”Världen har blivit så konstig”

»Ett Madicken-paradis där alla har sina tydliga roller«

Jag värjer mig egentligen för att använda uttryck som ”hårdnat samhällsklimat” eller ”backlash”, eftersom de lätt gör att det slår lock för öronen hos läsaren. ”Vi har hört det till leda.” ”Nu räcker det med gnäll!” ”Kan vi inte prata om något annat istället?”

Men likafullt, någonting har hänt i vår del av världen det senaste decenniet. Som de narrativa varelser vi är, behöver vi berättelser för att göra mening av tillvaron. Historiska händelser att hänga upp förloppet på, som fixstjärnor i verklighetens brusande kaos. Elfte september 2001 är en sådan händelse. En avgörande och omvälvande punkt i den västerländska civilisationens historia. Inte bara på grund av vad som skedde just den dagen, utan också för att vi speglar vad som händer nu i ett då vi valt ut som referensram. Allt som sker efter nine eleven sker på så vis i relation till dessa händelser. Så delar vi in västvärldens historia i epoker och skeden.

Optimismen efter Berlinmurens fall förvreds till dystopi sedan tvillingtornen fallit. Det kalla kriget blev kriget mot terrorn. I tiden runt det förra seklets mitt var den oliktänkande ”kommunist”. Idag kallar Syriens diktator Bashar al-Assad dem som kämpar mot hans regim för ”terrorister”.

I globaliseringens fotspår blir världen alltmer mångfacetterad och kräver mer av oss för att förstå. Få har väl uttryckt denna vår tids frustration över post-9/11-världens obegriplighet lika tydligt som den amerikanska countrystjärnan Alan Jackson, som i sin Where Were You (When The World Stopped Turning) sammanfattar sina känslor efter terrorattackerna så här:

I’m just a singer of simple songs,
I’m not a real political man.
I watch CNN, but I’m not sure I can tell
you the difference in Iraq and Iran.

Och just där är den! Backlashen. ”Världen har blivit så konstig. Stanna, jag vill kliva av!”

Samma motstånd mot förändring och fördjupning möter vi här hemma i både debattartiklar och kommentarsfält på internet. ”Stopp! Jag orkar inte längre!” ”Kan inte allting bara vara som förr?” Det har blivit legitimt att i grunden ifrågasätta feminismens kamp för jämställdhet mellan könen och andra rättighetsrörelsers arbete för lika villkor. Det var inte mer än tio år sedan dåvarande statsminister Göran Persson förklarade sig vara feminist.

Vår verklighetsuppfattning bygger på berättelser om världen och det finns en berättelse som i skuggan av allt det svårbegripliga växer sig allt starkare. En berättelse om en enklare och mer genuin tid, då allt var lätt att förstå och rätt var rätt och fel var fel. Klart och tydligt och inte så ”postmodernt” luddigt.

Denna berättelse speglar en längtan efter äkthet och tydlighet som mer och mer präglar vår samtid, inte minst i media. Jag kallar det ”Bonde söker fru”-effekten. I uppgivenheten inför det svåra och obegripliga vänder vi oss mot något vi tror ska råda bot på oredan. Ett Madicken-paradis där alla har sina tydliga roller och revolten mot överheten är lite lagom gullig.

Och mitt i allt detta talas det om religionens återkomst. Är det en slump? I det rådande samhällsklimatet kan det vara frestande för kyrkan att spela med i det nygamla sökandet efter ett bättre förr. Bilden av prosten som dricker punsch på landsfiskalens veranda passar väl in drömmen om Astrid Lindgren-landet. Men det var inte bättre förr. Det gamla var ännu mer patriarkalt än idag. Ännu mer inskränkt än idag. Alla som vill vara statare räcker upp en hand!

Istället för att gå i kulturkonservatismens fälla måste kyrkan utgöra en motbild till allt detta. Istället för att låna sig till nostalgiskt vurmande över en svunnen tid som aldrig varit, kan kyrkan med sitt radikala kärleksbudskap visa på möjligheter som leder in i en ny tid.

Och till sist, som kontrast till Alan Jacksons smäktande countryballad, en vers ur Olov Hartmans och Sven-Erik Bäcks svidande vackra tolvtonspsalm, nummer 74 i Den svenska psalmboken:

Du som går före oss
ut i en trasig värld,
sänd oss med fred och bröd,
Herre, i världen.
[author]

Comments are closed.