Teologins reträtt

                                            »i en tid då mycket annat än teologisk kompetens lyfts fram«

Inför de stora strukturförändringarna som inleddes i Svenska kyrkan 2014 diskuterades hur kyrkoherderollen och det kyrkliga ledarskapet skulle komma att påverkas. Skulle Svenska kyrkan som kyrka söka ledare som mera fungerade som VD:ar än som de teologer och präster de de facto är. Vilka egenskaper skulle premieras och anses behövas? Några år in i de stora strukturella förändringar kyrkan nu genomgår med bland annat sammanslagningar till större enheter finns det en oroande tendens till en teologins reträtt från det kyrkliga ledarskapet. Komplexiteten i de större sammanslagna enheterna gör att den som söks till dessa tjänster gärna ska ha ledarbakgrund och chefsmeriter som snarare påminner om företagsledarens än teologens och prästens. Jag tror det är att slå in på en farlig väg att förminska och skymma de teologiska och etiska komponenterna i ett kyrkligt ledarskap. Den teologiska reflektionen är central för ett väl fungerande kyrkligt ledarskap. En kyrklig ledare ska inte bara vara en god chef utan också kunna ingjuta hopp, tillförsikt och tillhörighet både inåt i organisationen och utåt till det omgivande samhället. För att det ska fungera behövs goda teologer. Kyrkan är inget företag även om en enhet till ytan är stor som ett vanligt svenskt län med 150 anställda. Den kristna kyrkan har alltsedan aposteln Paulus varit behjälplig av ett ledarskap som också innehåller sin beskärda teologiska del.

Denna teologins reträtt kan med fog påstås ha inletts ett bra tag innan de stora strukturförändringarna tog sin början och omfattar inte bara chefspositionerna inom den kyrkliga organisationen. Svenska kyrkan har varit dålig på att ta tillvara den teologiska kompetens som finns i kyrkan och speciellt den typ av kompetens som följer av en högre teologisk utbildning. Detta gäller inte minst på församlingsplanet. Många som disputerat delar erfarenheten av att de vid anställningsintervjuer och i andra sammanhang mer eller mindre får be om ursäkt för att de ägnat ett antal år till att fördjupa sig inom teologins område. Variationer finns i en så stor organisation som Svenska kyrkan, men många gånger finns en inbyggd misstänksamhet mot den som ägnat sig åt högre forskning och sedan vill tillbaka till en inomkyrklig tjänst efter några år vid akademien. Att komma släpandes med en doktorsexamen är inte alla gånger en tillgång. Doktorstiteln kan vara likt en kvarnsten om halsen och snarare vara en nackdel än en fördel. En disputerad präst bemöts inte sällan som något apart för den kyrkliga organisationen. ”Vad ska vi med en som doktorerat att göra” är en inte helt ovanlig reaktion. Eller ”vi behöver någon som varit ute i verkligheten och vet vad det handlar om”.

De akademiska meriterna ställs ofta mot det som kallas just ”verkligheten”. Detta bemötande är tråkigt på ett individuellt plan naturligtvis men gör också att kyrkan förlorar ett mervärde som jag är övertygad kan tillföra mycket i en rätt komplicerad tid med stora förändringar inom både kyrka och samhälle. Det finns också en dålig förståelse och kunskap för vad en forskarutbildning egentligen innebär. En disputerad är sällan en ”fackidiot” som bara har fördjupat sig inom ett smalt fält i något totalt ovidkommande ämne. De är få som i dag disputerar inom ämnen som ”Kyrkostatens fartygsflotta” utan ofta är det inom områden som tillför viktig och matnyttig kunskap till kyrkan.  En modern forskarutbildning vid en teologisk fakultet innebär en stor bredd. I utbildningen ingår oftast ett stort antal läskurser som kan behandla alltifrån homiletik, liturgik, religionssociologi och religionspsykologi, för att bara nämna några områden. Bredden finns där och du skolas till att sovra bland fakta och källkritiskt göra din samhällsanalys. Låter inte detta som rätt bra kunskaper också för en präst i församlingstjänst eller kyrkoherde? Jag har svårt att tycka att det är särskilt apart. Vad sedan gäller påståendet att man som doktorand inte stått i den kyrkliga verkligheten så vet jag mig känna till många disputerade präster med gedigen församlingserfarenhet. Bredden finns i många fall även på den punkten.

Till den bild som jag tecknat här hör naturligtvis både nyanser och undantag. Forskarskolor och andra satsningar på högre teologisk forskning och kompetens är bra exempel på detta. Men jag anser ändå att vi är inne i en tid då mycket annat än teologisk kompetens lyfts fram.

GÖRAN LUNDSTEDT

Comments are closed.