»Förarbetena till lagen ger också Svenska kyrkan ett särskilt ansvar«
Jag har under senaste året åter igen i olika sammanhang hört kritik mot Lagen om Svenska kyrkan. Det har sedan relationsändringen år 2000 gång på gång kommit krav på att lagen till och med ska bort. Kravet har kommit både inifrån de egna leden i Svenska kyrkan men också från andra religiösa samfund i Sverige som menar att lagen ger Svenska kyrkan en särställning som på olika sätt missgynnar andra samfund. Kritiken mot lagen menar jag i mycket bottnar i att orsaken till dess tillkomst fallit i glömska och på ren okunskap om de kyrkorättsliga utgångspunkterna. Beslutet om att en ramlag skulle tillskapas möjliggjorde på många sätt att de förändrade relationerna mellan kyrka och stat kunde förverkligas från den 1 januari år 2000.
Lagen finns inte där för att missgynna andra samfund utan dess tillkomst och existens måste ses mot bakgrund av de uppenbara speciella band som ändå finns mellan stat och kyrka i ett land som under mycket lång tid hade ett statskyrkosystem. Den långa gemensamma historien är alltså ett motiv bakom lagen. Genom lagen anger statsmakten inom vilka ramar Svenska kyrkan har att fungera och verka.
I lagens 2§ fastslås att Svenska kyrkan både ska vara en demokratisk organisation och också upprätthålla en rikstäckande verksamhet. Ännu vanligare än att kritisera lagen om Svenska kyrkan är ovanan att sparka på kyrkoordningen för Svenska kyrkan. Under årens lopp har uppfattningen om dess legitimitet och viljan att följa kyrkoordningen på sina håll varit minst sagt svajig. I 6§ i Lag om Svenska kyrkan slås fast att kyrkomötet har rätt att besluta om de regler som ska gälla för Svenska kyrkan. Detta innebär att den av kyrkomötet beslutade kyrkoordningen har stöd i svensk lag. Lag om Svenska kyrkan skapar alltså förutsättningar för kyrkomötet att kunna skapa det regelverk som behövs för att kyrkan ska fungera och enhetligt hållas samman. Lagen har inte sedan sin tillkomst på något sätt hindrat Svenska kyrkan att fatta beslut i sina egna inre angelägenheter utan tvärtom slår lagen fast kyrkans rätt att själv fatta sådana beslut. Lagen ger också tyngd åt andra beslut som exempelvis antagande och utfärdande av ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan och skyddar Svenska kyrkans identitet som en demokratisk evangelisk-luthersk kyrka. Förarbetena till lagen ger också Svenska kyrkan ett särskilt ansvar som rikstäckande kyrka att stödja befolkningen vid större nationella kriser och katastrofer. Det har också som bekant skett i närtid som vid Tsunamikatastrofen 2004.
Det är viktigt att ha lagens tillkomsthistoria med sig innan man i olika sammanhang kritiserar den. Lagen fyller 19 år efter de ändrade relationerna fortfarande en viktig roll för att skydda Svenska kyrkans identitet som en demokratisk folkkyrka. Detta inte minst viktigt i en tid där antidemokratiska krafter får alltmera fotfäste i världen.
GÖRAN LUNDSTEDT