tre år välja kanske sju eller åtta biskopar. Det betyder att mer än halva biskopskollegiet kan komma att bytas ut inom bara några år. Blir det nu huggsexa om de kandidater som uppfattas som hetast? Kommer varje stift köra sitt eget race eller finns en sammanhållande tanke som värnar biskopsmötets samlade kompetens? Erfarenheterna från de senaste årens biskopsval har lett till frågor om ansvar, hur valen planeras och om/hur bedömning av kvalifikationer går till. Stiften har tagit ansvar för valens genomförande. Ibland har stiften också presenterat möjliga biskopsämnen. Samtidigt ska processen vara helt öppen och inför nomineringsvalet ska alla kandidater ha samma chans, oavsett vem eller vilket sammanhang som för fram dem. Mer eller mindre explicita kampanjer i media och sociala medier för (och emot) någon eller några personer har fått betydelse.

Parallellt finns idealet att kandidaterna själva inte aktivt ska aspirera på uppdraget. För biskop är inte ett jobb någon söker utan en tjänst en person kallas till. När valproceduren gått vidare har det kunnat blir rörigt – och ytligt. Vissa av de biskopshearingar som ägt rum har visat prov på en pinsamt låg nivå. Förutsättningarna för kvinnor och män har varit olika. Männen har kunnat ta plats bredbent och i mörk kostym. Och jag minns för något år sedan då kandidaterna fick ta ställning till frågor med självklara svar, som om det var viktigt att värna miljön och om barnen var betydelsefulla i kyrkan. Svaren förväntades vara lagom roliga och fromma one-liners. Faktum är att meritvärdering och behovsprövning för de flesta projektanställningar eller visstidsanställningar verkar hålla en högre nivå än värderingen av kandidater till Svenska kyrkans högsta ämbete.

Det behövs ett samlat grepp om biskopsvalen i Svenska kyrkan och en öppenhet kring kvalifikationer och behov. Och jag undrar vilka de långsiktiga konsekvenserna blir om enskilda individer sätter det egna valet i förgrunden. Det är sunt att inte blint underordna sig ett kall, men kan det också leda till att biskopsämbetet blir en karriärväg bland andra? Kyrkan behöver förhålla sig till polerna med den självutplånande, nedtonade tjänaren och den utagerande, expressive individualisten.