”Vem är jag att döma?”

»Jag skulle vilja ställa frågan vilken kyrka vill ni ha?«

Den stora kyrkliga nyheten under senare tid har varit att föreståndaren på Berget i Rättvik och fem andra personer där konverterar till romersk-katolska kyrkan. Både på nätet och i papperstidningarna har debattens vågor gått höga. De båda tidigare biskoparna i Västerås och den nytillträde biskopen Mikael Mogren har med rätta visat både vrede och stor upprördhet över det som hänt. I debatten kring Berget menar flera att detta var väntat. Det är vad som kan förväntas inom en teologiskt urvattnad och politikerstyrd kyrka som Svenska kyrkan. Det är som vanligt i mycket röster inom Svenska kyrkan som torgför dessa åsikter. Och som vanligt är det en svepande, generaliserande och föga konkret kritik som framförs. Åter igen rosas allt det katolska och den romersk-katolska kyrkan framhålls som den enda tillflykten om man verkligen vill nå klarhet och leva ett sant kristet liv. Över detta kan man reagera på två sätt: Jag kan som präst i Svenska kyrkan eller utifrån något annat uppdrag eller engagemang inom kyrkan bara resignera och sucka över denna ständiga klagan på Svenska kyrkans påstådda andliga och teologiska blekhet. Man har ju liksom hört det förut. Jag har nog också reagerat med resignation genom åren men nu känner jag att måttet på något sätt är rågat. Jag har hört alltifrån emeritibiskopar till nykläckta unga prästkandidater och präster som ständigt längtar bort till det rena och oförstörda utanför Svenska kyrkans påstådda mjäkiga verklighet.

Jag skulle vilja ställa frågan vilken kyrka vill ni ha? Hur konkret ser den ut er kyrka? Och nu vill jag inte bara ha de där generaliserade angreppen på Svenska kyrkan utan svar på hur ni ser Svenska kyrkan i framtiden. En kyrka som inte bara fungerar i teorin i någon teologisk avhandling utan konkret i verkligheten. Bland människor av kött och blod i vår tid. Jag vill inte bara ha de där teologiska fluffigheterna som man har råd att ägna sig åt när man är teol. stud. i Uppsala eller sedan många år pensionerad biskop, utan jag skulle vilja veta högst konkret. Ni är oss svaret skyldigt – vi som varje dag känner oss kallade till att verka inom Svenska kyrkan och som just i Svenska kyrkan dagligen ser tecken på Andens goda verk och ser hur Svenska kyrkan genom sina gudstjänster och genom en mångfald av verksamheter på ett gott sätt gör skillnad i människors liv. Alla vi som är stolta och glada över vår evangelisk-lutherska kyrka, dess arv och historia och vägrar klä oss i säck och aska över kyrkans framtid. Det är en stor grupp inom kyrkan som ständigt krävs på självrannsakan och också får höra om våra egna tillkortakommanden som präster, liturger och förkunnare. Vad menar ni kritiker att vi ska göra? Börja hålla mässan på latin eller gå tillbaka till handboken från 1894 eller tala och formulera oss som vi vore hämtade ur Gustav Vasas bibel? Hanna Stenström visade i en opinionsartikel i Svensk Kyrkotidning (nummer 5-2015) just på hur dåligt underbyggt, både rent faktamässigt och på annat sätt, kritiken mot Svenska kyrkan är i dagspressen och många gånger också i den allmänna debatten. Som utgångspunkt tog hon en ledare iDagens Nyheter (del 1, s. 4, 2015-04-19). Kritiken är, visar det sig, många gånger anekdotisk när Svenska kyrkan diskuteras och kritiseras i dagspressen. Många gånger handlar det om allmänt antagna uppfattningar och en debatt som många gånger saknar både substans och evidens.

Förslaget till ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan och hela den processen har ju varit ett favoritämne för dem som ser Svenska kyrkan som mer eller mindre förlorad. Att döma av Kyrkans Tidnings debattsidor det gångna dryga året så är det ett massivt motstånd mot allt nytt som kom fram i förslaget från 2012. Förlåt, men jag känner inte igen mig i detta. De flesta präster, kyrkomusiker och andra medarbetare jag möter hälsade förslaget under den senaste remissomgången med glädje och i stora delar med tillfredsställelse. Men den tysta majoriteten som tyckte om förslaget skriver inte under arga upprop och skriver inte heller indignerade inlägg i kyrklig press. Hälsan tiger still som det brukar heta.

Jag följde i september nästan dagligen via CNN påven Franciskus resa i USA och följde även rapporteringen och läste hans tal i Vatikanens eget husorgan L’Osservatore Romano. Jag tror alla ni som nu efter händelserna i Rättvik och också dessförinnan kritiserat Svenska kyrkan och längtar till det romersk-katolska har missat något. Påven har klättrat ner från de höga teologiska hästarna. Med enkelhet och med ödmjukhet talar han om en kristen kyrka som måste börja lyssna på folk. Tala folks språk och anpassa sig till den verklighet vi lever i. ”Vem är jag att döma?” har han tidigare sagt i frågan om homosexualitet. Om inte påven just vore påve tror jag han har haft en framtid inom Svenska kyrkan.

Comments are closed.