Ledare

Vi kan inte ha en rädd kyrka

»Det handlar om att våga lära sig av de andras andliga arv«

Bland alla årets coronanyheter minns jag ett inslag på TV-nyheterna från ett sjukhus, om en avdelning för vård av patienter med covid19. Vi såg vårdpersonal med skyddsutrustning men också en sjukhuspräst. Vi såg henne sprita händerna och sätta på sig skyddsutrustning och hörde henne säga, när hon går för att vara hos en som bär den smitta vi fruktar: ”För vi kan ju inte ha en rädd kyrka!”

Denna bild från Sverige 2020 går att fundera kring. Vad säger den om, till exempel, kyrkans roll i samhället? Här handlar den om kyrkan och om hur vi i kriser måste upprepa det grundläggande. Vi kan ju inte utöver allt annat som nu drabbar oss dessutom ha en rädd kyrka.

Det har redan skrivits mycket i Svensk kyrkotidning om att vara kyrka i pandemin så det ska jag inte upprepa. Hemsidan för Sveriges kristna råd (www.skr.org) informerar om ekumeniskt arbete som gjorts och görs. När prästen på TV säger ”Vi kan ju inte ha en rädd kyrka!”, talar hon som en som av goda skäl är rädd men ändå gör det hon ska på ett sakligt sätt: med rätt skyddsutrustning. Vi är inte en rädd kyrka utan en realistisk kyrka som låter sakligt motiverad rädsla påverka hur vi arbetar för att kunna förverkliga detta att inte vara en rädd kyrka just nu och här. Denna realistiska kyrka ser också de större perspektiven och bedriver påverkansarbete och diakoni för dem som är särskilt utsatta.

”Vi kan ju inte ha en rädd kyrka” är också en möjlig beskrivning av ekumenik. Ekumenikens historia handlar om människor som vågar övervinna rädslan för ”de andra” och vågar söka vägar ut ur sekellånga konflikter, trots att konflikterna är viktiga för att forma den egna kyrkans identitet. Ekumenikens historia handlar om människor som vågar erkänna sin kyrkas oförmåga att möta orättvisor eller sett sin kyrkas direkta delaktighet i att upprätthålla en orättvis värld och arbetar för att ändra detta. Det handlar om diskriminerade och förtryckta från olika kyrkor och samfund som möts över gränserna i kyrkliga kvinnorörelser, anti-apartheid-rörelsen och andra rörelser för social förändring, ibland till priset av sina egna liv. Det handlar om att gemensamt möta hot mot oss alla så att rädslan omvandlas till realistisk handling. Det handlar om att våga lära sig av de andras andliga arv, att inte heller i böneliv, gudstjänstliv eller teologisk reflektion vara en rädd kyrka.

Allt detta är goda skäl att ägna ett nummer av Svensk Kyrkotidning hösten 2020 åt temat ”ekumenik”.   Ett annat skäl är att en internationell konferens om ”receptiv ekumenik” i Sigtuna i juni 2020 ställdes in på grund av pandemin. Den ska genomföras i skiftet juni-juli 2021, och vi hoppas det blir så.  I detta nummer av Svensk Kyrkotidning bjuder vi in till ett möte om ekumenik som går att delta i också i pandemitiden. Här delar fyra personer erfarenheter, kunskaper, reflektioner och frågor om ekumenik utifrån kunskaper om och erfarenheter av lokal och internationell ekumenik. Till detta kommer en röst som talar om andra samtal i mångkulturella sammanhang: religionsdialog.  Förhoppningsvis kan artiklarna inspirera enskild reflektion men också samtal i olika sammanhang, som församlingar i Svenska kyrkan och lokala ekumeniska råd

Artiklarna handlar inte så mycket om pandemin. Jag tror att de ändå behövs nu. De av oss som lever isolerat påminns om att vi även nu är med i ett stort sammanhang. Förhoppningsvis kan vi göra reflektioner som vi tar med oss när livet börjar om. De av oss som kan och måste trotsa smitthotet, gå till våra vardagliga arbeten och göra orden ”Vi kan ju inte ha en rädd kyrka!” verkliga i konkret kyrkoliv kan förhoppningsvis hämta kraft i de perspektiv ekumenisk medvetenhet ger till denna vår vardag. Vi är delar av en större historia, både i isoleringen och i vardagsarbetet, delar i berättelsen om Gud och Guds mänsklighet, delar av kyrkans historia, en historia som fortsätter med oss. Vi är delar av detta även när vi är rädda. Ur den rädslan växer insikten att vi inte kan ha en rädd kyrka, men vi måste ha en realistisk kyrka.

 

HANNA STENSTRÖM