Traditionskramare och traditionslöshet

»Det finns uppenbarligen ett sug efter traditioner«

När ni läser detta ligger julens alla helger bakom oss. I skrivande stund står dock julen för dörren, men jag vågar mig på att anta att jorden inte gick under den 21 / 12 och att hoten mot julen inte var större än att de flesta av er faktiskt har firat den. Så: God fortsättning på det nya året alla läsare!

Är det något jag tror vi kommer att minnas från denna jultids offentliga samtal så är det de upprörda rösterna om hotade jultraditioner. Det började mycket traditionsenliga med debatten om skolors besök i kyrkor, sedan satt Jimmie Åkesson i en traditionellt julpyntad studio och talade om hoten mot julen, för att följas av tidningsankor om förbud mot pepparkaksgubbar, folkstormar mot Kalle Anka-redigering och julkortskampanj från Kristdemokraterna med texten ”Tippe-tippe-tipp-tapp – smyg inte bort julens traditioner från Sveriges skolor”. Förutom att jag undrar vilka skolor som har smugit bort Tomtarnas julnatt som ju som bekant handlar om just tomtar och som vartenda barn verkar sjunga på så här års (eller är det kanske tomtarna som smyger ut julen), så får användningen av ordet tradition mig att fundera. Skiljer sig kyrkans förståelser av ordet tradition radikalt från hur de flesta människor förstår det? Hur förhåller vi oss till den förväntan som finns på kyrkan att vara traditionsleverantör? Finns kanske till och med risk att värnandet av traditioner gör det svårare att leva i Traditionen (med stort T alltså). Och hur kommer det sig att alla dessa röster just nu börjar bilda en kör?

Tradition är kanske, som den ortodoxe teologen Vladimir Lossky skriver, ett av de ord som trots att det är så rikt på mening riskerar att till slut inte betyda något alls. I skolverkets debattartikel inför första advent var det tydligt att tradition sågs som något som tydligt kunde skiljas från religion. Skolverkets hållning har redan diskuterats så mycket att jag inte ska göra det mer här, men jag undrar om inte den här synen på tradition som en ram eller förpackning som kan användas också utan innehåll är en av förklaringarna till traditionskramandet, liksom hur paradoxalt den än kan låta; traditionslösheten.

Ordet tradition brukar ju oftast förklaras betyda ungefär överlämnande, att föra något vidare i ett kristet sammanhang t.ex. den lära som förmedlats muntligt, den tro som delats av generationer eller t.o.m. det mysterium som ord inte rymmer. Paketet innehåller någonting men omslagspappret kan se olika ut. Även sekulära traditioner har i regel ett idéinnehåll.

Idag finns många människor som värnar traditioner vars innehåll de är likgiltiga inför och vars ursprung de faktiskt inte vet särskilt mycket om, men vars omslagspapper de gillar. Traditions- och historielösheten gör att den egna livstiden blir den enda tidsperiod man kan relatera till. Då blir det helt logiskt att säga att ”pepparkaksgubbar i luciatåg alltid funnits”. Det blir också logiskt att överlåta ansvaret för traditionsförmedling till skola och Disney eftersom formande av egna traditioner i familjer kräver en viss förtrogenhet med det man firar, vare sig man går i äldre generationers fotspår, väljer bort eller vill skapa något nytt och eget.

Talet om hotade traditioner vädjar till något djupt mänskligt, viljan att känna igen sig, men också till något betydligt grumligare nämligen tendensen att associera det goda ”förr” med oss och den hotande framtiden med de andra. I ett sådant debattklimat tror jag kyrkan har en viktig uppgift. Det finns uppenbarligen ett sug efter traditioner. Vem om inte kyrkan ska förse dem med djup och mening? Ge människor kött på benen och mer kunskap, för med kunskap så kommer ju också insikten att seder och bruk alltid har förändrats och att det mesta har importerats någon annanstans ifrån.

Men vi får se upp så vi inte faller för frestelsen att falla in i körens ”som det alltid har varit” eller för den delen att bara betrakta traditioner som mossiga. Jag tror att vi behöver traditioner med litet t eftersom de när de fungerar väl bär Traditionen med stort T, men när kyrkan ses som förmedlare av de ihåliga traditionerna då måste vi protestera, för de riskerar att bli dåliga substitut. Och även om julen är över för den här gången så kommer det ju en fastetid och en påsk och en sommaravslutningstid och innan vi vet ordet av en adventstid igen.

Comments are closed.