Ledare

Vinstintressen som hotar människovärdet

»Där måste andra intressen än vinst vara drivkraft och mål«

En rapport från SOM-institutet väckte uppmärksamhet i veckan. Den visar hur människor ställer sig till förslag i samhällsdebatt och politik. Ett påstående var ”Vinstutdelning ska inte tillåtas inom skattefinansierad vård, skola och omsorg.” Av de tillfrågade ansåg 62 % detta vara ett mycket bra eller ganska bra förslag. Uppfattningen finns också bland dem som röstar borgerligt. Endast folkpartisterna avviker (48 % instämmer). Alltså finns det en tydlig grupp människor i Sverige idag som bejakar valfrihet, företagande och kapitalism men säger att det går en gräns vid vården av oss när vi är sjuka, omsorgen om oss när vi är gamla och inte kan sköta oss själva samt utbildning av barn och ungdomar. Där måste andra intressen än vinst vara drivkraft och mål.

En ny undersökning utförd av Miriam Hollmer och Anders Bäckström på uppdrag av Svenska kyrkans utredning om organisation av välfärdstjänster visar att 48 % av de tillfrågade är positiva till andra utförare av välfärdsuppgifter än stat, kommun, landsting. På frågor om vilka utförare man kan tänka sig är 45 % positiva till Svenska kyrkan. De är mer skeptiska eller klart avvisande till aktörer som uppfattas som för religiösa – som Pingstkyrkan – och företag som Carema och Attendo. Allt detta väcker många svåra frågor om hur ”Svenska kyrkan” (vad det nu är här) kan och bör agera i välfärdsfrågor, frågor som också bearbetas av många. Här vill jag föra in en aspekt jag saknar i anknytning till Elisabeth Hjalmarssons studiematerial Rättighetsbaserat arbete i Svenska kyrkan.

”Rättighetsbaserat arbete” beskriver ”profetisk diakoni” med det demokratiska samhällets gemensamma språk för att skapa förutsättningar för samverkan mellan diakonala aktörer och andra samhällsaktörer. Grunden är att människor är ”rättighetsbärare”. Kyrkan ska vara en av dem som möjliggör för människor att tillvarata sina rättigheter. Samtidigt ska staten (och därmed myndigheter, kommuner, landsting) uppmärksammas på sin roll som skyldighetsbärare. Dessutom måste orsaker till diskriminering och till svårigheter att förverkliga människors rättigheter klargöras så att förändring kan bli möjlig. Med andra ord vill Svenska kyrkan återigen visa att vi lärt oss av diskussionerna vid 1900-talets början, av kritik mot en kyrka som gav barmhärtighet men inte var med i arbetet för rättvisa. Det är bra och riktigt. Att döma av undersökningarna ovan upplever idag dock många att hotet mot rättvisan inte är diakonissor (för att tala det tidiga 1900-talets språk) utan riskkapitalister.

Min undran är varför ”människor som rättighetsbärare” inte oftare relateras till ett nu där välfärden blir allt mer av marknad och medborgarna kunder. Där vinstintressen finns med också i vård och omsorg som vi behöver när vi inte längre förmår fungera som fria och rationella subjekt som väljer och väljer bort och lätt går någon annanstans om vi får dålig service eller erbjuds sekunda varor. Det är viktigt att minnas ”Vi vill ha rättvisa inte barmhärtighet” men också att förhålla sig till ”Vi vill ha våra rättigheter – inte generera vinst”. Att erbjuda konkreta alternativ av non-profit-karaktär och hitta nya sätt att agera i ett förändrat system är viktigt, men var finns principdiskussionen om systemet? Varför får inte ”rättighetsbärare” vara alternativ till ”kund”?

SOM-undersökningen visar att Svenska kyrkan inte kan undvika utmaningen med svaret att vi då skulle uppfattas som en till kyrka förklädd politisk aktör på vänsterkanten, bokstavsvänstern (tillsynes) försänkt i bön. Vinstdebatten aktualiserar grundläggande människosynsfrågor och etiska frågor som vi kan och bör diskutera, och där vi bör kunna nå en viss samsyn även om vi röstar olika. Kanske kunde Svenska kyrkan bli en plats för borgerliga väljare som önskar valfrihet men som inför riskkapitalbolag som gör vinst av våra skattepengar och behov säger ”Inte i mitt namn!” Vad väntar vi på?