Ledare

Vår pinsamma kyrka

»har pinsamhetskänslan något att säga oss?«

Vem älskar Svenska kyrkan, frågade Göran Lundstedt på denna ledarsida i vintras och uppmärksammade den utbredda vanan hos kyrkans medarbetare och företrädare att tala illa om den egna organisationen.

En liknande iakttagelse gjorde Åbo-teologen Patrik Hagman på bloggen Läsarna. Efter många besök i församlingar i Sverige skriver han: Jag har flera gånger – när jag ger uttryck för mina positiva intryck – fått höra saker i stil med: ”ja, vi gör så gott vi kan här, men läget är mycket sämre på andra håll i Svenska kyrkan”. Jag har förstås inte besökt varje församling, men jag har ännu inte hittat dessa ”andra håll”.

Själv har jag under sommaren besökt samtliga svenskkyrkliga församlingars hemsidor, snabbt och slarvigt, men dock samtliga, och drabbats av insikten att oj, vad mycket bra det görs! Och så mycket som, i alla fall jag, aldrig hör talas om. Jag hade också väntat mig att hitta mycket mer av ”andra håll”. (Att inte så få församlingar borde se över vart det länkas från Wikipedia-artiklar om dem är en annan sak.)

Lundstedt och Hagman skriver tänkvärt om lojalitets- och kommunikationsproblem, och hur det leder till att många accepterar och till och med sprider den negativa bild av Svenska kyrkan som syns i media istället för att lita till sina egna positiva upplevelser, men jag skulle vilja uppmärksamma ytterligare en aspekt som slog mig vid läsandet av David Thurfjells med rätta mycket uppmärksammade bok Det gudlösa folket; pinsamhetsfaktorn.

Det kapitel som genast väckte lite plågsam igenkänning hos mig var nämligen kapitlet om varför kristendomen av många svenskar uppfattas som pinsam, till skillnad från t.ex. den sympatiska buddhismen och den destruktiva Islam. ”Jag tycker präster kan vara mycket pinsamma. Ofta när de säger något som jag nyss skulle ha kunnat säga själv, eller gör något som jag själv gjort.” Så säger prästen Lovisa (fingerat namn) och berättar hur hon ibland måste stänga av radion vid radiogudstjänster för att det blir så pinsamt. Inte för att det som sägs är dåligt utan för att det är så ”duktigt och snällt och bra”. Jag vet inte hur det är med er men jag kunde genast känna igen den där viljan att skapa lite distans och började tänka på alla gånger jag t. ex. tagit det som en komplimang när något sagt att det inte syns att jag är präst. Det är inte lätt att älska en organisation som trots allt gott och bra den står för också skapar det här kliet.

Den enkla förklaringen till pinsamheten är förstås att också vi som företräder eller är en aktiv del av Svenska kyrkan bär med oss skolgårdsupplevelsen av att som kristen vara lite töntigare än andra. För också vi är ju i regel uppvuxna i den majoritetskultur som bär på dessa normer. Den svenskkyrliga subkulturens närhet till majoritetskulturen är en av Thurfjells förklaringar. Den lutherska tron är majoritetskulturens religiösa uttryck och därför inte tillräckligt avvikande för att vara exotisk eller farlig, utan mest töntig, men samtidigt med denna närhet finns ett förlorat tolkningsföreträde.

Det är inte den lutherska folkkyrklighetens syn på vad tro och kristendom är som blivit dominerande, menar Thurfjell, utan väckelsekristendomens snävare definitioner, definitioner de ofta delar med religionskritiker. ”De [svenskkyrkliga] pådyvlas en position som de inte känner igen sig i och tappar därmed kontrollen över sin sociala identitet”, skriver Thurfjell. Och där tror jag han sätter fingret på något mycket viktigt. Klart det skapar en distanseringsvilja att ständigt bli förknippad med en fromhet man inte känner igen sig i. Och jag undrar om inte det kan skapa en kultur där vi som är en aktiv del av Svenska kyrkan inte bara upplever ett behov av att distansera oss från den uppenbart missvisande bilden utan också till viss del anammar den och känner behov av att skapa avstånd till varandra och till organisationen Svenska kyrkan.

Tänk om den absolut mest typiska prästen eller diakonen är den som går omkring och känner sig otypisk, eller i alla fall vill uppfattas som lite snyggare och lite smartare än de andra naiva töntarna? Och som tycker att jorå, här har vi det rätt bra, men på andra håll … Vad gör den här skammen med oss? Eller har pinsamhetskänslan något att säga oss? Är dubbelidentiteten – att både vara kristen och samtidigt del i ett postkristet majoritetssamhälle – en tillgång? Vad ser vi som andra också ser?