Ledare

Utanförställda barn med fattiga föräldrar

»Systemen för omfördelning fungerar inte väl«

När Rädda Barnen återigen, i samverkan med forskningen i socialt arbete, nyligen presenterade sin årliga rapport om barnfattigdom (se www.rb.se) så väckte det, som vanligt, debatt. Är fattigdom ett objektivt mått, eller ett subjektivt? Vad jämför man med? Ska vi ens behöva tala om barnfattigdom i ett Sverige som är ett sällsynt rikt land? Barn i allmänhet har ju inte fått det sämre i Sverige. Ur ett internationellt perspektiv har Sverige en relativt låg inkomstojämlikhet.

Men Rädda Barnens studie visar att generella förbättringar i barnfamiljers ekonomiska villkor problematiskt nog har inneburit ”en relativ ökning av skillnaderna mellan fattigare och rikare barnhushåll. De allra rikaste barnhushållen drar ifrån i inkomststandard medan de fattigaste hushållen tenderar att halka efter jämfört med medel- och högstandardhushållen” (s. 5 i årsrapport 2012). Att ojämlikheten ökar beror delvis på hur vårt socialförsäkringssystem är konstruerat. Både sjuk- och arbetslöshetsförsäkringar ersätter inkomstbortfall. Den som inte kommit in på arbetsmarknaden, och därför inte kommer i fråga vare sig för a-kassa eller för sjukpenning, hamnar efter. A-kassan är inte gjord för de redan arbetslösa utan för de som behöver ställa om från ett jobb till ett annat. Utestängd från sjuk- eller arbetslöshetsskydd lever jag i en sårbar situation. Kan jag då inte försörja mig själv återstår socialbidrag. Och denna miniminorm urholkas i takt med att lägstanivåerna i försäkringarna inte höjs. Med andra ord: Den som behöver hjälp fattiggörs. Barnfattigdom är vuxnas fattigdom. Det är att ställas utanför den allmänna välfärdsutvecklingen. Det drabbar särskilt vissa barn: de med utländsk bakgrund, barn i storstädernas förorter och barn till ensamstående.

Alla barn har rätt till en skälig levnadsstandard. Inget barn ska diskrimineras på grund av sitt sociala ursprung. Rädda Barnen hävdar att den diskrimineringen finns i Sverige i dag, eftersom barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer riskerar att få sämre hälsa, sämre utbildning, och sämre möjlighet till fritidsaktiviteter. Det vi diskuterar är således inget statiskt tillstånd, utan pågående processer i samhället. Deras verkan bekräftas av Inspektionen för socialförsäkringen (ISF Rapport 2012:7). ISF har undersökt om det finns något samband mellan långtidssjukfrånvaron hos föräldrar och senare hos deras barn, då i vuxen ålder. Svaret blev: ja. Ju mer sjukfrånvarande föräldrarna var, desto mer sjukfrånvarande är barnen i genomsnitt. Det finns alltså ett samband mellan generationerna vad gäller den samhällsposition som långvarig sjukfrånvaro indikerar. Att det som sker i en generation – en försvagad position på arbetsmarknaden och därmed låg inkomst för familjen – har genomslag i nästa är en allvarlig konsekvens. Och som antagligen leder till nästa generations barnfattigdom.

Systemen för omfördelning fungerar inte väl, deras fattigdomsreducerande förmåga brister. Det är de redan etablerade som har fördel av socialförsäkringarna. Rädda Barnen pekar därför på behovet av att se över hela systemet för den ekonomiska familjepolitiken, men att redan nu höja lägstanivån i föräldrapenningen liksom underhållsstödet till ensamstående föräldrar.

Men det handlar inte bara om socialförsäkringsparagrafer. Det gäller vårt sätt att tänka, och se på varandra. Termen ”utanförskap” har fått stort genomslag och används inte sällan i diakonala sammanhang. Begreppet är problematiskt. Det är ett substantiv som har en statisk karaktär. ”Att hamna i utanförskap” är en ödesbunden retorik. Det antyder ingen mekanism eller aktör, däremot är det utpekande: ”dom i utanförskap”. Jag vill propagera för ett annat språkbruk, i anslutning till de ovan nämnda rapporterna. Låt oss istället tala om ”utanförställd”. Det visar på att det finns någon mekanism eller aktör som ställt människor utanför. Därmed kan vi diskutera vad och vem det är. Och göra något åt det.